Ångest har många ansikten.

Jag vet inte vad det är jag ens vill komma fram till med det här inlägget, jag vill bara skriva igen. 

Tog en promenad på tre timmar, jag om någon behövde komma ut i solen, rensa tankarna, bara gå, gå, gå. 

 

Släpade mig upp efter bara tre timmars sömn, åkte till läkaren och pratade trots att jag bara ville ligga hemma, tycka synd om mig själv och dö av bakfylle ångest.

Kommer påbörja med upptrampning på lamotrigin igen. Fick behålla mina sömntabletter tack och lov.

Fick inte något annat utskrivet med tanke på min missbruksproblematik precis som väntat.

 

Hon tryckte även på mina ömma punkter och jag mer eller mindre mot min vilja blev remitterad till Maria beroende enhet igen, dock inte här där jag gick förut utan inne i stan.

 

Jag vet inte hur ärlig jag vågar vara där borta, om jag kommer bli "tvingad" att ta antabus igen eller vad som händer men vissa saker berättar man bara inte. Jag vet inte om man kan bli tvingad att ta det, förr när jag var under 18 så var det iallafall en annan femma på den fronten. 

 

Jag har problem, har haft under många år i perioder och det vet mer eller mindre alla.

Det är min trygghet, mitt sätt att kunna lossa lite på tyglarna men spriten har blivit ett enormt problem eftersom jag är så labil numera, kan ena stunden känna mig lycklig och få kraftiga uppåt svängar i humöret för att sedan en halvtimme senare bara falla samman och då kan allt mellan himmel och helvete hända under loppet av två minuter. Därför blir själva spriten oehört farlig för mig. Den här sommaren har varit kaotisk när det kommer på tal om att festa, dricka osv.

 

Jag vill bara kunna få "mod" att välja bort dem starka spritdryckerna inte mer än så för ett helt nyktert liv vill jag inte satsa på. 

 

Eftersom det här någonstans ändå var emot min vilja med att börja på beroende igen så får jag försöka acceptera läget helt enkelt.

Isåfall vill jag med det här att någon ska prata med mig, få upp min motivation igen, se någon långvarig lösning. Inte bli i tryckt med antabus och bli hemskickad för det håller inte i längden. 

 

Är inte speciellt glad över att det blev som det blev men okej, jag får bita i det sura äpplet och se glad ut ändå. 

 

I övrigt så kämpar jag fortfarande med att försöka hålla mig så stabil som möjligt men det brister ibland, svackar någon/några dagar och sedan är jag på fötter igen och det som just var the end för mig är bortglömt. Under mina svackorna känns det så oehört värdelöst att kämpa, jag tappar liksom greppet om omvärlden helt och hållet, glömmer bort små saker i livet som faktiskt gör det värt att fortsätta. Allt blir som en omöjlighet, som att falla i ett svart hål, tankarna blir mörka och plågande. Man ger upp för en stund men ändå inte, komplicerat jag vet.

 

Får hela tiden ta dag för dag och så får det vara tills jag har ork nog att tänka mer långvarigt. 

 

Aja.. en liten update iallafall, behövde spy ut lite. Nu ska jag ta och vila en stund, mitt huvud har kortslutning av sömnbrist. 

Tjing.