Ångest har många ansikten.

Jag är glad ena sekunden och sen svänger det utan att jag kan kontrollera det, tack och lov att jag har varit med gott folk annars hade jag nog varit ett nerv vrak vid det här laget vilket jag nästan håller på att bli.

 

Åkte till bästavän och hade mys igår men lyckades inte somna.. har alltså inte sovit mer än en timme för tankarna snurrade allt för mycket.

Men mamma ville inte att jag skulle gå och lägga mig när jag kom hem så jag har städat, gått ut på promenad med henne och snackat om det som tynger mig över cigg, chailatte, sol  och medans jag var ute så fick även jag med mig hem lite kattleksaker som älsklingen älskar! - + Kattgodis, ny mat och sand.

Hon börjar seriöst bli TJOCK..

 

-

Jag måste ha mina stödsamtal för det här börjar gå överstyr med mitt humör.

Känner mig konstans irriterad och illa behandlad. - Är knappast glad om dagarna.. Bara när jag är med mina vänner då jag lyckas hålla mig stabil ett tag iallafall. 

Att en enda sak har lyckats få mig att förändras såhär, det är sinnessjukt. 

Måste ha nya mediciner också.. dem jag har vägrar funka och då är det lätt hänt att jag med mina impulser överdoserar och då mår jag ännu sämre. - Dem säger att jag är "suicidal." - det är jag inte. 

Men om jag inte får någon att prata med och får mediciner snabbt som attan kommer det gå mer neråt och jag oroar mig för mina perioder då jag kommer in på att inte vilja leva. 

Det är lätt för mig att säga till någon att jag vill dö/försvinna. - Det är ju bara ord.

Saken är den att jag oftast pratar mycket om det under en längre tid innan nästa skit påträffar. 

För en gångsskull skriver jag ut det här.. Jag kommer behöva mina vänner, erat stöd för jag kommer ballra ur annars.

 

Funderar på att förbruka min 1 liters gin imorgon.

Ingenting lär bli bättre tills dess och jag börjar tappa hoppet och tron om allt såkallat "bra".

Förlåt för depp inlägget men jag vet inte ens vem jag är längre. 

Jag är bara otrevlig och sårbar. 

Har inte varit såhär insjunken på lång tid.

 

Livet jag lever just nu är jag bara så trött på.

Är trött på hur jag är som person. 

Folk säger att jag inte ska vara så hård mot mig själv vilket är sant.. Men hur är man inte hård mot sig själv liksom? - Jag tar all skit över mig. 

Jag hinner seriöst ALDRIG återhämta mig från något som är jobbigt innan nästa sak bitch slapar mig i fejset så jag rasar ÅTERIGEN.

 

F-U-C-K-I-N-G borderline.

 

Har inget möte förräns den 17.. 

Orkar inte.

 -

 

Det här är bara mina känslor som snackar, remember.