Ångest har många ansikten.

Vill igentligen bara stryka allt och hoppa tillbaka i dina armar och bara gråta i din famn. Jag vill igentligen bara säga att jag fortfarande älskar dig och att jag vill ha tillbaka dig igen.
För det finns ingen som du.
Men jag kan inte göra det och ifall jag säger att jag älskar dig så ljuger jag, och det är nu som jag måste vara som starkast.
Det gör ont, fruktansvärt mycket och det kommer att göra ont länge länge länge.
Du skickar sms om att du älskar mig och att du inte gjort något för att såra mig, men snälla.. tänk snälla tänk lite grann iallafall.
Jag kan aldrig ta tillbaka dig och för varje sött ord du skickar till mig så hatar jag dig mer och mer, för allt du säger till mig är oäkta för mig.
Det du kräver för att få en perfekt flickvän finns inte, du gav mig 10000000 regler som jag skulle följa och en goding du alltid körde var att ifall jag gjorde något som du tyckte var olämpligt så straffade du mig och du visste vilka bestraffningar du skulle ta så att jag låg på golvet grät nästan så mycket att mamma ringde så att någon skulle komma och hämta mig.
Du sårade mig pysikiskt, även fast du var en bra pojkvän när du själv ville vara det!
Hur mycket du än sårade mig så visste du att jag ändå skulle vara där och vänta på dig, dem gånger du SKRATTAT åt mig när jag gråtit så mycket att jag suttit på GOLVET och bett till dig att inte *lämna mig* och dem gånger som du klappat mig som om jag vore din hund.
Små saker som du behandlat mig finns inte en eller två saker.. utan miljonertals!
Men jag håller med dig allt har inte varit skit, finns grymma minnen ihop som jag inte vill glömma bort. Men samtidigt så tänker jag alltid på dig, kul att veta att vi hade något gemensamt iallafall.. fast jag tänker inte på dig varje sekund dock.
Hade hoppats på att vi skulle kunna vara vänner men jag känner själv att det inte kommer gå speciellt bra.
Fråga inte varför, för du vet redan!