Triggande inlägg.
Har mycket inom mig just nu, känner en känsla av oduglighet och har tomhetskänslor som bara växer mer och mer för varje dag.
Jag mår bra när jag är med människor men såfort jag är ensam så blir jag orolig och ångestfylld.
Hade mys med en fin vän på kryssning och var borta från tors-lör, kopplade väl av på mitt sätt och sket i allt annat.
Igår var jag ute och kom hem för några timmar sedan efter en underbar natt med världens bästa kille. Tack och lov att det finns människor som honom iallafall.
-
När jag kom hem låg ett brev på byrån.
Mitt läkarintyg där det står klart och tydligt att jag absolut inte kan jobba, har alltså en helt nedsatt arbetsförmåga enligt henne.
Anledningen var: "Extrema humörsvängningar och impulsdriven med hög sårbarhet."
Nu får jag massa jobbiga papper jag måste fylla i till försäkringskassan för att få lite pengar till mediciner och för att kunna leva och bara tanken av det blir en press.. Tänk ER.
En sådan liten sak som att fylla i papper blir jobbigt.
Känner mig dum och återigen efterbliven nästan, ändå förstår jag själva syftet.
Det känns jobbigt bara.
Att jag seriöst inte ens enligt läkare kan ha ett normalt jobb och inte klarar skolan pga av mitt "egna beteende".. Som egentligen inte ens är jag.
Att skolan inte ens har svarat även fastän jag verkligen försökte gör mig ännu mer frustrerad.
Är jag inte ens värd ett svar?
I ett läge som detta vill jag bara stänga av helt och isolera mig.
Men istället försöker jag hitta tillfälliga lösningar, saker att se framemot, som gör att jag orkar igenom dagar som dessa.
Som nu.. Ska eventuellt träffa en tjejkompis som jag inte sätt på länge, ta kopior på massa viktiga papper, gå på mina möten som vanligt etc.
Pallar inte denna värdelösa nedåt svacka som just nu tränger sig på sakta men säkert.
Lever dag för dag och hoppas på att jag inte brister helt igen..
Efter alla dessa år så vet jag att det inte finns något att göra än att acceptera mina känslor.
Känner dock lite att kampen är på gång igen, antingen vinner jag eller min diagnos.
Sist jag förlorade tog mina impulser nästan kål på mig efter att ha lekt med döden lite för mycket.
Ibland är jag nästan rädd att jag skulle råka ta död på mig själv av misstag.
Jag försöker verkligen avleda mina jobbiga tankar, jag försöker förtränga all negativitet. Jag försöker se positivt på livet men det är som en bergochdalbana och jag hinner aldrig ta det lugnt innan nästa kris är där.
Orkar inte falla igen, jag har inte orken eller energin till att kämpa och ta mig upp isåfall.
Blir väl en enkel biljett till sluten vård in that case.
Men nu balanserar jag på en skör tråd, jag kan klara det samtidigt som det kan gå åt helvete.
Tequila är dock min största kärlek.
Är verkligen helt fast vid henne..
Hon har räddat mig från mycket, bara av en blick eller en puff på kinden medans tårar runnit har fått mig att tänka en extra gång innan hastiga beslut.
Förlåt för inlägget.
Behövde det.
Frustrerad.
Ni vet redan att jag har haft tre allmänt dåliga dagar, nu är lite blandat. Arg, sur, bitter, förbannad, etc.
Skiter i precis allt just nu.. Men energin är äcklig. Ska ut på promenad med katten, rensa tankarna och städa så jag gråter.
Imorgon ska jag springa till systemet och köpa min favorit, gin.. Sen festa sönder huvudet tills på lördag.
Ska bli så fruktansvärt jävla skönt att släppa alla tankar och bara vara.
Finland är efterlängtat så jag kan bunkra upp med mer alkohol..
Går nästan på nålar här, är som en tandpetare, bryts jag så släpps hela bomben.
Nej jag mår bajs idag. Men vänta och se efter resan.. Kan bara gå åt två håll, heaven or hell.
Döende.
Nej.
Jag somnade aldrig.
Städade inte heller.
Har bara suttit här och mått dåligt.
Ska ta min femtioelfte cigarett och duscha, sura över hur värdelöst allt känns och hålla emot impulserna som hållt i hela kukdagen.
Är så äcklad på saker idag.
Äcklad på mitt humör.
Känner hur hela jag är upprörd och irriterad.
Vill vara med någon, underviker ändå att sitta ute med mamma och mormor.. Har chansen hela tiden.
Men känner bara hur det tar emot, utan anledning.. Så jag drar mig undan.
Behöver min terapi imorgon.. Men jag måste avboka skiten.. Båda mötena.
Ligger så back med pengar att det är löjligt. Orkar inte mer räkningar.
Död åt denna vidriga dag.
Mys med ångest.
Okej mår inte helt komplett just nu..
Men hade en kul kväll med vänner och fick träffa killen jag tycker om.
Sov hos honom och kom hem för ett tag sen, mycket mysigt.
Men nu när man ensam igen så vill man bara gräva ner sig någonstans.
Så tar mitt pick och pack och festar lite hos efterlängtade bästavän ikväll.
Kram.
Såååååå jävla taggad!
Har varit extremt hyperaktiv sen igår.
Fyfan vad jag mår bra idag, kan inte ens beskriva.
Taggad på livet, till och med tandläkaren.. Fastän jag blir 1000kr fattigare. Men vad gör det?
Ikväll ska jag shake my booty off, träffa världens bästa Amanda och Steven, så fruktansvärt efterlängtat så det finns inte. Dricka, dansa, have a really good time samt träffa finfina och bara vara.
Jag är glad, ingen kan ta det ifrån mig just nu.
Nobody.
Lite mer upp idag.
Natten till idag sög verkligen, somnade runt två och vaknade pigg en timme senare.. Fast det kändes som om jag sovit i över ett dygn.
Hade hallucinationer av febern så jag inbillade och såg saker som inte fanns, haha.
Tog min fjärde dos av stark alvedon och somnade runt fem imorse.
Ångesten släppte och matlusten är tillbaka igen.. För att jag inte tagit min medicin återigen.
Får såna jävla ryck av skitpillerna, ingenting passar mig.
Är dock lite gladare med tanke på att jag är friskare nu än igår, febern har lagt sig helt, är glad för att jag ska ut och fira världens finaste kille som fyllt år i helgen och också för att jag ska åka till Finland med Kakan om lite mindre än en vecka.
Mindre glad för att jag ska till tandläkaren imorgon och bli tusen kronor fattigare.. Men det får jag ta.
Ge mig helg, ge mig Finland.
Då är jag lycklig!
Alla hemma är dessutom på bra humör idag och jag tar tag i städningen och tvätten.. Finally!
Skit dag.
Hej!
Får säga att jag är påväg mot samma riktning som förra året, är jätte deprimerad nu om dagarna och det har med hösten att göra.. Ser ingenting som helst vackert med det, bara kyla, mörker och ensamhet.
Jag vet vad ni tänker.. "Så skrev hon inte för några dagar sedan"
Men så fungerar jag.
Som vanligt kör jag på "jag mår fett bra" masken och beter mig som vanligt, men inuti mig ruttnar jag bort i ångest.
Finns ingen som helst anledning att ringa till vänner mitt i natten och gråta, vad gör det?
Vad ska man ens säga? Det är tomheten inom mig som spökar dagligen.
Medicinerna är värdelösa, mår ännu sämre nu än innan.. Får jobbiga tankar som tynger, tar gärna ett piller extra för att dämpa det jobbigaste. Vaknar, sover, röker, lever på vatten och mediciner.
Sover mesta dels på dagarna om jag inte planerar att gå ut, i en desperat väntan på om jag får börja skolan.. Iallafall en kurs så jag är sysselsatt innan jag blir ännu mer destruktiv.
Kanske bör börja med någonting på fritiden men vart är orken?
Är som en levande död hemma.
Pallar inte träffa någon fast jag vill och behöver det, dör hellre hemma nästan.
Har 39 graders feber och tuppade halvt av i backen påväg hem för någon timme sen och bröt ihop hemma i hallen.
Tårarna sprutade överallt, känner mig sjukt förvirrad och ledsen. Nästan förkrossad.
Hjärtat slår i otakt och ångesten trycker på som alla andra dagar såklart!
Jag är förevigt dömd, just say.
Vet inte hur länge jag orkar osv.
Ska försöka mig på något positivt..
Jag längtar till helgen.
Då slipper jag plågas med tankar, då ser jag och är med andra människor.
Människor jag älskar av hela min själ.
Längtar så sjukt.
Tills dess?
Försöka må bättre både fysiskt och psykiskt.
Min kropp är förstörd av stress.
Looser.
Så jävla äckligt ledsen och fylld med känslor.
Jag orkar inte vara jag idag.
Risk för dumheter, kan man lugnt säga.
DET HUGGER I HELA MIG JUST NU.
Panikar av människorna runt om mig, mötet gick inte bra och jag bara gråter okontrollerat, vill bara begrava mig i sängen och tyna bort.
Orkar inte med mig allt eller mig själv..
Skulle sen säga att medicinerna har gjort mig ännu mer ångestfylld än tidigare.
Ingen förstår nog hur mycket det här drar ner mig..
Nya mediciner och lite känslosnack.
Måste först och främst säga att mina Imovane är helt underbara, sover så sjukt bra på dem.
Känner bara hur det svartnar för ögonen och 25 minuter senare ligger jag mer eller mindre i koma och vaknar upp dagen efter utvilad.. Ni förstår nog inte hur underbart det känns då jag alltid har haft problem med sömnen.
Mina mediciner för humörsvängningarna har sina extrema biverkningar, mår illa hela tiden och darrar ganska mycket om händerna, blir lite små hyper nästan men antar att jag får stå ut.
Har en startdos på 600mg och ska öka till 900mg om två veckor ca.
Så vad händer i mitt liv just nu?
Har varit ute bortom Norrköping och Eskilstuna, allt för att komma bort härifrån. Mycket alkohol har varit med i bilden men inte har jag haft ångest, det råkade bara bli så antar jag.
Förstod snabbt att det inte gick att hålla på som jag gjorde, var så hög på livet mer eller mindre haha. Hade sån lust att ta mina sista pengar och dra till Lappland helt bara sådär..
Min bästavän var här i en vecka och verkligheten slog oss i ansiktet, vi var ute på nattklubb, krogar och bilat runt.
Så småningom åkte hon hem och jag har bara "tagit det lugnt" sen dess..
Igår träffade jag en killpolare i brist på annat med hans kompis då jag började må lite små dåligt i min ensamhet, vi drack lite på stan och sen träffade jag en annan kille som det först var planerat, dock runt ett tiden.
Råkade dock glömma bort att dem andra väntade på mig så jag och min nya bekantskap satte oss nere vid vattnet i Slussen och snackade i ett x antal timmar.. Tillslut blev klockan fem på morgonen, tro mig det kändes.. Frös så jag skakade.
Missade dessutom bussen hem så jag fick gå hela vägen, lagom roligt. Men klart värt det!
Nu idag mår jag piss bokstavligen, biverkningarna från medicinerna är hemska haha, så ska vänta tills mamma kommer hem så jag får mat.. För det har jag helt glömt bort att göra, sist jag åt var i förrgår.. Åh som det kan gå!
Så en kort genomgång:
Självmordstankar: 0
Ångest: 3
Självskadesug: 0
Mår skapligt bra idag psykiskt.
Nu blir det duschen, är så död..
Åker snart till Finland igen.. Om min bästavän inte kan följa med så måste jag hitta en reserv fort som satan..
Ska bunkra upp lite, snart fyller min homosexuella pojkvän nämligen år, kan vara bra att ha lite hemma då.
Tänka sig, för ett år sedan snart låg jag här hemma och sprattlade på golvet med en sönderskuren arm under påverkan av en överdos i hopp om att dö, tackar gud för sjukhus och avsky för ångest och impulstankar.
Nu 355 dagar senare lever jag någorlunda och har fått chansen till att få uppleva nya saker och träffa nya människor.
Än idag är jag så fruktansvärt glad över att jag misslyckades.
Är så jävla jävla glad.
Läkarbesök.
Äntligen är dagen här som jag längtat efter..
En ny läkare.. Förhoppningsvis får jag ut rätt mediciner nu efter ett år av jidder.
wish me luck!
Blä.
Måste få spy ut lite känslor här igen.
Under dessa två år inom psykiatrin har jag fått prata ut om min barndom, öppnat upp mig för en medmänniska som valt att ta mitt parti och i sin uppgift till att hjälpa mig på bättre banor.
Nu har jag fått ut det jag aldrig berättat för någon tidigare men ni ska inte tro att mina tankar spenderas dagligen om vad jag fått genomlida för tio år sen, nej inte någonstans.
Jag går dit två gånger i veckan, gråter, träffar läkare, kommer hem med diagnoser på papper och får hjälp utifrån det.
Det är min nuvarande problematik som måste fixas.
Men tack vare att mitt liv då har jag blivit som jag är nu.
Kan inte beskriva hur jobbigt det är att stå emot mina impulstankar, att fortsätta ett liv utan självskadebeteende.
Jag har skurit mig i över åtta år för att orka men skar mig sista gången lite innan påsk i år och har helt enkelt ställt in mig på att aldrig mer röra ett rakblad någonsin igen.. Inte för någon annans skull utan för att ge mig själv en inblick på det bättre livet.
Varför ska jag behöva skada mig själv? Jag är värd bättre tycker man.
Senaste självmordsförsöket var snart ett år sen.
Jag självskadar inte. Jag skriver inte ut offentligt att jag vill försvinna längre, jag vill inte bli hatad. Men mina tankar är tunga.
Hösten kryper tätt intill och jag blir lättsagt mer ledsen för varje dag som går.
Vill hitta den där "stänga av" knappen som en gång fanns men den existerar inte längre.. Istället blir jag fylld med alla negativa känslor på en och samma gång, jag kan inte hantera det.
Är så tom och är kall inombords.
Ensamheten är vidrig.
Orkar inte höra av mig till någon och gråta, orkar inte längre, vill inte framstå som svag men det är exakt det jag gör nu. Vill bara fly iväg någonstans och gömma mig.
Försöker så jag bryter ihop.
Hela livet har jag levt med pina, bums så är jag nyfyllda tjugo och är vuxen enligt lag.. Känner mig.. Liten.
Jag har aldrig blivit älskad.. Alltid bara känt mig som ett problem som är i vägen, ända sen små barns ben.
Det är ingen inbillning, det var så.
Jag vill ha en famn att gråta i men jag vet inte vart den finns..
Jag har ingen att luta mig mot om jag behöver det, jag känner mig så sjukt ensam och det driver mig till vansinne.
Stöd? Vart? Får en empati kram av min terapeut en gång i veckan.. Schysst. Jag känner mig innerligt älskad..
-
Jag har några vänner som bryr sig, det vet jag. Vill inte heller att hela jävla världen ska bry sig. Det skiter jag fullständigt i..
Men att jag ska ha viljan och våga skriva till dem när jag mår dåligt också men det finns inte.. Bara när jag är på gränsfall eller när det är "försent".
Är feg och skäms. Kan inte förmå att säga att jag inte orkar leva.
Finns inte på kartan..
Saknar dock Amanda jätte mycket, vi pratade en stund över Skype och det var så härligt att få höra hennes röst igen.
Jag sa aldrig att jag mådde dåligt för jag ville inte prata om det, jag ville bara höra hur hennes resa i Grekland är, mer eller mindre komma på andra tankar.
-
Förlåt att jag ens går ut som svag igen.
I natt är en natt med för mycket tankar på en och samma gång.
Jag behövde bara skriva ur mig, jag behöver få ny kraft och en godnattssömn.. I hope.
Hoppas ni mår bra iallafall.
