Ångest har många ansikten.

Känner bara hur det svartnar för ögonen och 25 minuter senare ligger jag mer eller mindre i koma och vaknar upp dagen efter utvilad.. Ni förstår nog inte hur underbart det känns då jag alltid har haft problem med sömnen. 

Mina mediciner för humörsvängningarna har sina extrema biverkningar, mår illa hela tiden och darrar ganska mycket om händerna, blir lite små hyper nästan men antar att jag får stå ut.

Har en startdos på 600mg och ska öka till 900mg om två veckor ca. 

Så vad händer i mitt liv just nu? 

Har varit ute bortom Norrköping och Eskilstuna, allt för att komma bort härifrån. Mycket alkohol har varit med i bilden men inte har jag haft ångest, det råkade bara bli så antar jag. 

Förstod snabbt att det inte gick att hålla på som jag gjorde, var så hög på livet mer eller mindre haha. Hade sån lust att ta mina sista pengar och dra till Lappland helt bara sådär.. 

Min bästavän var här i en vecka och verkligheten slog oss i ansiktet, vi var ute på nattklubb, krogar och bilat runt.

Så småningom åkte hon hem och jag har bara "tagit det lugnt" sen dess.. 

Igår träffade jag en killpolare i brist på annat med hans kompis då jag började må lite små dåligt i min ensamhet, vi drack lite på stan och sen träffade jag en annan kille som det först var planerat, dock runt ett tiden.

Råkade dock glömma bort att dem andra väntade på mig så jag och min nya bekantskap satte oss nere vid vattnet i Slussen och snackade i ett x antal timmar.. Tillslut blev klockan fem på morgonen, tro mig det kändes.. Frös så jag skakade.

Missade dessutom bussen hem så jag fick gå hela vägen, lagom roligt. Men klart värt det! 

Nu idag mår jag piss bokstavligen, biverkningarna från medicinerna är hemska haha, så ska vänta tills mamma kommer hem så jag får mat.. För det har jag helt glömt bort att göra, sist jag åt var i förrgår.. Åh som det kan gå! 

Så en kort genomgång:

Självmordstankar: 0

Ångest: 3

Självskadesug: 0 

Mår skapligt bra idag psykiskt. 

Nu blir det duschen, är så död..

Åker snart till Finland igen.. Om min bästavän inte kan följa med så måste jag hitta en reserv fort som satan.. 

Ska bunkra upp lite, snart fyller min homosexuella pojkvän nämligen år, kan vara bra att ha lite hemma då. 

Tänka sig, för ett år sedan snart låg jag här hemma och sprattlade på golvet med en sönderskuren arm under påverkan av en överdos i hopp om att dö, tackar gud för sjukhus och avsky för ångest och impulstankar.

Nu 355 dagar senare lever jag någorlunda och har fått chansen till att få uppleva nya saker och träffa nya människor. 

Än idag är jag så fruktansvärt glad över att jag misslyckades.

Är så jävla jävla glad.