Ångest har många ansikten.

Får säga att jag är påväg mot samma riktning som förra året, är jätte deprimerad nu om dagarna och det har med hösten att göra.. Ser ingenting som helst vackert med det, bara kyla, mörker och ensamhet. 

Jag vet vad ni tänker.. "Så skrev hon inte för några dagar sedan" 

Men så fungerar jag.

Som vanligt kör jag på "jag mår fett bra" masken och beter mig som vanligt, men inuti mig ruttnar jag bort i ångest. 

Finns ingen som helst anledning att ringa till vänner mitt i natten och gråta, vad gör det? 

Vad ska man ens säga? Det är tomheten inom mig som spökar dagligen. 

Medicinerna är värdelösa, mår ännu sämre nu än innan.. Får jobbiga tankar som tynger, tar gärna ett piller extra för att dämpa det jobbigaste. Vaknar, sover, röker, lever på vatten och mediciner.

Sover mesta dels på dagarna om jag inte planerar att gå ut, i en desperat väntan på om jag får börja skolan.. Iallafall en kurs så jag är sysselsatt innan jag blir ännu mer destruktiv. 

Kanske bör börja med någonting på fritiden men vart är orken? 

Är som en levande död hemma.

Pallar inte träffa någon fast jag vill och behöver det, dör hellre hemma nästan. 

Har 39 graders feber och tuppade halvt av i backen påväg hem för någon timme sen och bröt ihop hemma i hallen. 

Tårarna sprutade överallt, känner mig sjukt förvirrad och ledsen. Nästan förkrossad. 

Hjärtat slår i otakt och ångesten trycker på som alla andra dagar såklart! 

Jag är förevigt dömd, just say.

Vet inte hur länge jag orkar osv.

Ska försöka mig på något positivt.. 

Jag längtar till helgen.

Då slipper jag plågas med tankar, då ser jag och är med andra människor. 

Människor jag älskar av hela min själ. 

Längtar så sjukt.