Ångest har många ansikten.

Jag mår bra när jag är med människor men såfort jag är ensam så blir jag orolig och ångestfylld. 

Mitt läkarintyg där det står klart och tydligt att jag absolut inte kan jobba, har alltså en helt nedsatt arbetsförmåga enligt henne.

Anledningen var: "Extrema humörsvängningar och impulsdriven med hög sårbarhet." 

Nu får jag massa jobbiga papper jag måste fylla i till försäkringskassan för att få lite pengar till mediciner och för att kunna leva och bara tanken av det blir en press.. Tänk ER. 

En sådan liten sak som att fylla i papper blir jobbigt.

Känner mig dum och återigen efterbliven nästan, ändå förstår jag själva syftet. 

Det känns jobbigt bara.

Att jag seriöst inte ens enligt läkare kan ha ett normalt jobb och inte klarar skolan pga av mitt "egna beteende".. Som egentligen inte ens är jag.

Att skolan inte ens har svarat även fastän jag verkligen försökte gör mig ännu mer frustrerad. 

Är jag inte ens värd ett svar? 

I ett läge som detta vill jag bara stänga av helt och isolera mig.

Men istället försöker jag hitta tillfälliga lösningar, saker att se framemot, som gör att jag orkar igenom dagar som dessa.

Som nu.. Ska eventuellt träffa en tjejkompis som jag inte sätt på länge, ta kopior på massa viktiga papper, gå på mina möten som vanligt etc.

Pallar inte denna värdelösa nedåt svacka som just nu tränger sig på sakta men säkert.

Lever dag för dag och hoppas på att jag inte brister helt igen..

Efter alla dessa år så vet jag att det inte finns något att göra än att acceptera mina känslor. 

Känner dock lite att kampen är på gång igen, antingen vinner jag eller min diagnos.

Sist jag förlorade tog mina impulser nästan kål på mig efter att ha lekt med döden lite för mycket.

Ibland är jag nästan rädd att jag skulle råka ta död på mig själv av misstag.

Jag försöker verkligen avleda mina jobbiga tankar, jag försöker förtränga all negativitet. Jag försöker se positivt på livet men det är som en bergochdalbana och jag hinner aldrig ta det lugnt innan nästa kris är där.

Orkar inte falla igen, jag har inte orken eller energin till att kämpa och ta mig upp isåfall.

Blir väl en enkel biljett till sluten vård in that case. 

Men nu balanserar jag på en skör tråd, jag kan klara det samtidigt som det kan gå åt helvete.

Tequila är dock min största kärlek. 

Är verkligen helt fast vid henne.. 

Hon har räddat mig från mycket, bara av en blick eller en puff på kinden medans tårar runnit har fått mig att tänka en extra gång innan hastiga beslut.

Förlåt för inlägget. 

Behövde det.