Blä.
Måste få spy ut lite känslor här igen.
Under dessa två år inom psykiatrin har jag fått prata ut om min barndom, öppnat upp mig för en medmänniska som valt att ta mitt parti och i sin uppgift till att hjälpa mig på bättre banor.
Nu har jag fått ut det jag aldrig berättat för någon tidigare men ni ska inte tro att mina tankar spenderas dagligen om vad jag fått genomlida för tio år sen, nej inte någonstans.
Jag går dit två gånger i veckan, gråter, träffar läkare, kommer hem med diagnoser på papper och får hjälp utifrån det.
Det är min nuvarande problematik som måste fixas.
Men tack vare att mitt liv då har jag blivit som jag är nu.
Kan inte beskriva hur jobbigt det är att stå emot mina impulstankar, att fortsätta ett liv utan självskadebeteende.
Jag har skurit mig i över åtta år för att orka men skar mig sista gången lite innan påsk i år och har helt enkelt ställt in mig på att aldrig mer röra ett rakblad någonsin igen.. Inte för någon annans skull utan för att ge mig själv en inblick på det bättre livet.
Varför ska jag behöva skada mig själv? Jag är värd bättre tycker man.
Senaste självmordsförsöket var snart ett år sen.
Jag självskadar inte. Jag skriver inte ut offentligt att jag vill försvinna längre, jag vill inte bli hatad. Men mina tankar är tunga.
Hösten kryper tätt intill och jag blir lättsagt mer ledsen för varje dag som går.
Vill hitta den där "stänga av" knappen som en gång fanns men den existerar inte längre.. Istället blir jag fylld med alla negativa känslor på en och samma gång, jag kan inte hantera det.
Är så tom och är kall inombords.
Ensamheten är vidrig.
Orkar inte höra av mig till någon och gråta, orkar inte längre, vill inte framstå som svag men det är exakt det jag gör nu. Vill bara fly iväg någonstans och gömma mig.
Försöker så jag bryter ihop.
Hela livet har jag levt med pina, bums så är jag nyfyllda tjugo och är vuxen enligt lag.. Känner mig.. Liten.
Jag har aldrig blivit älskad.. Alltid bara känt mig som ett problem som är i vägen, ända sen små barns ben.
Det är ingen inbillning, det var så.
Jag vill ha en famn att gråta i men jag vet inte vart den finns..
Jag har ingen att luta mig mot om jag behöver det, jag känner mig så sjukt ensam och det driver mig till vansinne.
Stöd? Vart? Får en empati kram av min terapeut en gång i veckan.. Schysst. Jag känner mig innerligt älskad..
-
Jag har några vänner som bryr sig, det vet jag. Vill inte heller att hela jävla världen ska bry sig. Det skiter jag fullständigt i..
Men att jag ska ha viljan och våga skriva till dem när jag mår dåligt också men det finns inte.. Bara när jag är på gränsfall eller när det är "försent".
Är feg och skäms. Kan inte förmå att säga att jag inte orkar leva.
Finns inte på kartan..
Saknar dock Amanda jätte mycket, vi pratade en stund över Skype och det var så härligt att få höra hennes röst igen.
Jag sa aldrig att jag mådde dåligt för jag ville inte prata om det, jag ville bara höra hur hennes resa i Grekland är, mer eller mindre komma på andra tankar.
-
Förlåt att jag ens går ut som svag igen.
I natt är en natt med för mycket tankar på en och samma gång.
Jag behövde bara skriva ur mig, jag behöver få ny kraft och en godnattssömn.. I hope.
Hoppas ni mår bra iallafall.
Kommentarer
Trackback
