Ångest har många ansikten.

Jag bara totalt underviker mina vänner och min egna familj.
Sitter oftast på mitt rum, känner irritation när mina föräldrar kommer in för att säga något.
Jag är rastlös också, jag vill ut och så.. men inuti mig så är det något som stöter bort mina vänner. Jag väljer hellre att lägga mig i sängen trotts att jag inte är trött.

Jag är dryg och kall mot folk som faktiskt bryr sig, utan anledning.
Jag är svartsjuk på att folk har det bättre. Folk som sluppit genomgå saker under hela sin uppväxt/tonår.

Aja, vet ni vad?
Jag skiter i allt, går och lägger mig.
Dra åt helvete allt och alla.