Text. Känslor. Snack.
To be honest..
Att sluta med medicinerna tvärt sådär kanske inte var så himla smart i längden känner jag. Mina impulstankar, wuu.
Visst, jag har inte haft någon ångest alls och allt har känts fruktansvärt bra, jag har levt med grov ångest mer eller mindre hela tonåren och sen när man kommer hit så släpper allt.
Inga depressioner, inga självmordstankar, inga skärsår, inget svartvitt tänkande. Ingen socialfobi, inga paranoida tankar.
Känns som att borderline inte ens existerar för mig längre, som om den låter mig leva för en gångsskull, låter mig skratta från hjärtat, låter mig få en pause.
Jag känner mig frisk, förstår ni? Känslan får mig nästan att brista i gråt av lycka.
Har dock fruktansvärda biverkningar efter jag slutade med medicinerna, abstinent liknande.
Jag drömmer säkert 10-25 olika "make no sence" drömmar på några timmar, ibland minuter. Vaknar upp ofta, skakar till och från, myrkrypningar, sådana ofrivilliga stötar i hela kroppen som jag knappt står ut med och huvudvärk.
Tro mig ingenting man vill ha på semestern.
Men tankarna kan inte låta bli att smyga iväg om framtiden.
Vad händer när jag kommer hem?
Kommer den outhärdliga ångesten slå mig i ansiktet så hårt att jag ramlar ner på botten igen?
Självmisshandel. Allt man fått höra genom sitt liv, hur dum i huvudet man är, vilket jävla Cp man är, horunge, äcklet, den ingen vill ha med och göra. Man drar ut det på sig själv, tillslut går man på det själv.
Kommer jag ligga sömnlös med gråten i halsen om nätterna och ha kampdrag med mig själv om att jag är värd mer än att låtas bli överkörd med hundratals rakblad?
Om jag misslyckas..
Kommer jag isåfall orka ställa mig upp igen?
Jag orkade inte stå till svars på mina behandlingar längre, varför jag skurit mig eller luktat bakfylla. Det dem gör är att snacka om att lägga in mig, eller att jag ska få flytta in på behandlingshem. Trycker i mig massvis med mediciner och lyssnar inte på det jag vill berätta.
Gå på dbtgrupp när du kanske har en bra dag och dras ner av någon som är helt förvirrad, som mår ruskigt dåligt och som smittar av sig.. Nejtack.
Jag har dock gett mig själv ett löfte, som knappt ändå inte påverkar någon annan än mig själv ifall jag misslyckas. Att inte skada mig själv, har varit ren från det i ett halvår nu och har aldrig mått bättre sen jag slutade. Att jag faktiskt lyckades dra ner på alkoholen så pass som jag gjorde. Bröt ett destruktivt förhållande och bygger upp nya broar, nya möjligheter.
Det positiva jämnar upp det negativa.
Jag kommer alltid vara tjejen med bajs och kisshumor, jag kommer alltid förbli tjejen som folk gillar eller inte står ut med, jag kommer FÖRALLTID vara Nathalie med mina dumma beslut, tjejen som kommer få mina närmaste att antingen avlida av skratt eller gråta
med mig. Jag kommer alltid vara den som kommer älska att kolla på random saker. Jag kommer alltid älska kärleken. Jag kommer aldrig glömma min värsta period i livet, hur mycket tid jag la ner på att försöka hitta smärtfria sätt att begå självmord på, jag kommer aldrig glömma självmordsförsöket och hur det fick mig att öppna upp ögonen och se saker på ett helt annat sätt.
Jag börjar komma tillbaka till mig själv. Jag hittar sakta men säkert mitt inre igen.
Känslan att känna igen mig själv igen får mig att vilja slå klackarna i taket och hoppa runt, skutta, skratta, skrika rakt ut, le, gråta och små äta.
Terapin och hemligheten är vänner. Dem har aldrig klubbat ner mig hur dåligt jag än mått. Aldrig dömt mig, aldrig någonsin skadat mig på något vis.
Håll hårt i den du har.
Den enda du har kommer att hjälpa dig, för mig tog det år innan jag insåg men nu förstår jag verkligen.
Tack så himla mycket IGEN!
Ni formar mig så som jag var innan allt detta.
Jag tackar er varje dag.
Kommentarer
Trackback
