Bara svabbel.
Det som gör ont nu känns inte imorgon.
Det jag grubblar på nu har ingen betydelse imorgon.
Det jag hatar mest älskar jag imorgon.
Jag hatälskar mig själv dygnet om.
Vill leva men ändå försvinna.
Vara glad men ändå bara gråta.
Jag hatar mitt tillstånd, jag hatar borderline. Men ändå så älskar jag den.
Jag minns inte ens hur det kändes att inte uppleva det jag hela tiden upplever nu för tiden.
Mår jag bra flera dagar såklart man inte klagar, men man blir så otroligt förvirrad att psyket hela tiden åker upp och ner. Tillslut bottnar man ner i det värsta att man nästan känner sig trygg med sin instabila sida.
Knasigt yeaah.
Men jag tycker att jag blivit bättre på en sak iallafall, jag träffar inte folk lika ofta som sårat/behandlat mig illa. Jag kan stå emot och be dem tagga.
Bryter med folk, hittar nya.
Mina nuvarande och framtida vänner. Jag kommer inte kunna klara mig utan er så äre bara.
