Den där tomheten.. Jag är aldrig lycklig.
Jag är trasig.
Sitter ute på balkongen och känner mig påverkad av något jag inte tagit.
Sen sitter jag på sängkaten och sätter händerna över huvudet, drar upp knäna och vaggar fram&tillbaka.
Det spelar ingen roll vart jag vänder mig eller vart jag öppnar upp mig.
Ingen tar det seriöst nog..
Tänkte skriva om den där typiska tomheten..
Tomhet som uppstår inom mig är svårt för mig att beskriva i ord
Men jag ska försöka.
Det är som om jag aldrig är lycklig till hundra procent, jag är ALDRIG nöjd med något, jag känner mig knappt någonsin tillfreds. Jag behöver ALLTID något att kunna se fram emot under dagarna som är för jag måste "ha något att leva för". Att bara vara för mig är inte ens på kartan och är inte ett alternativ eftersom det mer eller mindre blir svart omgående för mig och jag finner ingen livsglädje i det alls.
Såfort det jag har längtat till vilket kan vara vad som helst.. är över kommer tomhetskänslan igen och tar över såpass att det faktiskt går så långt att jag bara vill avsluta mitt liv om jag inte hittar något nytt att "aktivera mig kring"
Det gör ont och det är som ett hål som växer i bröstet.
Därför är jag så spontan och kan få för mig att dra ihop stora saker för att ha något att se framemot och planera in i minsta detalj.
Oftast så skrattar väl folk åt hur jag hanterar det och jag blir frustrerad när det inte blir av.. Därav alltfler krogbesök i önskan om att fylla tomheten som uppstår för att jag misslyckats eller inte fått någon att göra det jag vill.
Kan inte påstå att varken alkohol, droger eller mediciner fyller tomheten.. Så hur mycket jag än försöker på destruktiva vägar så går det inte, likaså när jag är "ren".
I sådana lägen vilket är hela tiden så blir impulserna jobbiga.. jag får svårigheter i allt och blir desperat efter att få känna på lyckan jag vet jag kan få om jag gör det på "dittan och dattans vis".. då inträder oftast eknomiska kriser och jag skuldsätter mig lite överallt.
Jag är värdelös på heltid mer eller mindre.
Ändå är jag bäst på att spela teater inför vänner och familj. - Ingen kan se igenom det där avvikande leendet.
Hade det inte varit för den här bloggen så hade ingen vetat om hur saker ligger till och jag hade säkert inte sagt något heller.
Jag vet inte om jag bara ska sluta blogga helt och hållet, må dåligt utan att jag ska behöva skriva ut det.
Den här bloggen gick jag ut med offentligt för att jag trodde att folk skulle se mig, trösta eller finnas.
Men det gör dem inte.
Bara några få.
Det är alltid något, det är vad jag kallar för äkta vänner. Men resten?
Inga kommentarer..
Så mer eller mindre känns allt förbannat jävla segt.
Är deprimerad som vanligt och nu vill jag bara dö typ.
Ovanligt!
Ett liv där du hela tiden måste jaga lyckan.
Du kan ha tur, känna lycka men den dör ut lika snabbt.
Orkar inte med livets känslor just nu.
Ska fixa kort till biblioteket och begrava mig i böcker det kan hjälpa för stunden..
Kommentarer
Trackback
