Talar ut.
Jag var så nära på att bli inlagd idag så ni förstår inte.
Fick utskrivna starka lugnande som jag egentligen måste börja med idag men har ingen ork att springa till Apoteket.
Hann inte ens klampa ut ur mottagningen innan mobila teamet ringde.
Vågar inte ens släppa blicken från mobilen eftersom dem ringer med jämna mellanrum och frågar hur jag mår, minsta misstanke om att jag inte mår bra så gör dem hembesök.
Sa tydligt att jag inte vill ha massa sjuksköterskor och läkare springandes hos mig på varken dag/kvällstid då mormor inte vet så mycket om mitt mående men att jag kunde prata med dem där ute. Det var tydligen inte optimalt men att undantag kunde göras för min skull, litar dock inte på det till hundra procent.
Fick ljuga mig gul och blå på mötet med läkaren, dock vann jag även denna gång.
En väldig övertalningsförmåga.
Självklart såg hon journalerna som min terapeut hade skickat från vårat tidigare besök idag.
"Hon verkar väldigt bekymrad över ditt tillstånd, hur kommer detta sig?"
"Hur vet jag att du faktiskt inte bara går härifrån nu och tar livet av dig?"
Jag hade svar men gav henne inga.
Hade aldrig någonsin orkat som jag sagt tusentals gånger om det inte vore för mina få vänner jag har.
Men jag vet också hur förstörda dem hade blivit om jag hade tagit mitt liv.
Jag ringer aldrig någon och säger att jag mår dåligt utan det är dem som lägger märke till när saker börjar gå utför.
Att jag inte skriver, inte svarar i telefon, dricker kraftigt eller bara beter mig annorlunda än normalt. Då kommer stöttningarna i vågor ibland ens utan att jag hinner avsluta en mening.
Bara en sådan sak.
Sen har även jag fått sitta och lyssna på mina vänner där dem förklarar hur det hade känts om den dagen skulle komma då jag inte skulle finnas och DET gjorde fruktansvärt ont i mig av att höra det och därefter har jag kämpat vidare för deras skull, jag själv bara är. Jag existerar bara, men jag vet att jag är älskad av dem. Men jag älskar inte mig själv, därefter svårt att tro att någon annan kan skulle kunna det.
Aldrig skulle jag ge upp mitt liv.
Även om jag brottas med självmordstankar och grov ångest.
Aldrig någonsin skulle jag lämna dem.
Men mina impulser.. Mår så piss över det och jag har förstått att det inte bara skadar mig i längden.
Ändå anses jag som unik, bra, underbar, fin, älskvärd, en likt förebild.
Och här står jag och förstår ingenting.
Men känns ändå rätt tryggt att mobila teamet ringer.. Även fast jag kanske inte är ärlig. Bara att någon ringer mig och frågar hur läget är. Nästa vecka vet jag inte hur det kommer se ut, fick kämpa röven av mig för att inte bli inlagd i helgen för att jag ville träffa min bästavän. Men vet inte om jag kommer göra det för att det blev ändring i planerna.
Men jag är fri än sålänge.
Ska försöka se till att det förblir så.
Kommentarer
Trackback
