Ångest har många ansikten.

 

 

Ska göra mig en kopp te och ta en ciggarett och förhoppningsvis bli trött, om ifall att..

Imorgon är en ny dag.

Alltså nya tag. 

 

Får hjälp och har fått enormt stöd från mamma dessa dagar.. Hon ska hjälpa mig med allt.

Sköta snacket med min läkare, begära så jag får stabiliseringsmedicin, något att sova på och kicka igång Bipolära utredningen, begära en samtals terapuet. 

 

Jag måste det för jag gick in i väggen för länge sen och det är väldigt svårt för mig att fungera som en normal människa i dessa lägen..

Blir destruktiv och mår olagligt dåligt 

Kan inte sköta mina kort rätt,

 

Därför har jag varit off och frånvarande. 

Jag måste dra i bromsarna, men hur gör man det när dem inte ens finns?

Hur sänker du volymen i hörlurarna när knappen är trasig?

Hur ska jag bara sluta känna och bara vara "normal" när jag har en personlighetsstörning? 

 

Det är frustrerande hela tiden och mycket i omvärlden skrämmer mig.

Men jag måste ta mig ur.

 

Hade en nedgång..

Men whatever. 

Jag hinner recova upp på 2 dygn, sen är jag "stabil" och då gäller det att försöka hålla sig på den linan.

 

Det kan jag förhoppningsvis fixa med hjälp av mig själv. Mitt smarta jag så att säga.. och stöd från omgivningen.

Sen på tal om Erika..

Jag längtar efter henne. 

Det gör jag verkligen..

Ska vara något extra söt för det förtjänar hon om någon.

 

Nu tänker jag chillavippen ut i köket, kanske bör baka eller slå ihop värsta middagen!?

Över fylld med energi.. 

 

Det är inte lätt att vara människa, så mycket kan jag säga iallafall.

 -

Hetsdrack ute och försökte ta livet av mig.

Fick en akut förgiftning och blev tvingad att dricka kol, vilket jag gör mellan två timmars mellanrum nu.

 

Kan varken äta eller sova.

Hela kroppen är nipprig och ingenting är bekvämt. 

 

Var nära på att sätta mig i en taxi och åka mot St:görans psykmottagning men något hindrade mig. 

 

Mamma fanns där.

Mamma tvättade av all mascara som hade runnit.

Mamma klappade och höll om mig.

Mamma kramade mig och sa att det kommer lösa sig.

Min älskade mamma.

Hon som inte dömmer mig. 

Gud vad jag älskar henne.

Har tagit bort min facebook.

Orkar liksom inte verkligheten. 

 

Jag är tom just nu.

 

Tom i huvudet.

 

Orkar inte.

 

 

 

Jag kan inte sova.

 

Jag tänker inte yttra mig mer.

Fick bli andra bloggen.

- 

 

http://naattih.blogg.se/

 

Somnade runt sex på morgonen och vaknade några timmar senare av spam samtal från världens bästa tjej, så jag satt och snackade med henne ett tag, drack en kopp te medans jag tog min morgon cigg på balkongen.

Efter det fick jag slänga på mig ett par jeans och smink för att möta upp min pappa som bjöd på kina buffe och vi hade en riktigt kul dag ihop. 

 

Gick runt på stan, åkte förbi våran gamla lägenhet vi bodde i för några år sedan.. han köpte energi dricka och ciggaretter så vi satte oss på en bänk i solen och pratade om bra minnen. 

Han följde mig till mitt informationsmöte och jag fick mitt extrajobb så börjar jobba nästa helg, ska även ta mig i kragen och ringa till mitt gamla jobb jag hade förra året och försöka mitt yttersta för att få platsen tillbaka, det var ju så jävla bra betalt och då får jag börja jobba ihop med store starka männen igen, vilket jag trivs bäst med. 

Träffade på en as ball tjej som också skulle jobba hos dem, synd att jag gick därifrån utan att vänta ut henne.

 

- Imorgon mina vänner ska jag kopiera mina betyg i flera exemplar och dra mig till arbetsförmedlingen.. om inte det så iallafall fixa betygen och söka hemifrån och skicka med dem. 

 

Jag tar det smått smått men känner redan nu hur glad jag känner mig.. för dessa små saker jag åstadkommit.

 

Glad Nathalie.

Duktig Nathalie.

 

Någonstans finns glöden.. och jag känner den så väl!

Jag älskar den här känslan.. den har varit så efterlängtad.

Jag känner mig levande. Jag är någon.

Någon ser mig.

 

 

Har inte haft någon ork eller lust till att blogga överhuvudtaget eftersom jag har varit hos min flickvän men efter tolv dagar så kände jag ändå att det var väldigt lättande att komma hem även om jag inte riktigt kommer känna mig som "hemma" förräns om två tre dagar. 

Måste vänja mig vid ensamheten som uppstår. 

 

Åkte alltså tidigt från henne och hade inte sovit något överhuvudtaget.

Halvsov på resan hem när jag kom fram till Stockholm träffade jag farsan och fick hälsa på en arbetskamrat till honom. 

Gick runt på stan och blev sedan upphämtad utav mamma, vi gick ut och käkade tillsammans och bara hade det allmänt trevligt kom dock genast in i dåliga vanor med stress, blev direkt att gåspringa bland alla människor.

 

Fick ta taxi hem eftersom jag var så trött i huvudet.. Kom hem, orkade knappt inte säga hej till mormor, myspys med min dotter. (the kitty) som dessvärre har börjat löpa igen och somnade med jackan på. 

 

 

IMORGON ska jag på arbetsintervju på ett extra jobb jag sökt och sedan innan det försöka hinna med bibblan (kopiera saker) söka skola. ALLT måste göras. 

Sen ska jag försöka träffa fina efterlängtade Jey med hennes tjejpolare samt äta hummer hos pappa om jag inte skulle vara med bästavän.

Vet faktiskt inte hur jag ska lyckas göra allt på en dag men det får gå. 

 

Sen i veckan ska jag hinna försöka träffa massa vänner också.. samt att mamma behöver sin tid. 

Får nästan magont av panik då jag vill hinna göra allt på en och samma gång.. Känner redan nu att jag inte kommer lyckas med allt detta utan att gå in i väggen och sätta för höga krav.

Idag är det ett år sen du gick vidare.

Sitter ute på balkongen och känner mig påverkad av något jag inte tagit. 

Sen sitter jag på sängkaten och sätter händerna över huvudet, drar upp knäna och vaggar fram&tillbaka.

 

Ändå är jag bäst på att spela teater inför vänner och familj. - Ingen kan se igenom det där avvikande leendet. 

Hade det inte varit för den här bloggen så hade ingen vetat om hur saker ligger till och jag hade säkert inte sagt något heller.

 

 

Så mer eller mindre känns allt förbannat jävla segt.

Är deprimerad som vanligt och nu vill jag bara dö typ.

Ovanligt! 

 

Ett liv där du hela tiden måste jaga lyckan.

Du kan ha tur, känna lycka men den dör ut lika snabbt.

Orkar inte med livets känslor just nu. 

Ska fixa kort till biblioteket och begrava mig i böcker det kan hjälpa för stunden.. 

 

 

 

 

ENJOY.

Jag är glad ena sekunden och sen svänger det utan att jag kan kontrollera det, tack och lov att jag har varit med gott folk annars hade jag nog varit ett nerv vrak vid det här laget vilket jag nästan håller på att bli.

 

Åkte till bästavän och hade mys igår men lyckades inte somna.. har alltså inte sovit mer än en timme för tankarna snurrade allt för mycket.

Men mamma ville inte att jag skulle gå och lägga mig när jag kom hem så jag har städat, gått ut på promenad med henne och snackat om det som tynger mig över cigg, chailatte, sol  och medans jag var ute så fick även jag med mig hem lite kattleksaker som älsklingen älskar! - + Kattgodis, ny mat och sand.

Hon börjar seriöst bli TJOCK..

 

-

Jag måste ha mina stödsamtal för det här börjar gå överstyr med mitt humör.

Känner mig konstans irriterad och illa behandlad. - Är knappast glad om dagarna.. Bara när jag är med mina vänner då jag lyckas hålla mig stabil ett tag iallafall. 

Att en enda sak har lyckats få mig att förändras såhär, det är sinnessjukt. 

Måste ha nya mediciner också.. dem jag har vägrar funka och då är det lätt hänt att jag med mina impulser överdoserar och då mår jag ännu sämre. - Dem säger att jag är "suicidal." - det är jag inte. 

Men om jag inte får någon att prata med och får mediciner snabbt som attan kommer det gå mer neråt och jag oroar mig för mina perioder då jag kommer in på att inte vilja leva. 

Det är lätt för mig att säga till någon att jag vill dö/försvinna. - Det är ju bara ord.

Saken är den att jag oftast pratar mycket om det under en längre tid innan nästa skit påträffar. 

För en gångsskull skriver jag ut det här.. Jag kommer behöva mina vänner, erat stöd för jag kommer ballra ur annars.

 

Funderar på att förbruka min 1 liters gin imorgon.

Ingenting lär bli bättre tills dess och jag börjar tappa hoppet och tron om allt såkallat "bra".

Förlåt för depp inlägget men jag vet inte ens vem jag är längre. 

Jag är bara otrevlig och sårbar. 

Har inte varit såhär insjunken på lång tid.

 

Livet jag lever just nu är jag bara så trött på.

Är trött på hur jag är som person. 

Folk säger att jag inte ska vara så hård mot mig själv vilket är sant.. Men hur är man inte hård mot sig själv liksom? - Jag tar all skit över mig. 

Jag hinner seriöst ALDRIG återhämta mig från något som är jobbigt innan nästa sak bitch slapar mig i fejset så jag rasar ÅTERIGEN.

 

F-U-C-K-I-N-G borderline.

 

Har inget möte förräns den 17.. 

Orkar inte.

 -

 

Det här är bara mina känslor som snackar, remember.

 

Myser med katten och måste städa mitt rum.

Var ute med Amanda och drack lite igår, det var mysigt som attan.

 

Nu ska jag dock lämna alla jobbiga tankar och åka till Boo och umgås med bästavän.

 

Tack och adjö. 

 

Är så ostabil det bara går och jag tror aldrig att jag har spillt så många tårar som dessa 40 timmar.

Har inte sovit inatt och jag var tvungen att ställa in träffen med Amanda och ta det på torsdag om hon nu kan för att jag lär var döende annars. 

Kanske kan träffa andra Amanda senare på stan om jag lyckas få mer sömn såklart annars får vi se som sagt. 

 

Mycket har hänt och jag har varit helt crazy loco idag.

Skrek i mina kuddar, slog i saker, var helt skakig och nedstämd. 

Fick ovanligt många som stöttade och visade kärlek idag, pratade även med Alexandra i telefon vilket gjorde mig lite gladare.

 

Saker har lugnat ner sig lite för min del nu..

Är as sugen på att dricka öl imorgon bara för att slippa känna men vet hur värdelös den tanken är så det släpper jag på en gång. 

 

Nu får man byta taktik så att säga.

 

Har haft det jobbigt, whatever. Är dock tacksam för stöttandet för utan det hade jag suttit på ett blodigt golv mer eller mindre. 

 

Det som fick mig att bli rätt irriterad var en händelse under dagen, kollade lite snabbt på datorn när jag var på mötet med terapueten och såg en liten del av min journal och där står det att jag är "suicidal", vilket jag inte är.

Så jag begärde att få ut mina journaler men nej, jag var tvungen att skicka in en ansökan till min läkare som bestämmer om jag får ta del utav dem eller inte och om jag nu får tillgång till dem VILKET JAG SKA FÅ EFTERSOM DET HANDLAR OM MIG så måste jag betala av en avgift. Det är ca 60 sidor och dem två första sidorna kommer kosta mig 50 kr styck för att sedan kosta 2 kr styck.

- Suck.

Men om ca tre veckor kommer mitt boll och kedjetäcke på 10 kg hem för 8000 kr HELT GRATIS, det jag hoppas med det är att jag slipper äcklig sömn medicin som inte fungerar och att jag får en ordentligt sömn hedanefter. 

 

Sen ska jag byta läkare efter det mötet jag har för att få träffa någon som ger mig rätt medicinering för jag behöver verkligen rätt mediciner.. det här funkar bara inte längre. Jag vet att jag kan få ut dem starka antideppresiva jag behöver men jag vet att jag inte kommer få sköta medicineringen själv utan kommer få gå upp till psykriatrin och hämta en dosett som dem får fylla på eftersom jag tog en överdos för 5 månader sen. 

 

Min arbetsterpauet jag träffade idag är helt underbar, hon vill ta emot mig för stödsamtal, hon ska hjälpa mig med studierna också. Hon förstår mig, fast hennes område inte är bdp patienter.. hon förklarade att hon också har självskadat i tonåren så det kändes skönt att få höra det.

 

Det går alltså bra på såvis MEN mitt humör är ingenting att leka med just nu, jag hatar att det ska vara så men kan inte rå för hur allt känns just nu. 

Jag är bara instabil, det går över. 

Bortsett från en skorpig arm så överlever jag helt enkelt för jag har inget annat val än att ställa mig upp och gå vidare fast det är jobbigt.

 

Kan bjuda på en bild på mig och min flickvän som en räddare i nöden för mitt klaginlägg.

 

Sitter för första gången på länge ensam på mitt rum och lyssnar lite på musik, känns skumt att vara i sin ensamhet igen efter så lång tid med sällskap.

Jag har varit med min flickvän i ca en vecka och det har varit bra, lite romantik till och från och vi firade även 4 månader tillsammans iförrgår, kan inte fatta vart tiden flygit iväg.

 

Kortfattat?

Mja.. träffat lite av mina, mestadels har vi haft egen tid ihop. 

Gått på promenader, rullat i stan, vi var ute i onsdags och drack lite. --> Det gick bra ett tag men det ända med oss två är att vi kanske inte är sams alla gånger när alkohol flödar och jag var väl inte så värst stabil gällande det heller.

Men åtminstående fick min bästavän träffa henne äntligen, har gått ut med katten på lååånga nattpromenader, spelat fotboll två på natten, "snöbollskrig" - biljard!

Haft myskvällar och massa annat.. Alltså något som jag iallafall behövde. 

 

 

Måendet är något jag fått kämpa med ordentligt, har haft grövre humörsvängningar och har gjort illa mig själv. Alltså åkte jag ganska gravt ner på botten och jag försöker kämpa mig upp och inte hamna i något som jag självkallar för "isolerings:modet" - Jag måste göra något i veckan, vad som helst, träffa några, hitta på något annars är risken att jag går hemma och sitter på rummet väldigt stor och då träder det större risker för mer självskador och att det kanske går så långt att jag faller ner i depressioner och det är oftast då jag kommer in på jobbiga tankar om att "inte orka leva". Svartvitt tänkande. Det sjuka flyter på ganska så bra..

Att sova själv inatt är något jag gärna hade sluppit, jag saknar henne lite.

Gråter ganska titt som tätt nu om dagarna utan att jag kan kontrollera det därför kommer det vara jobbigt att åka buss nu känner jag, speciellt om jag nu blir gråtfärdig vilket jag inte vill.

SÅ med andra ord är jag i en mindre uppskattad tid i livet. 

Svackan kommer dock gå över det vet jag, hur många gånger tidigare har jag inte suttit där jag sitter nu?

 

Well.. nu vet ni. 

Såhär känner jag just nu, kaos mer eller mindre.

För mycket känslor och tankar som snurrar.