Ångest har många ansikten.

Tog en pause från bloggandet men kommer fortsätta nu.

 

Orkar inte ens gå in på vad som har hänt just nu men sitter iallafall på slutenvård nu och ja.. There is nothing more to say actually.

 

Har ingen här och prata med typ förrutom personal titt som tätt, personerna som sitter här är utom kontroll så att säga. 

Har väl en vän, en 89 årig gubbe haha. Han är dock hur söt som helst och det är faktiskt rätt kul och höra han berätta om sitt liv, det lättar upp lite konstigt nog.

 

Har precis träffat min hundra elfte läkare nu som bedömde att jag kommer bli kvar här. Allt är jätte snurrigt för mig och jag är vimsig över alla samtal jag haft. 

Gör om alla utredningarna ordentligt av läkare här eftersom det har slarvats med det på öppen psyk och min mor måste komma hit för att berätta om min barndom för att dem ska få en större inblick på vem jag är som person. 

Jag själv fick bara svara på ja och nej frågor. 

 

Igår kväll träffade jag en annan läkare som sa att jag skulle trampa upp med min seroquel till 300-600. 

Nu ska jag enligt läkaren jag träffade idag trampa upp till hela 800mg och även få börja med Litium. 

Jävla hästdoser om ni frågar mig men fungerar det så tänker jag inte klaga.

 

Har iallafall smugglat in min laddare och hörlurar hit som jag gömt undan diskret. Även en spegel eftersom det inte finns en ända på hela avdelningen.

Blir inte ledsen om någon av personalen hittar dem.. Blir bara jobbigt om någon av patienterna skulle få för sig att gå in i rummet och hitta dem. 

 

Men har dem i bh:n när jag inte är här så det är en omöjlig tanke.

 

Det är riktigt ensamt här men jag får samtal och besök så ofta som alla kan. 

Första dagen kom mamma, igår var Ida här, efter det kom kakan och hans tjejkompis hit en stund. 

Även folk som jag aldrig har träffat vill komma hit bara för att visa att dem finns för mig, har ett oerhört stöd utifrån och det känns fantastiskt. Idag kanske jag får besök igen. 

På onsdag kommer mamma för att prata med läkaren, sen kommer Amanda. 

 

Längtar jätte mycket efter henne och även efter min bästavän men jag får stå ut. 

Blir bara så glad när folk kommer hit. 

Imorse tog jag blodprov och helvete vad det brann till i armen, var världens fulaste märke där nu.

Aja.. Får iallafall för första gången gå ut och röka utan personal.

 

Det här är numera mitt hem. 

Mycket "hemtrevligt" må jag säga, och även lite vägglöss i båda avdelningarna. Hemskt givande.. Eller vad tycker ni? 

Vidrigt. 

 

 

Har sån ångest inom mig just nu så jag blir nästan tokig.

Mår fan illa.