Ångest har många ansikten.

Hade tråkigt och så ringde någon med dolt nummer.
Det visade sig vara Robin.

Har inte pratat med honom på över hundra år så nu har jag suttit här och gaggat ett bra tag. Han är nog den ända killen jag vet som langar klockrena kommentarer hela tiden. Så jävla kul snubbe haha!

Känner en otroligt positiv våg av lycka och styrka.
Jag tänker aldrig i helvete ge upp, det är bara ett rent konstaterande.
Jag har varit svag men kommer aldrig sjunka ner till den nivån.

Jag tänker bli fri från den här sörjan, jag vet inte hur lång tid eller hur mycket som krävs men jag vet att jag kommer lyckas dra mig ur det förr eller senare.

I'M MYSELF. Just nu är allt stabilt inom mig och då brukar jag säga att jag är mig själv.

Allt känns bra.
Jag hoppas ni mår bra!
Glöm aldrig..

Åkte nyss förbi Hallanda.
Är på väääg hem.

Nice. Nice. Nice.

Okej.
Fan vad sur jag blev nu. Ett extremt långt inlägg jag nyss skrev försvann. Och jag orkar veeeerkligen INTE skriva om det så.. Kortfattat:

Dagen har varit underbar.
Bio med mitt liv.
The heat såg vi så kan starkt rekommendera den! Skrattade ordentligt några gånger fast jag egentligen hatar komedier.

Har mått jätte bra dessa dagar trots att jag fick en svacka då hela mitt liv rasade en stund när jag blev dissad av någon jag började gilla, mycket. Inuti så brändes det, högg ordetligt, blev riktigt ledsen och jag kunde inte ens skriva med den personen tillslut pga av rikligt dryga svar så då fick bästa ta över utan att jag ens faktiskt vet om hur det gick i slutändan.
Allt snurrade och kunde väl inte riktigt förstå hur någon kunde vara så "rakt på sak". Det var mitt självskadebetendee som absolut stack i hens ögon. Det var äckligt. Ni som har borderline vet säkert vad jag menar med att jag fick dömande tankar gentemot mig själv. Tankarna snurrade och jag började fundera på varför hen inte kunde se dem bättre sidorna av mig. Kände mig rent av som en idiot och hatet mot mig själv ökade drastiskt, "jag var dum som skar mig, jag gör inte sånt vanligtvis, fan vad värdelös jag är blablabla"

Men vad ska man säga liksom?
Blev överkörd men tycker väl att man får acceptera att alla är och tycker olika.

Nu mår jag bättre än bäst igen. Sådär som jag vill må!
Alla har ju sina svårigheter. Och saker tar olika lång tid från person till person.
Yayaya.
Idag ska jag hem till en sur mamma. Men det är det sista jag bryr mig om just nu to be honest haha.
Jag.Vill.Bara.Sova.
Men kan inte.

Det är något positivt iallafall.
Godnatt. Från en överglad tjej.

Är på heron med jawie.
Blir moooviiieee!

Ja. Så ja.
Tja!

Okej.
Jag som alltid tror att jag kommer förbli Forever Alone efter det gått åt det mindre bra hållet med kärleken.

Så upptäcker man den där gruppen på Facebook.
Tänker lite smått. "Yeah let's try, kan skriva något"
Sen gick det överdrivet bra.

Nu rullar det.
Snygga tjejer överallt.. Blir knäsvag. :$

Mår faktiskt bra ändå.
Jo lite skrytig är man kanske.

Panikar lite smått.
Tankarna flödar.
Jag är utom kontroll.

Vad kommer hända efteråt?
Kommer det bara bli ett minne blått?

Jag vill inte ha det så.
Men något säger mig att kvällen kommer bli till ett rent helvete.
Om oturen biter mig i röven.
Vilket den alltid gör.

Vill fråga så mycket men ingenting kommer fram.
Dessutom vet jag redan.
Det hugger. Han vill inte ha mig.

Jag dög inte.

Jaja. En bild på min fina.
Täcker väl lite av mitt grubblande!

Åh så jävla mysigt.
Film efter film efter film!

Uppväxten och innan åren "problemen dök upp".
Text tagen ur min dagbok.

Pappa lovade att sluta dricka när jag kom hem.
Det hände aldrig för "det hade han aldrig sagt"
Fortsatt bråk och ostabilitet hemma.
Jag fick beteende förändringar och fortsatte skada mig i smyg.
Sov gärna inte hemma.
Tyckte det var skönt att få vara hos kompisarna och se hur dem levde.
Hade oftast inte pengar som alla andra, fick inte det som alla andra fick.
Det jag fick var att skämmas över att pappa druckit för mycket, mamma som alltid skulle bråka när hon fått i sig för mycket. Pappa som inte kunde låta bli att triggas.
Mamma som ibland kunde ligga på golvet och kvida när jag kom hem medans pappa satt vid datorn och antingen hade somnat eller lyssnade på musik bland ölen.
Där satt jag på mitt rum ihoprullad som en boll och höll för öronen, trots det så hörde man att saker åkte i golvet. Var alltid osäker, skulle jag gå emellan? Skulle jag sitta kvar här och bara låtsas som ingenting? Oftast så satt jag kvar vid mitt fönster förkrossad, kollade på stjärnorna och bad till gud om att ingen skulle komma in och störa mig, jag önskade att jag vore någon annan medans en tår föll av känslor.. hjälplöshet.

Hemma från en jobbig dag i skolan, somnade oftast direkt när jag kom hem, anledningarna var för att jag inte fått tillräckligt med sömn och energi. Orkade aldrig göra mina läxor. Ingen hjälpande hand utifrån heller. Fick panikångest, skar mig, grät. Badade, la om såren, gick och la mig.

En gång råkade pappa se mina sår av misstag och blev vansinnig.
Då skrek han att jag var allt möjligt. Psykiskt störd som borde gå och prata. Jag sprang in i badrummet, låste dörren och hällde upp vatten ända till badkarskanten, la mig ner, med nerverna utanför kroppen och bara skrek rakt ut när huvudet låg under vattenytan medans jag hörde hans arga röst utanför och tårarna forsade.
Jag ville inte att han skulle bli arg, jag mådde bara dåligt och jag kunde verkligen inte prata med honom, han skulle aldrig ha förstått, jag förbannade mig själv yttligare gång på gång. Det var mitt fel. Trodde jag skulle ta livet av mig av rädsla men ringde i ren panik till Alicia och sov där.

När dem drack och det blev irreterat så blev jag inblandad mot min vilja.
Där satt jag och fick ge svar på tal vem som var bäst förälder. Inuti så dog jag ännu mer, gnistan av glädje slocknade.
Dagen efter fick jag alltid en ursäkt för gårdagen och livet rullade på som ingenting.
Varje 25e så var bolaget prio ett, runt halva månaden så fanns det aldrig mat hemma."

2008.
Jag fick dödshot på min telefon via sms. Blev utstött och mobbad.
Jag vågade inte gå till skolan. Skolkade i ett helt år.
När jag återvände så blev jag inlåst på kuratorns kontor. Två socialkärringar kom och jag fick ett direkt LVU på mig och blev flyttad med polistransport till en låst SIS instution.

2009
Efter några veckor på den låsta avdelningen så blev jag tvångsflyttad till ett behandlingshem i Norrköping för endast tjejer. Mitt LVU släpptes så småningom och jag fick SOL istället.
Där var det jätte mycket drama och bråk. Blev förändrad som person. Började ge mig in på dumheter. Blev pressad hemifrån och från myndigheter.
Blev uppmanad av en annan tjej på hemmet att skära mig och att bo på ett behandlingshem och veta att man inte får berätta någonting alls om vad som pågick hemma blev droppen för mig.
Där intredde självskaderna.
Tillslut fick jag flytta hem igen.

2010.
Problemen hemma fortsatte som vanligt.
Ingen förändring alls.
Började insjunka mer och mer i mitt självskadebetendee. Blev mer ångestfylld, föll ner i depressioner.
Fortfarande ingen att prata med.
Skolan började gå dåligt, sov knappt på nätterna och jag blev mer isolerad.

2011.
Jag träffade mitt ex första gången och två månader senare inledde vi ett förhållande.
Han bodde inte i Stockholm vilket underlättade för mig, en anledning att slippa vara hemma. Blev kär och var där mer än jag var hemma. Hade alltid magont av tanken på att åka hem.
Var redo på att ge upp livet i Stockholm och flytta dit.
Men det tog inte lång tid innan problemen där så småningom också började.
Det blev snabbt destruktivt.

2012.
Jag fick nog av drickandet hemma och alla flytter gjorde mig orkeslös. Mamma och jag började bråka kraftigt, jag ringde upp mormor i ett desperat läge och berättade om hela mitt liv för henne, saker hon inte ens visste om.
Jag fick flytta till henne med hennes sjuka man.
Livet blev lättare ett tag, det var stabilt vilket var ovanligt för mig. Jag har aldrig levt i stabilitet eller trygghet och det fanns där. Jag fick massa kläder, pengar, det fanns alltid mat.
Soc började blanda in sig igen och det blev nya problem.
Fyllde 18 och började dricka kraftigt för att dämpa ångesten som smög sig på mig.
Jag blev utkastad och hade ingenstans att ta vägen.
Hamnade i en depression.
Blev tvingad att gå på mediciner för att inte kunna dricka. Skulle få alla mina behandlingar att gå ihop fast jag fick flytta in hos mitt ex som inte ens bor i Stockholm.
Inga pengar.
Knappt några vänner.
Ingen kunde hjälpa mig.
Jag fick avslag på lägenheten och då rasande mitt liv samman.
Våld började förekomma i förhållandet.
Jag visste att det inte skulle funka.
Fick så småningom flytta tillbaka och jag började genast sköta mig.

2013.
Livet hos mormor efter det blev bättre. Jag påbörjade en ny behandling på öppen psykriatrin.
Fick mediciner för ångesten. Började må överdrivet bra.
Livet pendlade på och jag var som en odödlig prick.
Sen blev min morfar dålig. (han hade alzheimer. En obotlig demenssjukdom) Fick ett anfall hemma och blev hämtad med ambulans. Han var 61 Tänk er.
Han låg inne en månad och flera gånger fick vi samtal om att han skulle dö.
Helt plötsligt så var han som en gammal 90 årig gubbe. Vi beslutade oss att han skulle få bo på ett demensboende för unga. Han bodde där 3 dagar innan dem ringer och han har fått febertoppar.
2 dagar senare så ringer dem från sjukhuset och det handlade om timmar.
Jag flög i mina kläder och åkte till st Göran.
Där satt jag bredvid honom och höll hans hand. Grät så jag hyperventilerade.
Sov kvar på sjukhuset bredvid hans säng på en fåtölj. Till och från fick han andningsuppehåll.
Dagen efter så beslutade jag att dem skulle ta bort syrgasen.
14 sekunder efter så tog han sitt sista andetag. Och hans ögon åkte upp. Han tittade på mig mesans han dog. Jag hamnade i chocktillstånd.
Någon vecka efter det blev jag inlagd på maria ungdom några dagar.
Straxt därpå så var det begravning.
Åkte iväg till Grekland.
Mormor som är dålig nu.

Ja.
Så har och är det just nu.
Still alive.

I feel like crap.

Igår natt när jawa skulle laga mat åt mig så satte hon mig på stolen i köket vid bordet. Satt där och allt blev svart, ramlade ner på golvet och allt snurrade, hörde hur jawa blev lite smått panikslagen men kunde inte säga något. Min kropp var som en grönsak.
Fick bara fram:
"Hit med en spy påse" NU.
Efter det låg jag och kräktes i två timmar. Tror nästan mina inälvor kom upp. Jawa satt där och försökte få upp mig men jag var helt borta. Efter hundra år fick jag fram några ord till henne och jag sa att hon kunde gå in och lägga sig. Vilket hon gjorde.
Vad som hände med mig var att jag somnade på köksgolvet med en påse runt ansiktet. Jag kunde inte röra mig.
Tydligen så kom deras inneboende in köket och fick sig ett gott skratt.
Vaknade väl upp efter någon timme av att jag frös.
Vet inte hur jag kom in till jawas rum men har svaga minnen av att jag kröp in dit.
Sen däckade jag.

Gud vad jag hade ett helvete imorse.
Så blir det när man hetsdricker.

Nu ligger jag och chillar bara.

"Vi upphör att älska oss själva om ingen älskar oss."

Obs. Bilden nedan kan vara en trigger.

Att man skadar sig själv för att slippa känna ångesten.
Att skada sig för att man tror man förtjänar det.
Att skada sig för att inte ta sitt liv.

Jag skulle kunna slänga mig från balkongen när jag har grov ångest. Speciellt när jag hamnar i psykoser.
Dricker jag när jag har ångest så har jag lättare för att skada mig.
Min socialfobi har kostat mig vänner.

När jag mår bra (som jag gör nu) så gråter jag nästan. För jag är egentligen tjejen som älskar livet, som älskar att göra saker, träffa mina vänner och bara njuta.
Men min psykiska ohälsa har förstört det mesta.

Och jag hatar mitt självskadebetendee.
Men man bryr sig helt enkelt inte i lägena när man mår dåligt. Då vill man bara försvinna och helst dö.
För att undervika att begå självmord så skär man sig.

Och folk fattar fortfarande inte varför vissa gör illa sig själva..
Ta reda på fakta..
Men folk blundar för människor med diagnoser eller psykisk ohälsa.
Vi är mindre värda. Det är det folk säger.

Mormor är tydligen på toa och dem ska lägga om hennes fot så jag får vänta i dagrummet så länge.
Chill really.

Igår skrev jag en text till mormor om mina känslor.
Vad jag känner för henne och hur tacksam jag är för hennes hjälp.
Jag gav henne kuväret men hon var för trött för att läsa så hon bad mig göra det.

Jag blev helt av mig, skulle jag sitta där och läsa upp hur mycket jag älskade henne? Jag som alltid varit så dålig på att visa vad jag känner.
Men jag läste ord för ord högt och jag såg hur hennes ögon tårades, hur hon började gråta av lycka och drog händerna för ansiktet.
Jag hade ingen aning om att hon skulle bli så glad men det kändes så himla bra.

Idag ringde hon och lät hur pigg som helst på rösten, glad till och med så snart ska jag iväg dit och hälsa på.
Åker dit varje dag nästan, allt för henne.

Mitt mående övrigt idag är bra. Jag känner mig glad och nästan lite lycklig.
Så skönt!

Vill ha måndag.
Då fyller min älskade år.

Vi har bestämt oss för att ha en mysig kväll. Laga god mat, dricka till sällskap av massa serier.
Hon och jag. Jag och min älskade syster!

Behöver det efter denna snurriga veckan.

Det blir superduper.
Höjdpunkten på den här värdelösa månaden.

Jag kan inte skriva ut om vad som händer riktigt.
Men jag önskar att jag kunde.

Har lite dåligt samvete nu iallafall..
Mamma kom hem och var på bra humör tills hon såg min arm.
Hon satte sig ner och grät förtvivlat, tog min hand och försökte prata med mig. Tittade på mig och på såren.
Jag tror jag aldrig någonsin har sätt henne brytas ner så snabbt.
- lilla älskade dotter. Du får inte göra sådär jag mår så dåligt av att se det, snälla du"
Det kändes obekvämt.
Jag stängde som vanligt av. Ingen ska tycka synd om mig men efteråt så fick jag smått skuldkänslor.
Jag höll mig skadefri ett halvår men nu brast det.

Stackars mamma.
Där sitter hon och tror att jag ska ta mitt liv. Jag ger väl ut fel signaler när jag skär mig, för jag vill inte dö och kommer aldrig begå självmord.
Tror jag iallafall.

Livet är väl för kort för att ägnas åt att vilja dö. Men jag hatar att vara högkänslig och instabil.
Minsta lilla och jag bryts ner.

God why?

Hon hade glömt att boka in mig men fick iallafall stanna i en halvtimme.

Var så skönt att spy ut all gala, en våg av blandade känslor som släpptes från mina axlar.

Snacket om mormor, föräldrarna, allt.
Vi pratade även om andra psykiska sjukdomar som jag kanske får nytta av.

Åh.. Nu är det en vecka kvar tills nästa möte, efter det går hon på semester i 3 veckor och då under tiden får jag träffa någon annan. Fett olockande men behövligt.

Förlåt för mina deppinlägg.
Vet bara inte hur jag ska orka hantera allt på en och samma gång.
Hoppas ni får en bra fredag! 

Sitter på bussen påväg till psykriatrin nu.
Jag tror ingen förstår hur mycket jag längtat och behöver detta.

Ska försöka vara så öppen som helst nu, det är ju det som är meningen.

Snart är jag där.. Hos henne. Den människan med ett varmt hjärta.
Hon som förstår mig och inte dömmer.

Inget händer efter man dör.
Man blir det man var innan man kom till livet. Ett ingenting.

Jag längtar bort. Smärtan är stor inom mig.
Herregud vad jag håller på.
Die bitch die.

Hjälp mig. Nu.
Jag vill inte mer.
Jag vill inte leva mer. Helt jävla ärligt.

Sådär ja.
Tar djupa andetag och försöker ta det lugnt.
Jag vet att jag kan klara mig. Det har bara känts så omöjligt.

Om ca en timme kommer min morbror upp och då måste jag vara vaken, så för min del måste jag hålla mig vaken.

Sen ska jag försöka sova lite mer men tror inte jag lyckas.

Bu.

Psykosen tog död på mig.
Jag var nära på att lägga in mig frivilligt. Men gjorde aldrig det. För jag vill inte.

Nu är jag här.
Jag hatar mig själv. Det här går inte!
Jag hatar mig själv så jag gråter.
Varför varför VARFÖR?!

Fan vad jag inte vill längre..
Om jag inte vore rädd för döden så kan jag lova att jag inte skulle ha funnits mer.

Tillbaka på ruta ett.

Hela dagen spenderades hos mormor och jag kan säga att det var ovant att se henne med ett ben, blev lite som en chock fast jag redan var medveten om hennes operation.

Hon är så blek och smal.
Dessutom berättade hon att dem pratar om att kapa andra benet också och det får dem inte göra. Hon ska bli behandlad på rätt sätt och det är långt ifrån det hon blir. Min morbror är den sista man vill göra arg och jag vet exakt vad som händer om läkarna missköter sig igen.

Mitt i all sorg, gråt och allvarligt prat så ringer hennes telefon och en god nyhet kommer fram. Min älskade kusin är gravid igen och jag såg hur lyckotårarna kom fram. Blev riktigt bra stämning efter det!
Ska tillbaka en snabbis imorgon. :)

Nu är jag påväg hem och måste få i mig något att äta innan jag svimmar. Sen ska jag över med lite papper till morbror för att sen kolla med becca om hon fortfarande hinner ses.. Hade ingen aning att det skulle ta så lång tid.
Men sålänge hon är glad så är jag det med.

Ett litet leende från henne fick mig att skina som en sol.
Skulle hon dö av något felsteg dem gör så kommer jag se till att alla får ett helvete, ett jävla fett helvete som aldrig tar slut.

Kommer inte kunna åka iväg till Gävle, kan inte gå på festivalen hur mycket jag än vill. Om något händer vill jag vara i Stockholm, är inte som en viss person som sticker på fyllekryssning.
Aja..
Men just nu känns allt bra igen, hoppas det håller sig!

Måste fråga er som läser och som upplever psykoser.
Vad gör ni i dessa lägen?
Jag tror jag tappar vettet när det händer.. 

Har inte ens sovit tolv timmar sammanlagt sen jag kom hem från Grekland.
Äter dåligt och sover dåligt.
Mörk under ögonen och blöder ständigt näsblod.
Är så jävla röksugen nu också..

Vill egentligen sova men måste upp nu, dra mig till Södersjukhuset och hälsa på mormor som hur blivit av med benet.
Stackars människa.
Nu ska man orka sitta och le också, prata och verka okej när jag egentligen är långt ifrån det.

Instabilt.
Vill bara ha det bra.
So damn hard.
Jisses.