Ångest har många ansikten.

Det hugger av kärlek.

Kom hem från den mest skrattfyllda dagen på länge. 

Träffade en gammal tjejkompis som jag inte sätt på evigheter. 

Vi två träffades kanske inte på det bästa stället men jag klagar inte. 

Behandlingshemmet var något bra, jag fick en vän för livet och det var värt smärtan man fick leva med av att bo där.

Vi var små skitungar som var i liknande skit. Hon var den första som flög in på mitt rum när jag anlände. Jag minns att jag grät så jag knappt kunde andas, men där kommer den finaste ängeln in och bara sätter sig bredvid mig och presenterar sig med världens leende.

 

Minns den natten när du hade smygit ut på natten och supit, när du kom tillbaka så smög du in i mitt rum och bad mig sova inne hos dig. Vi smög in på ditt rum och kröp ner i sängen, dog av skratt och snackade hela natten, dagen efter hade du spytt ner hela golvet för att du var så jävla bakfull. Personalen blev skogstokig haha.. ;$$

 

När du flippade och slog till Tommy när han ville ha ner oss till skolan och vi vägrade. 

Alla gånger vi smög in i telefonrummet när dem hade glömt låsa. 

Dem dagarna vi satt vid ditt fönster med popcorn och hoppades på att se en bil och lyckas rymma. 

När vi slog sönder möblerna i korridoren och fick åka till IKEA och köpa nya.

När du blev bortaplacerad efter att du fattade eld i papperskorgen och klottrade ner KatarinaS dörr. 

dårhuset som låg längre bort som vi försökte bryta oss in i. 

 

Fyfan vilka minnen vi har. 

Vi var två unga tjejer som inte visste något annat än att bråka. 

Du gjorde min tid på behandlingshemmet. Det var de bästa 4 månaderna i mitt liv! 

Idag är vi vuxna, har blivit mogna och ser saker på helt andra sätt.

Tack för allt fina vän.

jag älskar dig.

 

 

 

Wow! Ett halvår. Fyfan vad duktig och bäst du är. Ja, en och en halv månad är en start, och jag tänker få det att fortsätta så.

Och vilket fint och gripande inlägg om din vän. Verkligen!

Wow! Ett halvår, det är ju jättebra. Vad duktig du är! Och ja, en och en halv månad är en start. Och mer ska det bli.

Vilket fint och gripande inlägg om din vän, verkligen!