Ångest har många ansikten.

Alla kan fastna i mörkret men man tar sig alltid loss förr eller senare.

Min dag:

Läkarbesök - det är massa utredningar på gång. (Observera att jag måste vara nykter tre månader innan jag får påbörja dem.)

 

Sen åkte jag till en kompis och chilla.

Jag mår bra av att vara med honom.

 

Idag mår jag bra, jag mår bättre, jag mår bäst.

Sen alkoholen försvann har det dessutom känts lättare.

Med stöttningar och hjälp från folk jag tycker om så går det.

 

Imorgon:

Åka med mormor till frissan, sen ska vi till gravarna.

Kan inte förstå att tiden har gått så snabbt.

 

Måste dock avboka DBT:N tyvärr men en hel dag med mormor behövs.

Bara hon och jag. ♥

 

ja den här bilden har ingenting med inlägget att göra.

trött på att dock inte ha några bilder.. so here is something!

 

 

 

 

Panik. Panik.

Degerfors.

Det här är vår morgon. 

 

Jag mår bra idag.

Hjälp mig. Döda mig.

Fuck.

Mitt humör har hoppat kraftigt dessa dagar.

Känslor som förtvivlan, hat, skam, ångest. 

 

Har inte tagit mina mediciner som jag ska så jag har varit jätte bitter.

Känslig och mottaglig för små saker. 

I förrgår gick det inte att hålla sig, det slutade med en uppskuren arm.

Ville inte mer än annat ringa upp någon men drog mig såklart undan och de outhärdliga känslorna vann.

 

Om några timmar så ska jag vara i stan. 

Jag vet inte om det jag bestämt mig att göra är bra eller inte.

Jag är specialist på att sätta mig själv i ruskiga situationer.

Aja det kan väl inte gå så pass illa, eller?

 

Fuck me.

And fuck this.

Jag behöver sömn.

Yeah, som om ens det går liksom.

 

Jag vill bara sova.. men tankarna håller mig vaken.

Plåga.

 

Känslor och onödigt lång text.

Jag var så nervös i fredags.

Satt i väntrummet och kunde knappt inte sitta still. 

Fick prata lite med läkaren.

Han blev väl lagom bekymrad över situationen.

 

"Har du planer på att ta livet av dig?"

"Kommer du skada dig själv när du går härifrån?"

"Har du kontakt med Mobila teamet?"

"Hur går det med killarna, det var ju destruktivt sist"

"Vad ska du göra i helgen?"

"Vilka krogar brukar du gå på?"

 

-

Dra åt helvete var väl min tanke. Han har ingenting att göra med mitt privat liv.

Men jag fejk log smått och pratade med honom så han skulle bibehålla lugnet och inte börja prata om inläggning. 

Han tog det.

- 

Visst. Jag mår inte så dåligt att jag har planer på att begå självmord. Jag valde att ta antabus för att jag försökte ta livet av mig när jag var påverkad.

Men humöret svänger blixtsnabbt. 

Känner hjälplöshet ibland. Tankar om dra till sig något annat mindre bra. För att fylla tomheten efter alkoholen. 

Men jag har varit utan rakblad över en månad om inte mer, inte druckit på över två veckor, har inte tillgång till droger eller liknande. Så det som kunde hända i en svacka är väl att jag beter mig som ett svin eller att jag skär mig.

Men jag ska hålla emot den här gången.

Något annat jag stör mig på kraftigt är att höra folk säga: Jag förstår dig, för att sedan börja babbla om helt andra saker när jag mår riktigt dåligt.. När dem egentligen inte har blekaste aning om någonting alls. Varken hur jag mår, hur jag känner eller ens vet vad jag går igenom varje dag. (Jag har inte skrivit ut om allt här) som folk verkar tro.

Blir bara förbannad. Ni kan lika gärna vara tysta och inte säga något alls.

/ Syftar på människor som inte ens vet vad ordet depression är för något.

 

-

 

Dag två på antabus. - Dag 17 nykter.

Vad ska jag säga?

Jag åker dit. Får blåsa i en alkometer. Får vänta. Sen kommer en sjuksköterska med muggen. Kollar att jag dricker upp det. Smakar som iskallt vatten med krossade kritor. Pratar lite smått om mitt mående. Åker hem.

 

Första dagen så var jag nära på att ställa mig bakom en buske direkt när jag kom ut och köra ner fingarna i halsen för att få upp det av ren panik och rädsla.

Men jag stannade upp, andades, tänkte på min hälsa, min framtid och gick lugnt därifrån till tåget utan att vara dum och impulsiv. 

Duktigt. 

 

- Egentligen kan jag inte påstå att Antabus ens är ett friviligt val för mig längre eftersom dem hela tiden pratar om vad som händer om jag inte hör av mig, inte dyker upp, inte tar antabuset som jag ska.

Kanske lika bra. Året är snart slut, tiden går fort och snart är jag tjugo.

Skulle jag varit i den åldern nu hade mitt liv varit värre än självaste helvetet.

 

-

Dagens mående.

Självskadetankar: Nemas.

Ångest: Lätt.

Livslust: Skapligt.

 

Jag är på helt okej humör med andra ord. Hoppas det håller i sig.

Nu ska jag läsa era bloggar. Kämpa på alla fina. Ni klarar er galant. Kärlek till er. ♥

 

Lite trasig. Strong at the same time.

Alkoholberoende.

OCH SÅ VAR DET DE DÄR MED ATT HA TRÅKIGT.

Alkoholen på hyllan.

När vi gick igenom mina prover på mötet idag från sös så visade det sig att jag hade fått en infektion i levern, det var förklaring till varför mina ögonvitor var gula och varför jag hade magkramper till och från.

Kunde inte låta bli att bli förvånad.

 

Planer nu är antabus.

Så jag skulle uppskatta att ingen som är drickasugen hör av sig till mig.

Tack för dagar då jag faktiskt har haft kul. 

Kommer självklart sakna att dra ut på krogen, kommer sakna den där kicken av lycka men det är slut på det nu.

För min egna hälsa vill säga.

 

Det är omöjligt för mig att bara dricka 2-3 öl.

Så det är lika bra att jag slutar dricka innan min lever lägger av eller innan jag förstör ännu mer för mig själv.

 

-

I dagens läge vet jag inte om jag bara ska dra ner på det eller om jag ska sluta helt och hållet, det ända jag vet är att jag siktar till en början på ett halvår- ett års tid som nykter speciellt eftersom jag inte är stabil alla dagar.

 

Trots skitmötet så känns det ändå bra. 

Åker iväg och träffar världens underbaraste tjej snart och jag ser framemot det som fan.

 

Aja.

Slutsnackat. 

Hoppas ni har det bra och vi hörs när jag mår dåligt igen haha.. 

Nej men. Skriver väl när jag har något vettigt att framföra.

Vilket inte ofta händer men tja sålänge!

 

 

Fight for yourself.

Snart två veckor nykter.

Det är ingenting för er uppenbarligen, för dem jag känner har inte alkoholproblem. 

 

Men imorgon ska jag påbörja behandlingen på Mini Maria igen fast jag verkligen inte har någon större lust att sitta där med den dumma kärringen. 

För att vara helt ärlig känns det som att hon inte vill ha mig gåendes på gatorna, som om jag vore en parasit av något slag. Hon ger mig ingen chans att visa dem starka sidorna jag har utan blandar in socialtjänsten hela tiden för att få in mig på behandlingshem med hjälp av LVM.

 

Varför tror ni att jag slutade behandlingen där? 

För jag har en rädsla utav att hamna på behandlingshem igen, för jag blev behandlad som en skit där och därav fick jag mer problem OCH det är hon mycket medveten om.

Det blev mer snack om låsta avdelningar/behandlingshem än om mitt beroende så tillslut orkade jag inte och drog mig ur.

 

Men när jag låg på sjukhuset så fick jag träffa en psykriatiker och det var han som såg till att SÖS skickade ut en remiss dit trots att jag sa emot.

Iofs.. vad hade jag att säga emot om? 

Jag hade försökt ta livet av mig så det var lika bra att gå "med på det" för att slippa mer frågor och funderingar.

 

No hard feelings till mina nära och kära men ibland kan jag inte rå för att känna mig ensam och just det där med att inte känna sig förstådd. Man går runt med magont för framtiden, magont för nästa ångest attack, magont för att inte vara en bra vän/bra dotter. Magont för att såra någon omedvetet. Du känner dig HJÄLPLÖS och vilsen.

 

Några undrar varför jag gjorde som jag gjorde, varför deras stöd inte räckte till.

Det blev FÖR mycket över mina axlar och jag har faktiskt ingen bättre förklaring än det och att jag var grovt berusad och lekte med ödet.

Min mormors mans död gjorde att bägaren rann över, där tog mitt liv som jag hade försökt bygga upp slut. 

Drogs ner i alkoholen. Mormor blev sjuk. Jag åkte till Grekland. Träffade en kille jag började tycka om. Men resan blev inte som jag ville, tankarna snurrade hela tiden, ångest för vad som väntade hemma. Killen jag gillade dissade mig. Mormor blev sämre. Och här slutade jag bry mig om allt.

Ingenting gick som planerat och jag hamnade i en depression. Drack i min ensamhet, vardagligen. Slutade höra av mig till folk.

Under en period låg jag i sängen i tio dagar på sträck, åt dåligt. Låg bara och grät med ångesten som enda sällskapet. 

Tillslut fanns inte ens tårar kvar.

Jag kände mig tom och ensam. Jag kunde INTE glädjas av något alls.. Ingenting.. inte ens vänner kunde hjälpa mig. Skar mig två gånger under den tiden, försökte väl på alla sätt förnedra mig själv.

 

Ryser av tanken.

Nu när man är nere på jorden med fötterna på marken så snurrar allt igen.

Hur mycket jag egentligen vill göra, sen påbörjar jag tio saker samtidigt och slutför ingenting. Jag gör saker jag gillar (som inte är skadligt för mig) - typ mina hobbys. Känner att jag vill hinna göra så mycket under tiden jag känner mig stabil, jag kör slut på mig själv rätt snabbt och sen är allt i en enda grov röra. 

 

- 

Men jag har hittat tillbaka till mig själv igen.

Träffat min nya läkare.

Har börjat med nya mediciner som verkar funka bra.

Ska börja om DBT behandlingen som slår igång på torsdag.

Ger mini maria ett försök till men har en stark insikt på att sluta dricka helt med eller utan deras "hjälp". Blir även inspirerad av andra som har missbruk som försöker bryta sitt beroende, det ger mig kraft att försöka allt vad jag kan.

Ska försöka ta en sak i taget och kämpa mig igenom det här. 

 

Återigen.

Tack till alla som finns där.♥♥

 

It's such a long way to go.. You never know how long you have to walk.

But I allways remind myself that it's worth it in the end.

Dag tio som nykter.

You're The One That I Want.

Sitter och lyssnar på lite kärleksmusik (fett bög jag är), drömmer mig bort lite.

Tänker på allt möjligt.

 

Övertänker rättare sagt.

 

Men idag mår jag bra.. så mycket bättre än alla andra dagar.

Jag kan bara inte sova.

Några filmer till så kanske?

Fast nu fick jag iofs sällskap av världens bästa i telefon.

 

Ska btw köpa dessa imorgon.

Skriker "Nathalie!" om dem!

 

Pussar

&

tack för alla fina tröstande tankar. 

Ni är underbara. ♥

 

Stäääädat!

Imorgon börjar min nya kamp, med nya mediciner.

Vad ska jag säga..?

Köpte godis. Ligger och kollar på film efter film, orkar snart inte.

 

Försöker att inte tänka så mycket på det dryga som hände.

Är dessutom seg som satan och hög feber.

 

Ligger här och bara är. Andas. Försöker vara lugn.

Ska ut och ta en cigg och sen sova.

Hoppas jag är mer uppåt imorgon.

 

Hoppas ni har det bättre. ♥

Livet vann även denna gång..

Hej jag lever.

Fortfarande. - Det här inlägget lär ingen gilla. Men det är mitt sätt att spy upp känslorna.

 

För första gången på väldigt länge försökte jag verkligen begå självmord.

Men livet vann även den här gången.

 

Vad jag höll på med vill jag inte ens gå in på men hamnade akut på sös efter en brutal överdos.

Fick prata med olika läkare och sjuksköterskor. 

Dem tog blodprov på mig, fick sprutor i höftbenet, armen osv. 

Skakade/ryckningar och var nära på att svimma flera gånger, febertoppar och kräkningar.

 

Fick ligga på AVA, avdelning 55 som är en korttidsavdelning för sluten vård av akutmottagningens patienter.

När jag kom fram frös jag, somnade till och från, skakade så hela sängen darrade, fick oxascand som skulle se till att det skulle lugna sig.

Hade jätte högt blodtryck.

Minns knappt ingenting. 

 

Fick åka hem senare efter jag hade träffat psykriatern.

"Var det ett självmordsförsök?"

Nej hör jag mig själv snabbt säga till försvar.

"Okej bra."

 

Fattar han inte? Han måste ha skojat?

Han kan inte ha varit så jävla invalid eller?

 

När jag var lite mer klar så insåg jag verkligen vad jag hade gjort. 

Jag hade verkligen försökt ta mitt egna liv.

Det fick mig att inse hur dåligt jag mår och det är skrämmande.

 

Hur som helst så kom jag hem..

Däckade direkt.

Sen har jag sovit till och från, har fortfarande feber och småryck i kroppen.

Jag orkar by the way helt enkelt inte BRY MIG och jag skiter i vad folk tycker och inte tycker om mig.

Träffade min nya läkare och min psykoterapuet idag också.

Var klar efter två timmar.

Testet jag gjorde för ADHD:N för ett tag sen visade negativt men jag hade inslag utav det, men nu lutar det mer mot ADD så jag ska snart göra om testet samt att min utredning för Bipolär sjukdom börjar.

 

Ska även hämta ut mina nya mediciner senare..

En helt annan grupp av typer jag tagit tidigare.

Någon typ av stabiliserings medicin.

 

Och ska även få prata två gånger i veckan, sös skickade även remiss till mini maria. Blir även ny behandling där.. Med någon annan hoppas jag..

 

Livet är värdelöst på ren svenska.

Ett rent öppet helvete som jag hatar. 

 

Men den där pytteglöden inom mig får mig att orka..

Den lilla lilla gnistan om att få leva ett bra liv..

Den drömmen.. jag vill ha den.. så grovt grovt mycket, alltså.. tårarna i ögonen när jag skriver det här.

 

Glöden dog ut ett tag därför gjorde jag så som jag gjorde.

Otänkt och spotant. 

 

Helt otroligt att jag inte hamnat på slutenvård ännu.

Är väl glad för det.. jag orkar ändå ingenting förrutom att ligga hemma just nu.

Är fortfarande dåsig efter oxascanden. 

Fick även veta att min mammas kompis blev skjuten i huvudet för två veckor sen öppet på stan..

Mår illa.

 

Jag hoppas bara på att lidandet tar slut snart.

Jag hoppas bara att min nya medicin ska hjälpa mig på vägen.

Jag hoppas bara att terapin går bättre.

För jag vill leva.

Jag vill inte dö.

Snälla gode gud..

Jag bara orkar inte om det ska fortsätta såhär.

 

Ingen kan hjälpa mig från mig själv förrutom jag själv.

"Rädsla för att bli övergiven".. Nu har jag svaret..

Jag tänker så mycket på alla andra att jag överger mig själv.

Jag måste sluta överge mig själv..

Hur gör man ens det?

 

Aja time for bed..i väntan på bättre tider.

Godeftermiddag på er.

 

Det gör ont i hela mig.

Ligger och skakar okontrollerat, helt otroligt att det ända jag tänker på är att uppdatera min fula blogg och skriva ett ynkligt förlåt till mina vänner..

 

Som det kan gå..

Förlåt

Svulla och dö.