Ångest har många ansikten.

Eventuell bloggbreak.

Lite allt möjligt.

På onsdag så ska jag träffa en kvinna som heter Anneli och hon ska alltså hjälpa mig att komma igång med skrivandet, ska på rådgivningsmöten i stan och få hjälp på traven att komma igång med min bok på riktigt!

Dem flesta vet redan om att jag har pratat om det här under säkert två års tid och mitt sista problem är egentligen att skriva men har så fruktansvärt svårt att komma igång med saker.

Sen är ju inte direkt det här likt mig alls, att göra sådana saker när jag mer eller mindre är känd för att dricka och sånt.

"Nathalie göra en bok, whut?"

Om jag nu gör min bok klar så kommer den handla om mitt liv och min uppväxt mycket mer peronligt än vad jag skriver här. Sen vet jag inte om jag bara vill ha den för mig själv eller vad jag nu väljer att göra..

Men så ligger det till iallafall.

 

Imorgon är det fredag och jag är lite tveksam på vad jag ska göra..

Om jag skulle åka med min bästavän och hennes syster på kryssningen, ifall det nu blir av och jag får loss den summan pengar.

Eller om jag ska vara hemma..

Träffa Stenis och hans tjej.

Vill ju umgås med alla, speciellt med Alicia eftersom jag mår så förbannat bra när hon är runt mig, men vi får se vad som händer. 

 

Ska prata med mormor i veckan om Greklandsresan i sommar.. Ovanligt att man åker dit haha.

Men platsen är så obeskrivligt vacker, tankarna släpper, får umgås med den bästa människan jag vet, se henne tillsammans med sin fästman och njuta av värmen. 

Sen åker min flickvän med och eventuellt hennes polare och tanken av det gör mig super taggad, SOM ALLTID. 

Jag som klagar på mitt distans förhållande på 40 mil medans min bästavän har sin fästman på andra sidan jorden typ, helt otroligt att det har hållt.. Dem är förlovade och har varit tillsammans i över ett år än sålänge.

 

Sen ska jag verkligen ta tag i det där med att börja plugga på ett eller annat sätt, tänker inte gå syssellös yttligare ett år. 

 

Med andra ord så mår jag bra och har drömmar som förr eller senare kommer gå i uppfyllelse. 

Jag tycker om mitt liv trots de svårighet jag har. 

Jag tycker om att leva för att jag har kommit längre än någonsin och har det stödet jag behöver. 

 

NU mina vänner ska jag rensa kattlådan innan jag överskriver massa onödiga saker.. yum.

Ha det toppen sålänge. ♥

 

Ful katt.

Jag gillar henne. Men ändå inte.

Hon är 8 månader.

Heter Tequila.

Älskar att bita på mina tår.

Har sönder MINST en sak om dagen. 

Är en liten ninja som mer eller mindre klättrar på väggarna och går gärna en i ansiktet när man ligger och sover. 

Älskar att bajsa på golvet, förstöra mitt smink och lägga sig på min laptop när jag använder den.

 

Ändå får hon mig att må bättre. 

Bortsett från allt jobbigt hon ställer till med så är hon min och erikas lilla bebis. 

Om jag är ledsen så kommer hon direkt.

På dagarna när jag är hemma brukar hon lägga sig på mitt bröst och sova.

Tar hand om bebben som om det vore ett litet barn.

Imorgon ska jag köpa mer kattgodis eftersom tjockisen åt upp allt..

 

 

 

 

Nu är jag lite på vägen iallafall!

Sa ju att jag skulle göra något.

Måste dock ringa min gamla skola och begära ut betygen därifrån och skicka vidare dem till Stockholm stad.

Bör dessutom sova för imorgon ska jag betala räkningar och åka iväg till arbetsförmedlingen, dra ut på stan och träffa en kompis.

 

Så jävla glad ändå.

Nu tänker jag inte låta ångesten dra ner mina fina möjligheter som jag i evigheter har dragit ut på tack vare ohälsan. Säger bara tack och adjö med det! :)

 

 

 

Utbildning kurser, uppväxt och osäkerhet.

Har suttit och tänkt igenom vad jag har åstadkommit som är bra sen jag hoppade av gymnasiet för tre år sedan och tro mina ord när jag säger att det jag gjort är ingenting. 

 

När jag hoppade av så hade jag en inställning som "Gud vad skönt, nu har jag inget ansvar längre och ingen kan komma och säga vad jag ska göra och inte göra"

 

Men desto längre jag satt sysselös och gjorde ingenting desto värre började jag må. 

 

Så varför hoppade jag av skolan egentligen? 

1. Jag brydde mig ständigt om vad folk tyckte om mig och hade krav på mig själv som en människa inte ens är kapabel till att hantera själv. Misslyckades jag med något så sket jag i allt.

2. Jag sov fruktansvärt dåligt när jag bodde hemma vilket gjorde att jag antingen skolkade eller halvsov/inte skötte mig på lektionerna. 

3. Jag var värdelös på mattematik och hade inget direkt stöd inom det. 

4. Koncentrationsproblem och hamnade alltid efter med läxorna.

 

Ändå så ångrar jag mig innerligt att jag slutade skolan eftersom jag åtminstående hade struktur i vardagen och kom bort någorlunda från mina jobbiga tankar.

 

Vad hände med mitt liv?

Jag hittade alkoholen. 

Det var mitt sätt att börja stänga av på igen.

 

Under min uppväxt har det aldrig funnits någon trygghet eller bra miljö överhuvudtaget.

Jag var livrädd för min pappa som oftast höjde rösten åt mig och våldet som pågick under alla år fick mig att sitta i fosterställning och bara vilja komma bort. 

Det fanns bra tider men dessvärre har dem dåliga övertagit mitt liv helt och hållet.

Jag var avstängd under 17 år, kunde inte prata med någon om vad jag gick igenom för jag var sluten inom min familj. 

På behandlingshemmet så blev jag pressad från myndigheter samtidigt som jag visste att jag inte kunde säga vad som egentligen hände bakom stängda dörrar. 

Så jag fick efter ett tag komma hem eftersom dem inte fick ut något från mig men ingenting var förändrat när jag kom hem. 

Mina föräldrar fixade en lägenhet, men det var då pappa uppmärksammande mina ärr på armen och han blev skogstokig.

Alkoholen är en stor del till varför jag är så osäker som person.

Jag ville aldrig ta hem vänner till mig för jag hade ju sätt hur dem levde och hur deras föräldrar var. 

 

När jag började få betendee förändringar så blev jag mer elak, hittade mindre bra umgänge, sket i vad mina föräldrar sa. 

Ingenting hade börjat där. 

Fortsatte dämpa ångesten genom att skära mig dagligen, ville hitta någon att vara med så jag slapp höra och se deras onödiga bråk.

Sen började jag få vredesutbrott som inte ens går att beskriva. 

Alkoholen kom in och resten vet ni. 

 

Jag är 19 år gammal och är alkoholist det vet vem som helst. 

Men jag är mogen nog att kunna säga att det är patetiskt. 

Är så van att höra "alkis natta" etc etc., redan när jag var 16-17 år gammal. 

 

När jag fick diagnosen Borderline så förstod jag ju lite mer varför jag var som jag var, men självmedicineringen med alkohol är det mest idiotiska jag någonsin gjort. 

Jag var så upp i varv hela tiden, var arg konstant, ångest konstant, ledsen KONSTANT. 

Allt på en och samma gång, 24h av dygnet. 

Därför blev alkoholen en lindrig flykt för mig och jag vet inte hur många gånger jag behöver upprepa mig gällande det. 

Kom inte och säg till mig att jag bara ska "lägga ner" för ni har verkligen ingen susning hur jag har mått överhuvudtaget och hur mycket jag faktiskt kämpar varje dag.

Dessutom är det genetiskt, många dricker i min familj vilket gjorde att jag drogs ner i det lättare.

Jag har iallafall inte hållt på med droger och det är jag glad över för jag kan tänka mig hur tufft det är.. eller både och samtidigt. 

 

Min flykt nu är att försöka komma igång med mitt liv smått igen.

Har sökt till lite kurser så jag har lite att göra på fritiden, ett sätt att "bryta dåliga mönster".

Ska försöka komma igång med pluggandet också.

 

Är så jävla bortskämd i dagens läge men det har jag aldrig varit någonsin under hela min livstid. 

Mormor försöjer mig. Hon köper datorer/mobiler/ipads/ kläder/ ger mig pengar/ betalar mina utomlandsresor/låter mig bo hos henne och köper fin mat.. allt!

Är inte direkt bekväm i det eftersom att jag bör försörja mig själv men jag tackar henne för allt stöd.

Jag struntar i att hon köper elektronik etc etc.. Hon har gjort tillräckligt för mig och nu vill jag bara komma igång med mitt liv igen och då kommer jag börja betala tillbaka allt hon köpt till mig, helt klart.

 

Nej nu blev det mycket på en och samma gång igen men mitt nya liv börjar nu.

Ska börja göra saker igen, jag längtar och kommer må tusen gånger bättre.

Sen vill jag tacka alla som faktiskt tror på mig.

Ni gör mina dagar!

 

Nathalie har planer för framtiden.

Hon vill antingen bli läkare/specialist inom demens/ psykolog eller snut.

Hon kommer att ta sig dit.

Hon må vara svag ibland.

Men hon står fortfarande kvar.

Hon har sina vänner kvar.

Hon har sin familj kvar.

Hon sköter till och med att hantera ett förhållande med en obeskrivligt fin tjej.

Hon kan om hon vill.

Och hon ska ta sig igenom allt.

Dessutom på tal om ingenting så läggs utredningen av ADHD ner. 

Jag har bara inslagen, men ingen diagnos.

Glad.

Lite text.

Kryssning, kärlek och läkarbesök.

Sämst uppdatering jag vet..

 

Men för en gångsskull på väldigt länge har jag mått bra så har väl varken haft tid eller sug på att blogga överhuvudtaget. 

 

Kortfattat:

Tjejen i mitt liv kom hit.

Jag fick katten som nu är här.

Vi åkte till Finland.

Erika och morsan kom lite fööör bra överens. 

Var väl lite småfull nästan hela tiden. 

Morsan blev arg och skällde ut några som var som klister på mig och Erika. 

Mamma dansade och fick mig att dö av skratt ganska så många gånger. 

Vi var runt i Helsingfors och åt på kina resturang.. Blev tvingad att kolla i massa klädesbutiker med henne. 

Erika blev full och svartsjuk ett x antal gånger likaså här. 

Våran hytt såg ut som en kvart efter ett chips och cider krig vi hade på fyllan.

Köpte alkohol på taxfreen. 

Spelade massa spelmaskiner.

 

You fucking name it.

 

Flera män kollade in oss, en hade till och med mage att fråga om han fick kolla på när vi hade sex.

Någon gubbe kom fram och sa :"No problem no problem, just go somewhere else if you will continue like that". - Kyssas alltså. 

Haha alltså.. det har hänt en heel del roliga saker ändå.

Fick lite nya bra kontakter också.. Kan väl med ära säga att jag känner mig väldigt trygg hedanefter. :)

 

Igår när vi kom tillbaka så somnade vi direkt.. 

Gick ner till pizzerian lite efter det och åt kebab. 

Kollade lite paradise hotell och shit.

Och idag så lämnade jag av henne vid tåget.

 

Stack på mötet med läkaren.

Får bibehålla mina mediciner jag har nu.

Orkar dessutom inte bråka om det så jag låter det vara.

Min sömn är dålig och självskadebeteendet är mitt allvarliga problem som dem nu "vill fokusera på".

Ska få en remiss till en arbetsterapuet. 

Det betyder att jag ska få ett gratis kedje täcke och en spikmatta.

 

Varför en spikmatta kan man då sig undra..

Jo för att testa att ligga på den när jag vill skära mig.

Och ska även köpa hem ett paket med gummisnoddar som jag ska sätta runt handleden, dra och släppa.. varje gång jag får ångest och vill göra illa mig själv.

Carina ville inte ta emot mig och läkaren vill sluta prata mellan oss så det hon ville var att jag ringer henne själv och förklarar situationen som den är då hon helt seriöst inte trodde på mig längre för att jag var så inne i mitt missbruk.

Men ja.. Jag ser framemot det där täcket, gud sååå härligt. 

 

Är glad för att mormor är hemma idag igen dessutom är hon på super bra humör, även för katten trots att hon är en super allergiker. 

Operationen gick bra också så det är bara ännu ett plus i kanten.

 

Pjuh.

Lite allt möjligt i det här inlägget, men ska nu ta mig en ciggarett och gå ut med den charmiga kissemissen som dessvärre löper atm. 

Imorgon ska jag iväg och köpa massa fina saker till henne på djurbutiken och på lördag ska jag på djurgårdsmatch med farsan, awesome.

 

Puss.

 

Blev inte alls glad när jag fick det här nejnej.. Dog seriöst. Fick en bukett rosor av henne idag innan hon åkte också, me happy happy!

  

Jag är världens lyckligaste just nu.

1. Min älskade flickvän kommer hit på Söndag.

2. På måndag åker vi på en mysig kryssning hon och jag.

3. Hon tar med sin söta katt som jag får äran att ta hand om sålänge det behövs! 

4. Jag kan seriöst inte sitta still, för jag blir både glad, hyper och deprimerad när jag tänker på henne. 

 

FÖR SAKNADEN ÄR STOR SÅKLART.

 

Ge mig söndag, snabbt som bara den!

 

Försökte mig på ett lite gladare inlägg. 

Jag tror jag lyckades? 

 

Snurrigt beteende, nya mediciner och en ny kamp.

I can't even explain in words how much I love you.

PSM MENS DÅLIG LÄKARE OCH EN HÄXBLANDNING AV ANTIDEPRESSIVA.

Igår så mådde jag kusligt dåligt och humöret svängde något så extremt mycket utan att jag kunde göra något åt saken. 

Idag har jag mens så det förklarar nog hela situationen som uppstod igår.

 

Jag orkar fortfarande inte dra upp allt det som hände igår på mötet men jag tror som sagt att dem driver med mig och det gör att jag blir helt bäng i huvudet.

"helt plötsligt får jag inte antidepressiva utskrivet med risk att jag överdoserar/försöker ta livet av mig"

Varför i hela friden dra upp det nu från tomma intet? Det var ju hon som skrev ut starka mediciner till mig direkt efter mitt självmordsförsök.

Dessutom var hon nedlåtande och otrevlig i tonen mot mig mer eller mindre under hela läkarbesöket samt att varje gång jag kommer dit så kollar hon på min arm och frågar "ifall jag har rispat mig".

Hon tittade på armen och sa bara: "Men har du rispat allt det där sen sist?!"

 

Konstigt, jag har ett självskadebetendee och en tung diagnos som jag kämpar med utan någon som helst hjälp av er.

Fick pressa fram tårar för att lyckas få någon typ av medicin, trots att hon inte ville skriva ut något till mig överhuvudtaget. 

Det värsta av allt är att jag behöver mediciner för att funka i vardagen, annars blir jag lättare våldsam, elak, får utbrott och gör illa mig själv vilket resulterar med självmordstankar/självmordsförsök.

Men hon vänder på hela pannkakan och får allt att låta fel.

 

Jag måste ringa till ett annat ställe idag för jag vill inte gå kvar hos en läkare som beter sig som hon gör mot patienter samt hitta någon som verkligen hjälper mig och inte tvärtom. 

 

Fick utskrivet Fluanxol som är en typ av medicin som ska "behandla schitzofreni och psykotiska tillstånd?"

Men jag testar det iallafall. Igår när jag hämtade ut dem så passade jag på att hämta ut lite annat skit som har legat och skräpat.. Så.. jag kommer helt enkelt testa mig fram och blanda lite mediciner själv istället. 

Låter ju inte speciellt bra men jag tar det väääldigt lugnt så det borde inte vara nå problem. 

 

Årets måste:

Hitta en ny läkare som hjälper mig med rätt behandling..

-

Mad girl.

 

Små fräck bild.

 

Psykriatrin.

Som jag skrev tidigare så ska jag ju träffa min läkare imorgon för att få lite nya mediciner på recept, jag har tid runt två och vaknar nu. 

Mottagningen har jag gått på sen jag var arton och hade världens bästa psykoterapuet som jag berättade hela mitt liv för, hon är den där personen inom psyk som alla vill ha och inte den pålästa typen. 

 

Hon var en medmänniska och det fanns tillfällen hon kunde krama om mig, gråta med mig, till och med dra ut på tiden för min skull. 

Carina var min räddning och gud vad jag tyckte om henne, jag sa faktiskt någon dag att jag älskade henne.

 

Sen helt plötsligt får jag bara hem ett brev där hon skriver att jag inte får ha kvar henne som samtalsledare och blivit fryst från min DBT behandling för att jag hade ställt in två möten på sträck när hon visste vilket jobb jag hade hemma med mormor som gick igenom rena helvetet och behövde min hjälp.

När det beskedet kom så rev jag sönder brevet och brast ut i tårar, hela min värld rasade jag tog det fruktansvärt hårt och väldigt personligt.

 

Tänk nu om jag ser henne när jag sitter och väntar på att få komma in till läkaren?

Jag vet inte om jag skulle gråta, bli förbannad eller känna mig allmänt obekväm men jag hoppas att jag slipper se henne för mitt eget bästa. 

 

Jag gillar inte min nya läkare jag har eftersom hon är en sån typ av människa som alltid skrattar och skojar till precis allting. Dessutom vill hon alltid innan vi börjar prata att jag ska dra upp ärmen så hon får se om jag har skurit mig på senare tid.

Hon brukar alltid skaka på huvudet och säga : "Inte bra inte bra"

"MEN NEHE DET MENAR DU INTE?"

Tror hon att jag gör så mot mig själv för skojsskull? 

 

Nej men..

Önska mig lycka till mer eller mindre för det kan behövas om inte annat.

Människor som jag älskar mest.

Det här är ett inlägg som går ut till mina närmsta.

 

För er skulle jag kunna göra vad som helst, för ni har gjort allt för mig.

Ni får mig att skratta, ni får mig att glömma den förjävliga vardagen jag lever. 

Ni är personer som inte hugger en i ryggen, ni ställer upp när jag behöver det och med finare ord.. utan er hade jag inte suttit här idag.

 

Jag är så tacksam att jag har fått äran, bokstavligen fått äran att ha er i mitt liv för det finns så jävla många äckliga individer runt oss.

Jag är bra på att formulera mig i vanliga fall men när det kommer till att beskriva min kärlek till er så räcker inte ord till. 

Ni får mig att bli stark. Jag skulle kunna ta en kula för er allihopa.

 

Folk som vill förstöra tror att jag är blind eller rent av dum i huvudet.. Men jag känner av när det finns falska människor runt om i min omgivning och er plockar jag senare när jag tycker ni passerat gränsen. 

 

Tack för 2013. 

Tack för alla fina år med er fina människor.

Gud vad jag älskar er.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mormor och modern min. 

 

 

 

PUH.

Nåja.

Det får duga :$ - Puss till er allihopa!

Imorgon är det läkarbesök.

Vad mötet är tillför är medicinerna.

Dem jag har nu, Voxra funkar inte ens och mina sömn mediciner skulle inte ens funka på en råtta så..

 

Och jag tänker inte ta ritalin, för jag har inte adhd. 

Jag förstår inte ens varför jag ska ha den typ av medicinering, det enda syftet jag kan förstå är väl att den ska hjälpa mot mina impulser men sen då?

Impulserna har jag lärt mig att hantera ganska så bra själv på egen hand så det är inget jag behöver mediciner för heller direkt. 

 

Jag behöver någonting mot mitt humör och ångest. 

När jag inte har ångest så försvinner dem flesta jobbiga tankar. 

 

Men jag vet som väntar.. "Hur går det på beroende enheten?" - hej jag heter nathalie och har inte varit där på över snart två månader för jag drack ändå på antabuset och min behandlare är en jävla hora som inte lyssnar på vad jag säger samt vill se mig bakom bom och lås på något vidrigt behandlingshem igen."

Det kan hon seriöst fet glömma.

 

Har seriöst dragit ner på drickat mer tack vare min flickvän än under hela tiden jag har gått på behandling där, vilket är i över ett år utan resultat haha.

 

Otroligt.

 

Men men.. 

Idag ska jag iallafall träffa stenis i city och snacka ihop mig lite med honom! 

M-å-s-t-e försöka sova...

Svar!

Jag hatar att slåss men jag hade inget val.

Natten har varit en av dem värsta på väldigt länge och för en gångsskull känns det inte som om jag direkt var boven i dramat.

Jag var ute igår och allt var frid och fröjd tills jag kommer hem runt två tiden och jag hör hur morsan skriker på mormor. 

Fick springa upp i lägenheten för jag förstod ingenting. 

 

Försökte till första del få henne att sluta skrika så mycket som hon gjorde men vad jag än sa så blev allt värre och mormor bryter ihop. 

Det jag ville var att få tyst på morsan och få mormor att lugna ner sig.

Hur det slutade var att jag helt ärligt fick ta tag i morsans huvud och hålla för hennes mun för det hon skrek åt mormor var brutalt, då försökte hon hysteriskt bita mig och det var där allt började. 

 

Fick en blackout och allt blev svart i huvudet på mig..

Hon försökte sparka mot mig och skrek att jag var en horunge, gav mig en smäll i ansiktet och vad gör jag inte då förrutom att slå tillbaka. 

Mormor sitter på toaletten och vi börjar slåss kraftigt.

Hon rullar upp min locktång och kastar den mot mig, sliter ut alla saker i hela mitt rum, vrålar massa saker.

Hela tiden gick vi på varandra, puttade in henne i garderoben, mamma försökte slå till mig med damsugaren, försöker väl ta ett grepp om henne här och hon sliter i mig så jag kastar ner henne i sängen och den brakar ju självklart sönder om inte annat.

Vi sliter i varandras hår och knytnävsslag haglar över varandra.

Hon lyckades kasta något i ansiktet på mig men vet inte vad, ett litet jack har jag iallafall och uppsvullet bakhuvud.

 

Försökte slita ut henne på gården istället för att slåss i lägenheten men det vågade hon inte självklart.

Orden av att jag var psykopat ekade genom väggarna.

Jag var tvungen efter två timmar att ge mig och gå ut från rummet, låta henne snacka skit om mig. När jag kom in låg alla och sov och då hann allt smälta, grät och fick ångest för mormor.

Kunde inte sova pga av smärtan och var väldigt nedstämd men Erika fanns där hela tiden, hon försökte till och med att ta sig hit för min skull. 

 

Nej fy. 

Mamma om någon borde sluta dricka eller så är det bara jag som borde hålla mig väldigt långt ifrån henne när hon är påverkad.

Blir så jävla arg för att hon triggar mig så lätt, pratas ofta om mina problem och om att jag är "psykiskt sjuk" yadayada.

Skiter i om hon slår mig, för jag kan slå tillbaka utan problem.

Men att gå på min mormor finns inte. - Hon får helt enkelt skylla sig själv gällande allt som hände igår.

 

Idag är det som vanligt, ingen ursäkt fick man. Bara en kram när jag gick upp, som om ingenting har hänt.

Helt otroligt, den här familjen alltså!

..

Hoppas ni har det bättre, haha.

 

Det finns ingen utväg.