Ångest har många ansikten.

  

Jag är så chockerad. Helt mentalt förstörd. 

Nu väntar jag, mamma och min morbror in ambulansen. 

Jag vill bara skrika rakt ut. 

 

 

Mer eller mindre så har jag varit aktiv på dagarna och jag har iallafall sedan resan hem varit top noche med humöret, glad, positivt inställd etc vilket var ett tag sedan då jag oftast inte orkar göra något och för att handen på hjärtat säga att jag pendlat i on/off missbruk hela början på året och total sket i livet.

 

På kvällen igår redan runt halv tio kände jag hur trött i huvudet jag faktiskt var men höll ändå ut eftersom jag har en jätte tendens till att /- om jag somnar tidigt,  vakna upp lagom på nattetid vilket suger.

 

Blev lite lättretlig vid elva tiden, dock fortfarande super energisk i kroppen och jag hatar att känna så. Då la jag mig ned i sängen för att "varva ned" och läste lite i en bok om just Borderlinepatienter och blev ännu mer provocerad nästan.. men somnade så smånigom till och hade väldigt ytlig och störd sömn fram tills klockan var halv tre då jag vaknade och har sen dess inte gjort något alls.

 

Saker i mitt huvud som tankar exempelvis kommer och går lika fort i hundra tio, när jag har gjort eller tagit ansvar för en liten handling så blir jag oftast såhär uppåt, det är lite som att dra i en spak och du flyger av bara farten.

 

Jag vill göra gott för mig inom ALLT och gärna med resultat omgående- vilket såklart är en omöjlighet.

 

Det är mycket inom mig men det får vara nog i detta inlägget känner jag.

 

Nu ska jag försöka sova vidare, utan mediciner..

Godnatt.

 

Jag vet bara att jag tryckte i mig lite över 60 piller kanske, ihop med några cider.

Jag själv pratande med en snäll kvinna som kopplade mig till 112 eller om det var hon själv som ringde, jag minns nada.

Sen några minuter kom ambulansen i all fart. Blev tvingad att dricka flytande kol igen.. Kräktes omgående. 

Jag minns ingenting nästan, likaså som dagarna innan då jag överdoserade Imovane och smärtstillande/benzo och är sovandes i tre dygn, helt okontaktbar tydligen.

Äskflndjdkdiddkkdmd, pallar inte. 

Aha.. Något positivt?

Jag är inte singel längre.

Jag ska på skol intervju.

Annars är allt som det ska vara, förutom att mina års behandlingar på Capio-psyk är över nu och föralltid. Mår lite bättre idag men ska nere och köpa cigg.. I need one, like omgående.

Kram kram kram osv.

SKJUT MIG.

jag är mer orolig inombords nu än på längd.

 

Fick beslutet om att inte få gå kvar på min behandling efter det att min nya diagnos sattes, knappt två veckor efter.

Känner mig nästan knäckt av det.

 

Vill hela tiden döva mina känslor, musik, alkohol, vad som helst.

 

Jag nästan hatar mig själv. 

 

Lämnade en egenanmälan till en annan psykmottagning idag där en sjuksköterska ställde massa frågor.

 

En överläkare kommer ta beslutet om jag får

hjälp därifrån eller inte, beror på eftersom det inte är min hemma kommun. 

 

Ringer hon om imorgon så får jag ingen hjälp. 

Gör hon inte det så får jag hjälp men med otur att vänta upp till hösten. 

 

Får jag ingen hjälp så kommer jag gå under.

Har ingen annan trygghet. 

Är ganska ensam helt ärligt. Eller jag känner så iallafall. 

 

jag vill men orkar inte leva 

har sånt skadesug just nu.

 

får bara mer och mer ångest för varje andetag nästan. 

 

Vill ju bara ha det bra men inser att jag inte kommer klara av något alls. 

Inte hemma situationen, inte relationer, inte ett förhållande, nada niente. 

 

Jag är sprittlad. 

Död så småningom ifall allt bara rasar in, har inte kraften att plocka upp mig själv igen.