Ångest har många ansikten.

 

Jag är tom och isolerad, allt för att jag vill skydda mig själv från yttre påfrestningar. 

 

Nej jag sitter inte medvetet hemma och glor på serier dag och in för att det är tillfredställande på något sätt alls, men det blir ett av dem få få odestruktiva flykter från mig själv.. när jag åtminstående inte blir rastlös.

Jag överlever det här för att jag vet att jag har en läkartid på måndag och för att jag mer eller mindre har umgåtts med kompisar. Dem få jag än sålänge har orkat träffa.

 

Mormors död var som att slita ut en stor del av min själ, som att vandra i dimma, som att vara påverkad av en drog man inte tagit.

 

3 av dem människor som alltid har stöttat mig är döda. 

Dem bästa inom familjen. 

Det var hon, hennes man och min bror. 

 

Dem som står mig nära nu om dagarna vet att det inte bara har med min mormors död att göra varför jag är så låg just nu.

 

Jag vill bara att allt ska lösa sig.

Allt känns ändå konstigt nog inte helt svart, trots att det som jag fruktade och var mest rädd för hände. 

 

Jag har inte råd att misslyckas längre. 

Jag är så förbannat jävla stark någonstans fast jag inte känner det själv och jag vägrar ge upp.

 

Något jag till hundra procent vet och kan garantera är att jag aldrig hade kunnat ta mig igenom min tonår utan min bästavän. 

 

Men mår bra just nu och jag är tacksam över det.

Måste helt plötsligt bli vuxen på mindre än en vecka och det är ganska confusing om jag själv får erkänna det.

Men har så mycket fint stöd där ute så jag tänker inte falla.

Blingpling! 

Blir inte så bra på bild men orkar inte inlägg utan någon typ av pic. Suck. 

Det känns bra inom mig.

Imorgon ska jag på gudstjänst vid elva, på tisdag är det begravning och vi har träffat prästen som förklarar hur det kommer gå till. 

Efter allt är klart så ska vi upp till min morbror och fika, kommer träffa alla släktingar och närstående personer.. Längtar så efter min ena kusin Heléne, även bror min kommer med sin fru.

Mycket turbulens i mitt huvud men har pratat och fått Stöd hela veckan. 

Får även träffa min läkare den 1 Juni så jag får någon hjälp därifrån. 

Rullar på sakta men säkert.. 

Fick ett utbrott och det svartnade för ögonen, jag vet bara att jag ställde mig upp och slog honom med all jävla kraft jag hade.

Det var det skönaste jag gjort.

Han blev rädd, chockad, grinade och ställde sig upp, drog därifrån.

Smsade att han var klar med mig. Lika bra det, för många års skada.

Fucking fegis. 

Har iallafall släppt av en kompis som var här, så nu ska jag sova.

Tjing.

Bildbrist mmmhhhh.. 

Fick hem ett brev igår från min specialist överläkare igår:

 

"Hej Nathalie"

- Du är välkommen till vår mottagning och vi anser att du behöver ha kontakt med oss med tanke på din psykiska sårbarhet och diagnos Bipolär med tidigare missbruksproblematik.

 

Hör av dig om du önskar en ny tid på nummer **** för en nyanmälan. 

Så jag tänker slänga mig på luren nu snart och ringa eftersom sjuksköterskan gick för dagen igår när jag försökte då. 

 

- 

 

Nu senare ska jag träffa prästen och vi ska prata om hur mormor är som person, för mig ÄR hon levande och jag kommer aldrig prata som om hon är borta.

Men som jag saknar henne.. begravningen kommer bli super tuff för mig.

Inte ens då kommer jag kunna sörja henne för det värsta har inte ens börjat ännu.

 

Men löser sig ingenting så har jag ett alternativ.

-

 

Nääääe.. dags och ringa Capio och jag mår faktiskt lite bättre idag än dagarna innan.

Oh well.. ciao sålänge.

Jag har verkligen nått den lägsta punkten i mitt liv och jag är riktigt deprimerad igen.

Min älskade mormor..

 

Jag har bara min mamma kvar nu och jag kämpar i blod för att få behålla lägenheten.

Soc vägrar hjälpa mig dem känslokalla svinnen och om jag ens ska ha rätt till ekonomiskt bistånd får jag inte studera. 

Så min dröm om att plugga ifall jag skulle bli antagen går i tusen sprilror. 

Jag blir tvingad att söka upp till 20 jobb per månad trots att jag har nedsatt arbetsförmåga pågrund av att jag är så impulsivdriven, sårbar och har en grov ångestproblematik.

 

Går allt åt helvete efter jag pratat med hyresvärden och vi blir vräkta inom 25 dagar tvingas jag ringa hit dödsbot och dem köper upp hela vår lägenhet (möbler dittan&dattan). Allt försvinner.

Samtidigt som allt med begravngen måste fixas och ändå var det knappt fem dagar sedan detta hände.

 

Allt jag gör nu är att be.

Och krisar det ordentligt mycket så måste jag göra mig av med den finaste skatten jag har.. det gör mest ont i mig. (min katt)

Jag har ingenting.

 

Hela jag skriker efter hjälp men ingen hör mig. 

 

Jag vet inte vad jag ska göra.. 

Ingenting kommer hinna lösa sig på denna korta tid det vet jag och då tvingas jag flytta ifrån alla antingen upp eller ner i landet under en tid.. eventuellt.

 

Känner såhär för denna dag och livet i sig: sldkfjhfsclädskgvfösll-kjfdvöä-d,fsf*ÄÅ