Svag.
Jag har verkligen nått den lägsta punkten i mitt liv och jag är riktigt deprimerad igen.
Min älskade mormor..
Jag har bara min mamma kvar nu och jag kämpar i blod för att få behålla lägenheten.
Soc vägrar hjälpa mig dem känslokalla svinnen och om jag ens ska ha rätt till ekonomiskt bistånd får jag inte studera.
Så min dröm om att plugga ifall jag skulle bli antagen går i tusen sprilror.
Jag blir tvingad att söka upp till 20 jobb per månad trots att jag har nedsatt arbetsförmåga pågrund av att jag är så impulsivdriven, sårbar och har en grov ångestproblematik.
Går allt åt helvete efter jag pratat med hyresvärden och vi blir vräkta inom 25 dagar tvingas jag ringa hit dödsbot och dem köper upp hela vår lägenhet (möbler dittan&dattan). Allt försvinner.
Samtidigt som allt med begravngen måste fixas och ändå var det knappt fem dagar sedan detta hände.
Allt jag gör nu är att be.
Och krisar det ordentligt mycket så måste jag göra mig av med den finaste skatten jag har.. det gör mest ont i mig. (min katt)
Jag har ingenting.
Man vill hellre ställa sig framför tåget än att tvingas gå igenom det här.
Hela jag skriker efter hjälp men ingen hör mig.
Jag vet inte vad jag ska göra..
Ingenting kommer hinna lösa sig på denna korta tid det vet jag och då tvingas jag flytta ifrån alla antingen upp eller ner i landet under en tid.. eventuellt.
Känner såhär för denna dag och livet i sig: sldkfjhfsclädskgvfösll-kjfdvöä-d,fsf*ÄÅ
Någongång kanske det löser sig på något sätt men jag känner mig så fruktansvärt plågsamt stressad och ensam så det finns inga ord kvar.
Jag orkar inte ens gråta längre.
Kommentarer
Trackback
