Ångest har många ansikten.

Turbulent morgon med många tankar, funderingar & känslor kan man säga. 

Men träffade Malin som var här några timmar, käkade någon snuskig indiskmat till lunch, fick en liten present, min mamma som kom med cigg och ett glatt humör. 

 

Kvällen har jag mer eller mindre spenderat i telefon, ett samtal som väckte många känslor inom mig. 

Ett samtal som förändrade mig på något sätt.. Vad kan jag inte sätta fingret på. 

Det känns iallafall som om sen situationen på något sätt blev mildare. 

 

Kort inlägg då jag skriver från en helt sönder trashad iphone. 

 

Allting ser ut som det brukar, jag har kommit in i rutin, småsaker händer faktiskt.

Sålänge jag sköter mig så vinner jag på det i slutändan.

 

Har stödsamtal på avdelningen varje dag, delar rum med en söt tant och har typ fått en tjej att prata med härinne.

Precis börjat gymma, fått tillstånd att få vara ute i friheten i två timmar utan personal samt få gå ut och röka utan att behöva ha dem hängandes efter mig.

 

Igår svackade jag lite, tog för mycket behovsmedicin så får istället höjning på lyrican som faktiskt är helt underbar mot min ångest.

Imorgon har jag möte klockan tio med alla möjliga, soc, sjuksköterskan, läkaren, nån studievägledare.

Jag vet inte vad som händer eller vad som väntas but i got a good feeling bout this.

 

Jag hoppas iallafall på en förbätting i mitt liv och för att det ska kunna hända så måste jag stå ut med tanken av att detta ställe förnärvarande är mitt "hem".

 

Har iallafall en permission på lördag, fem timmars frihet.. helt tokigt. Jag vet exakt vem jag vill spendera den med!!

Eller också försöker jag träffa så många som möjligt, jag vet inte blir hype av tanken. Vill ha lördag nuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu. 

 

 

Idag är det en vecka sedan den mest betydelsefulla person lämnade jorden, han som alltid fanns där för mig.

Ack vad nära vi kom varandra, han var mitt stöd i alla jävla lägen.

 

Jag insåg inte att det var en vecka sedan föräns jag vaknade och började återfå tänkandet, det hugger för tillfället i hela mig, jag skakar och har den mest outhärdliga ångest man kan tänka sig.

Vill bara skrika, gråta, slå men jag vill inte visa några känslor nu när alla på avdelningen börjar tro att jag går mot ett stabilare mående.

 

Kan knappt andas så illa är det, har fått en xanor vid behov men vad fan hjälper det?

 

 

Är inte direkt välkommen hem ännu. Känns som att jag blir ignorerad. Skadade mig själv på avd i förrgår.

Har inte en jävel att prata med här heller så dagarna är extremt tråkiga och ohändelserika.

 

Jag kan inte sluta tänka på allt.

 

Allt cirkulerar.

Jag vill allt, jag vill ingenting.

 

Nu står jag här utan någonting.

 

Dock har jag pratat med en kille som stöttar mig för fullt just nu, men stannar han? Orkar han med mig?

Jag är ganska trasig.

 

Jag är så fruktansvärt vilsen.

Vill bara försvinna just nu, varför händer allt jobbigt mig? Känner mig så oehört drabbad.

 

jag är kvar på psyk.

är förstörd i perioder.

 

tryckte i mig 700 mg tram igår, + alla medicier.

smart

 

ska fixa mig iaf.

snart kommer morsan och sen pöjk besök

Ínatt var ingen höjdare vill jág lova, jag hade mardrömmar..

Jag gjorde mig själv illa på avdelningen igår så nu är jag verkligen låst.

 

Sitter iallafall just nu och väntar in min mamma som ska lämna av lite kläder till mig.
Kan inte sluta tänka på erik.

 

Älskade fina du.

 

Vill inte gå in på exakt vad som hände med tanke på hans familj och liknande men när jag vaknade upp brevid .. iförrgår så var han död. Han var min lycka i livet, vi hade så fruktansvärt kul tillsammans.. Vi umgicks nästan hela tiden.

 -

 

Fick rå panik, allt snurrade i mitt huvud. Skakade på honom, slog på allt, sprang runt i lägenheten och höll på att svimma av ångest. Ringde 112, jag vet inte hur många gånger jag slog fel nummer men både polis, ambulans och brandkår kom.. jag vet inte hur lång tid det tog innan dem ankom men jag fick slita ner honom på golvet, försökte med hjärt och lungräddning tills det att dem var framme men det var försent, han var iskall, blå om läpparna. Dem minnesbilderna lämnar mig aldrig.

 

Blev ställd alla möjliga frågor av personal men det slutade med att jag fick gå från lägenheten pga av alla anfall jag fick.

Åkte ambulans till sös, sen minns jag ingenting.

Nu är jag på slutenvård, självmordsbenögen och inte vill något annat än att somna in.

 

Får ínte gå ut själv, har personal efter mig vad jag än gör.

Jag hoppas verkligen det här går över.. men alla hör av sig till mig och vill veta vad som har hänt, vilket jag förstår eftersom jag var den som såg honom sista gången vid liv.

 

Minns när vi brukade umgås med folk, dricka öl i solskenet, måla, när vi firade min födelsedag.. Hur vi låg på gräsmattan och försökte lista ut olika trädsorter, att jag kunde vara där fler dagar på sträck ibland. Vi var lika på många sätt så det gjorde allt så mycket lättare. Vi hade ofta djupa konversationer om livet, både viktiga oxh meningslösa.. Hans existens växte för mig och han var min allra bästavän.

 

Själv för att dämpa ångesten nu så äter jag xanor och lyrica.. Vet inte hur länge jag blir kvar, är så förkróssad,¨Kommer ínte klara mig där ute själv.. Jag vill inte längre, men vad ska jag göra?

 

Trauma kan man lugnt säga, jag saknar honom.. 

 

Hjälp jag är vilsen.

Hans tid var INTE inne..