Ångest har många ansikten.

 

Vill inte gå in på exakt vad som hände med tanke på hans familj och liknande men när jag vaknade upp brevid .. iförrgår så var han död. Han var min lycka i livet, vi hade så fruktansvärt kul tillsammans.. Vi umgicks nästan hela tiden.

 -

 

Fick rå panik, allt snurrade i mitt huvud. Skakade på honom, slog på allt, sprang runt i lägenheten och höll på att svimma av ångest. Ringde 112, jag vet inte hur många gånger jag slog fel nummer men både polis, ambulans och brandkår kom.. jag vet inte hur lång tid det tog innan dem ankom men jag fick slita ner honom på golvet, försökte med hjärt och lungräddning tills det att dem var framme men det var försent, han var iskall, blå om läpparna. Dem minnesbilderna lämnar mig aldrig.

 

Blev ställd alla möjliga frågor av personal men det slutade med att jag fick gå från lägenheten pga av alla anfall jag fick.

Åkte ambulans till sös, sen minns jag ingenting.

Nu är jag på slutenvård, självmordsbenögen och inte vill något annat än att somna in.

 

Får ínte gå ut själv, har personal efter mig vad jag än gör.

Jag hoppas verkligen det här går över.. men alla hör av sig till mig och vill veta vad som har hänt, vilket jag förstår eftersom jag var den som såg honom sista gången vid liv.

 

Minns när vi brukade umgås med folk, dricka öl i solskenet, måla, när vi firade min födelsedag.. Hur vi låg på gräsmattan och försökte lista ut olika trädsorter, att jag kunde vara där fler dagar på sträck ibland. Vi var lika på många sätt så det gjorde allt så mycket lättare. Vi hade ofta djupa konversationer om livet, både viktiga oxh meningslösa.. Hans existens växte för mig och han var min allra bästavän.

 

Själv för att dämpa ångesten nu så äter jag xanor och lyrica.. Vet inte hur länge jag blir kvar, är så förkróssad,¨Kommer ínte klara mig där ute själv.. Jag vill inte längre, men vad ska jag göra?

 

Trauma kan man lugnt säga, jag saknar honom.. 

 

Hjälp jag är vilsen.

Hans tid var INTE inne..