Ångest har många ansikten.

 

Var på möte med Arbets & företagsenheten imorse, fick träffa en jätte trevlig kille där som hjälpte mig med en hel del så jag kommer bli vidare skickad till något annat.. ifall min socialsekreterare tycker det är lämpligt som tidsfördriv innan jag kommer in i ungdomsgarantin på arbetsförmedlingen.

 

Kommer dessutom snart få träffa min nya psykolog, manlig sådan faktiskt.. Har aldrig haft en manlig tidigare så det ska bli intressant och ha en ny överlag, min nya läkare kommer jag få träffa i Augusti tyvärr eftersom jag olyckligtvis var tvungen att avboka mötet som jag skulle på igår.

Med andra ord så kommer jag mycket snart säga upp all kontakt med Capio, allt dem gjort är att förvirra mig, inte göra några som helst uppföljningar på mina utredningar/mediciner och bara ta mina problem som ett stort skämt. 

Tråkigt nog måste jag åka betydligt mycket längre nu när jag ska samtala/få hjälp men det är klart värt det i slutändan efter 3 år av ren sörja. 

 

Jag har alltså väldigt snart alla möjliga kontakter jag kan tänkas behöva som stöd för att kunna komma vidare i livet men försöker ändå inte ha så himla stora förväntningar eftersom jag lätt blir besviken & då anklagar jag mig själv. 

Lite rädsla finns det hos mig självklarligen.. att det blir "för mycket" så jag total crashar och ger upp som alla andra gånger.

Men nu tänker jag också på lägenheten, min framtid, mina möjligheter.. allt hänger på mig mer eller mindre. 

Självklart blir det en enorm press och det är därför jag verkligen behöver mina samtal någon per vecka och bra medicinering som gör att jag klarar av allt det här. 

 

Iallafall.. allt jag försöker fixa till nu är inte bara för mig och min mammas skull utan för att mormor där uppe ska kunna se ner på mig och känna sig stolt över att jag faktiskt klarat av att fixa saker och ting.

 

Mitt humör är som en berg&dalbana men såhär känner jag iallafall JUST nu, positiva tankar!!

 

På måndag ska jag till en ny psykiatri, säger så upp kontakten med dem på snusk capio eftersom dem inte sköter sitt värdelösa arbete när det kommer till mig.

 

Så hejdå Capio, hej Prima.

 

Har konstanta mardrömmar av dem, det går inte en enda natt utan skumma/obehagliga mardrömmar.

 

Det har pågått varje dag sen jag påbörjade med denna medicin.

Jag vet inte vad jag ska göra eftersom jag inte får ut dem medicinerna jag egentligen vill ha som jag mår bra av, eftersom dem är för "beroendeframkallande" / narkotika klassade.

 

Min läkare vet inte hur det känns att leva så som jag gör & jag är så fruktansvärt trött på att hela tiden bli inblandad i ADHD utredningar.

Tror jag gjort 3 stycken under 1 års tid och nu tvingas göra min 4:de. Är inte det rätt sjukt?

 

Vill bara kunna leva ordentligt utan att må dåligt, men det är lite en omöjlighet.

För mig är det iallafall det. 

 

Sen finns det anledningar till varför jag fortfarande kämpar, min familj. Då räknas vänner även in. 

 

Nu ska jag iallafall sova, har inte fått sova på sådär två dygn så godnatt.

 

 

 

 

Jag är dålig på att visa känslor numera men jag uppskattar din existens.

Lite alkohol, skratt & en cykeltur till McDonalds mitt i natten. Gick bra för att ha varit ganska onykter. 

bestaven de dära

Jag sov i två dygn. 

Mår inte bättre men tog hit min bästavän.. Orkar inte ensamheten längre.

Det är kört och ikväll skiter jag i allt! 

Idag kommer bli en dag med grova minnesluckor, tack och hej.

Kan bara säga att jag var sjukt bakfull imorse när jag vaknade, hade fruktansvärt trevligt på festen igår.

Dansade som aldrig förut, fick skratta och prata av mig, träffa fina människor & även nya. 

 

Blev en aning shot för mycket men jag klagar inte, det var underbart!

 

Har varit fullrulle hela dagen, så kom hem för en liten stund sen, lagade mat och ska snart färga utväxten. 

KATTEN är återfunnen, hon stod helt plötsligt utanför porten i regnet och skrek stackaren.. så jag sprang ut och hämtade upp henne.

 

Fick svar från skolan och.. jag hamnade på reservplats så jag vet inte, dem skulle höra av sig.

Men imorgon ska till sjukan på morgonen och sen på fest runt kvällen och sedan någongång i helgen ska jag träffa ett av mina 100 granar som jag inte har någon aning om vem dem är och prata lite.

Har eventuellt ett litet jobb hela Augusti, extra plus för mig var att vi bor på samma gata.. så lite intressant är det.

 

Hoppas det går bra så jag har lite och göra i sommar. 

 

Tjingpingling.

 

Min katt som alla vet är min lilla guldskatt har varit borta i snart tolv timmar.

 

Jag kanske är överdriven men hon har aldrig någonsin varit borta såhär länge, dessutom är hon innekatt.

Hon hoppade ut genom fönstret och när mamma skulle ut för att hämta upp henne kom en äcklig liten snorunge och jagade bort henne.

 

Har sprungit runt 3-4 gånger och letat i vartenda tänkbara buske i området, skrikit efter henne, kollat runt ställerna jag brukade gå ut med henne i koppel på men hon finns ingenstans. 

Är så sjukt  jävla rädd om henne och kan inte låta bli att bli jätte orolig.. kommer inte kunna slappna av överhuvudtaget och har haft ångest under dagen pågrund av detta.

 

Vill bara krama om henne och ge henne massvis med mat.

Var nere en sväng på kyrkogården och tände ett ljus för mormor nyss, hon hamnade i jorden den 8:nde, vi får vi inte veta vart på minneslunden hon ligger så jag har själv valt ut ett ställe som känns bra för mig.

Begravningen var fin, sorlig, plågsam men vacker på en och samma gång.

Valde att inte skriva så mycket om det eftersom hela grejen är så pass känslig för mig, orkar inte heller prata om hennes bortgång med någon.. Men lite kan jag släppa nu.

 

Jag tänkte för mig själv när jag satt inne i kapellet att "nej, alla är här, jag kan inte gråta."  Men jag kunde inte hålla mig, speciellt inte när jag hela tiden fick ögonkontakt med min kusin. Jag kunde knappt andas utav sorgen jag hade.

 

Det kändes dock skönt efteråt när allt var klart. Vi alla gick hem till min morbror och åt tårta, pratade fina minnen & stämningen var riktigt härlig. 

 

Precis samma dag som hon gick bort så var det som att vandra i dimma, som att vara påverkad av en drog man inte tagit.

Jag satt i köket hela dagen och rökte ciggaretter tills jag kräktes, allt var helt blurrigt. 

Ville själv avsluta mitt liv eftersom hon var den enda jag någonsin förlitat mig på, den jag bodde med, den jag skötte om tillsammans med mamma. Hon var den som tog hand om mig. Hon var min bästavän, min mormor, mina föräldrar ihop, mitt allt.

Jag var med henne varje dag.

 

Nu den 29 juni har det passerat två månader sen den finaste, mest betydelsefulla människa valde att lämna denna värld.

Någonstans känns det som om hon sänder mig styrka.

Och hon kommer alltid finnas i mitt hjärta.

 

Tack för allt.

Nu får du vila i frid, dansa däruppe med min morfar och min älskade efterlängtade broder.

Jag kommer aldrig glömma dig och jag älskar dig så det gör ont.

 

Saker rullar på nu skulle jag vilja våga påstå.

 

Har kanske eventuellt ett jobb på gång.

Har varit på möte med soc.

Kommer igång med mina stöd samtal igen förhoppningsvis.

Äter nya mediciner.

 

Dricker kanske lite väl mycket nu om dagarna men jag är såå glad så det spelar mig ingen roll.

Snart är det midsommar, sommar överlag, min födelsedag osv.

 

Har lite att se framemot och jag hoppar, ber att allt ska bli bra i slutändan.

 

 

Det började svänga för mig rätt hårt i fredags och sen den dagen rasade allt för mig skulle jag vilja påstå. 

Jag blev deprimerad, grät mig till sömns och kände tomhet samt hopplösthet ända från tårna upp till toppen från det att jag vaknade till det att jag somnade. 

 

Igår natt var nog värst, hade suicidal tankar och ville ingenting hellre än att skada mig själv för att lätta på både trycket och dem jobbiga tankarna som cirkulerade i huvudet hela tiden men någonstans så kände jag att det inte var värt i längden vilket betyder att jag inte gjorde någonting förrutom att gråta lite mer. 

Lyckades iallafall somna tillslut tack och lov.

 

Idag var jag på ett möte som jag absolut inte ångrar någonstans att jag traskade iväg på, gick dit med världens klump i magen och lämnade stället som om en tusen kilos sten ramlat ned från mina axlar.

Fick oehört mycket hjälp och kommer göra allt i min makt nu för att få saker att gå igenom så saker och ting börjar rulla på.

Jag vet redan hur tufft det kommer att bli men jag måste göra detta för att komma igång någonstans, det som är jobbigt är allt pappersarbete som väntar och alla möten som kommer att dyka upp men vad gör man inte för att försöka sträva efter ett bättre liv. 

 

Men jag måste erkänna att allt kaotiskt runt omkring mig samt ett behov av att sörja under tiden absolut inte är det enklaste jag varit med om, speciellt inte när man är ensam och måste ta ALLT ansvar på sina axlar och det är inte lite heller.

Sen vet jag inte hur jag kommer att påverkas av mina återigen nya mediciner som jag ska hämta ut på torsdag, men jag får helt enkelt se.

Ska även jaga personligt ombud så jag har någon som kan pusha mig när jag måste gå på möten, komma i kontakt med myndigheter och liknande eftersom jag har så extremt svårt för att prata pågrund av min sociala fobi. 

 

En dag vet jag att jag kommer stå där starkare än någonsin med ett leende på mina läppar och ge mig själv en klapp på axeln för att jag klarade det som jag själv trodde skulle bli min död.

Är la pväg hem.. Lite små full men glad! 

Ska försöka spela lite, få se hur det går haha.. 

 

Har känt såhär i några dagar nu och försöker hålla mig så jag INTE brister så att säga.

Får sån panik i kroppen ibland att jag helst bara vill huka mig och gråta, men jag vill inte och då istället blir jag irriterad.

Men har rett ut allt nu och dricker lite.

Börjar ta sig lite. 

Nej nej nej har iallafall precis duschat så ska börja fixa mig lite, lite osäker på denna dag men lär väl somn lagom tidigt osv ikväll. 

Hoppas ni har det bra!