Ångest har många ansikten.

Var nere en sväng på kyrkogården och tände ett ljus för mormor nyss, hon hamnade i jorden den 8:nde, vi får vi inte veta vart på minneslunden hon ligger så jag har själv valt ut ett ställe som känns bra för mig.

Begravningen var fin, sorlig, plågsam men vacker på en och samma gång.

Valde att inte skriva så mycket om det eftersom hela grejen är så pass känslig för mig, orkar inte heller prata om hennes bortgång med någon.. Men lite kan jag släppa nu.

 

Jag tänkte för mig själv när jag satt inne i kapellet att "nej, alla är här, jag kan inte gråta."  Men jag kunde inte hålla mig, speciellt inte när jag hela tiden fick ögonkontakt med min kusin. Jag kunde knappt andas utav sorgen jag hade.

 

Det kändes dock skönt efteråt när allt var klart. Vi alla gick hem till min morbror och åt tårta, pratade fina minnen & stämningen var riktigt härlig. 

 

Precis samma dag som hon gick bort så var det som att vandra i dimma, som att vara påverkad av en drog man inte tagit.

Jag satt i köket hela dagen och rökte ciggaretter tills jag kräktes, allt var helt blurrigt. 

Ville själv avsluta mitt liv eftersom hon var den enda jag någonsin förlitat mig på, den jag bodde med, den jag skötte om tillsammans med mamma. Hon var den som tog hand om mig. Hon var min bästavän, min mormor, mina föräldrar ihop, mitt allt.

Jag var med henne varje dag.

 

Nu den 29 juni har det passerat två månader sen den finaste, mest betydelsefulla människa valde att lämna denna värld.

Någonstans känns det som om hon sänder mig styrka.

Och hon kommer alltid finnas i mitt hjärta.

 

Tack för allt.

Nu får du vila i frid, dansa däruppe med min morfar och min älskade efterlängtade broder.

Jag kommer aldrig glömma dig och jag älskar dig så det gör ont.