Ångest har många ansikten.

Inom mig.

100 jävla frågor.

När man gått rätt in i väggen. - Sanningens ord.

Här sitter ni.. random people/älskade vänner/familj/skäkt whatever och läser min vidriga depp blogg med en endaste önskan om att må bra.

Ni kan läsa om dagar jag mår toppen och allt känns som en saga, saker rullar på och det går framåt.

En minut-timme-vecka senare hatar jag mitt liv och allt är åt helvete.

 

Jag hamnar i någon sorts svacka och kväver mig själv helt och hållet. 

Dricker kanske en hel vecka på sträck för att "komma bort" och fylla den tomheten som uppstår. -

 

Jag kan inte kontrollera hur jag blir heller. 

Nu för tiden blir jag innerligt helt borta, att prata är ansträngande, ler inte mer än vid absoluta lägen, är helt annourlunda betendeemässigt. 

Orkar inte svara på folk som hör av sig.

 

Mina vänner reagerar självklarligen. 

Jag kan bara inte ställa mig upp. 

Inte just nu.

Har haft många långa samtal med personer jag bryr mig om och älskar dessa två dagar. 

Det är första gången jag verkligen har haft bokstavligt talat långa djupa samtal om hur jag mår och vad som egentligen händer runtom mig.

Det är även dem som har fått mig att inse hur jävla lågt nere i skiten jag är, samtidigt som dem hela tiden förklarar att det inte är mitt fel.

Men jag blir chockerad när någon man älskar säger att hen är så pass orolig över mig. 

Är jag verkligen så djupt nere?

Man börjar övertänka allt och sen kommer man fram till sanningen. 

Ett ord som min närmsta använde:

 

"Nathalie du är inte deprimerad. 

Det där är något helt annat.

Du är självmordsbenägen."

 

Chocken som uppstod inom mig när jag fick höra det. 

Men det var bara sanningen som slog mig hårt i ansiktet. En smäll som bara behövdes.

Folk kan stå framför mig och skrika rätt i ansiktet på mig, men jag reagerar inte.

Men för en gångsskull..

Någon kunde se mig, någon förstod hur illa det var.

Det kändes som en lättnad samtidigt som jag skämdes.

För sanningen är..

 

Jag skäms över att vara så pass ostabil.

Jag skäms över att ha sån dödslängtan.

Jag skäms över att behöva förklara varför jag har ett självskadebetendee. 

Jag skäms över att jag är som jag är.

 

Är dessutom så desperat efter att få vara älskad.

Men samtidigt drar jag mig undan folk.

Jag har ju blivit så jävla illa behandlad förr.

Det lär hända igen.

Nej. Det ÄR klart det händer igen.

(Mitt konstiga jävla sätt att tänka på)

Eller jag försöker på något sätt gå in i försvar från något ont. Fast det inte är så.

 

Min ångest har tagit kol på mig, jag har kämpat mot det här i snart åtta år och jag känner att det börjar bli mer och mer jobbigt för varje dag som går. 

Det känns som att jag har gett upp inom mig för längesen. Det är bara det yttre som svävar. Jag är bara kvar gåendes och önskar ständigt att det ska ta slut.

Att hela tiden vilja dö är en sjuk känsla. 

Och jo det är inte bara tankar. Jag planerar. Ger mig in i idiotiska situationer ständigt.

 

Och vad som kommer hända nu?

Jag ska iväg från Stockholm.

Jag måste få andas.

Sen lär det bli slutenvård för min del.

Iallafall så som det ser ut idag.

Jag har gett upp för stunden.

För jag orkar inte kämpa en sekund till.

 

Jag klarar inte det här ensam.

Inte den här gången.

 

Fuck this.

Det här är bara för mycket.

Var är "strömbrytaren?" För jag orkar bara inte mer.

 

Här har ni svaret på varför jag kan anses vara off.

Mitt psyke är ur funktion för tillfället. Förlåt för det, förlåt förlåt. "skam"

Jag mår bara dåligt.

Det vet alla.

Jag behöver bara ett jävla lyft. 

Ett riktigt högt jävla lyft. 

Jag blir nästan mörkrädd för mig själv.

 

 

 

 

Vilket liv.

Var på sjukt dåligt humör igår. Men whatever.

Har ju snackat lite med människor jag "tycker om."

Jag hade inte direkt förväntat mig att det skulle bli så många, kanske sammanlagt snackade med sju personer samtidigt varav fem av dem blev kära i mig.

Blev för mycket för mig.

Så jag tog bort rätt många.

Sen tyckte jag dock om en kille, men han var way to far away och pallade inte med drygheterna. Dessutom kändes han oseriös.

 

Men den personen jag pratar med nu..

Om det är värt att satsa på? 

Vet inte, det lär jag märka.

 

Men oktober månad kommer bli en toppen månad känner jag redan nu!

Min tjejkompis fyller 20 så det blir fest och den lär bli toppen.

Ska åka till Göteborg och träffa lite folks under en helg!

Även ta mig till en tjejkompis som ska föda barn! 

 

Mer eller mindre bara lycka just nu. 

Hoppas allt går som det ska bara. 

 

Jo juste.. godmorgon förresten? 

Men jag vill bara dö, kan ingen förstå?

Möte.

Snart där.

Halv tio ska jag in. 

Något säger mig att det här mötet kommer bli känslosamt.. 

Emotions.

Det är okej att känna hopplöshet.

Japp.
Det där med lycka, att vara glad och känna att det börjar bli bättre.. 
Mormor igen. 
Jag känner hopplöshet. 
Men det är okej, jag intalar mig själv att det kommer lösa sig och att det bara är mina känslor som spökar just nu.
Tankar och känslorna. 
Vad behöver jag i livet just nu?Jag behöver en kram.
Eller stöd. 
Det som existerar just nu är jag och en plåga av ångest. 

Hej hej hemskt mycket hej.

Jag kom verkligen inte på någon bättre rubrik. 

Nåväl. 

 

Livet känns plötsligt så mycket lättare. 

Som om tusen kilo stenar ramlat ner från mina axlar. 

 

ni vet dem gånger man mått dåligt under en lång tid och sen bara släpper det? 

JAG KAN ANDAS MED ANDRA ORD. 

 

Ska ta vara på det. 

Första mötet igen den 20 september. 

Snart kickar en ny behandling igång igen och det menas med:

FIGHT. 

Är så taggad. Så damn taggad. 

 

I can do this.

 

Eller..? 

 

Kämpa in i döden.

Gränpsykos över.

Isolerad i min egna värld.

Hon lyfte mig när det var som värst.

Igår kära läsare var ett öppet helvete för mig.

 

Grät. Hade sån jävla vidrig ångest. 

Allt var svart.

Bröt ihop när morsan klappade lite på mig.

Efter det snackade vi ett tag och allt kom upp som gala. 

Tog en lite högre dos setralin och fick lite och sova på. Så jag somnade väldigt tidigt.

 

Innan det försökte min bästavän få tag på mig och hon var orolig. Så jag bröt ihop yttligare. 

Svarade. Pratade med henne. Hon hade också märkt hur jag betett mig konstigt. 

Men att prata ut och få höra hennes röst gjorde mig gladare än va jag orkat ana. 

 

Är lite av en zombie idag.

Propavan och Setralin får mig att ligga som en döding.

 

jawa. Jag älskar dig. <3

down.

mer och mer sjunker jag.

jag mår sjukt dåligt. 

 

för små saker eller sånt som inte har någon betydelse för andra. 

 

jag har sån dödslängtan. 

det finns liksom ingen utväg. 

jag kommer uppenbarligen alltid leva med den här hemska ångesten.

att alltid känna mig ensam. 

ingen som förstår. 

 

jag orkar inte le längre. 

allt är ansträngande. 

jag är helt i min egna bubbla. 

med önskan att dö. 

 

så känner jag just nu och 90% av övriga tiden. 

ingen märker det.

så damn trött på mig själv. 

 

9 dagar utan att göra något alls. 

nere i svackan igen, den som aldrig tar slut. 

7 år av samma jävla skit. 

Hur jävla många år till ska jag stå ut med det här? 

Jag kan varken gå i skola eller jobba pga av detta.

 

blöder inom mig. 

 

I CAN'T TAKE IT ANYMORE!

No sleep.

Igår blev det operation för mormors del igen. 

"varje dag tänker jag, ge inte upp hoppet. ge inte upp hoppet." 

För mycket snurrar i mitt huvud, jag har ingen kontroll över situationen whatsoever och det gör mig orolig, rastlös och förtvivlad. 

Tänk OM tankarna gör mig tokig.

Tänk om mormor dör. 

 

Ja, vad fan tar jag mig till om hon dör? 

Jag vill inte ens tänka mig tanken, för det jag byggt upp under detta år kommer rasa samman på en sekund om det skulle hända.

Jag kan se mig själv. Det är illa nog.

 

Har inte haft orken att ta hand om mitt liv, jag har inte haft orken att höra av mig till folk, inte ens haft orken att träffa någon alls. Det är inte likt mig alls, men jag är ständigt trött. Sover knappt 5 timmar och då är det naps på dagarna.

 

Borde iallafall försöka släppa tankarna och pressa mig till det yttersta att få mig lite sömn. Kanske ska träffa farsan och fika senare idag.

 

Vill bara starta om hela mitt liv.

Börja om på nytt. Bara lämna allt.

Så mycket jag vill, så lite som blir av.

Nej usch, skärpning. 

På måndag är det iallafall en ny vecka, nya möjligheter.

Jag vet att jag kan klara av något.. Om jag tar det i småsteg.

ibland är jag bara så jävla rädd för omvärlden. 

 

den är vacker. men lömsk.

 

 

 

 

 

PMS. RESOR. OSV.

Igår natt hade jag rent ut sagt grov PMS. 

Efter en lång stund av ilska och förtvivlan så lugnade jag faktiskt ner mig tack vare fina människor.

Men om jag har sovit? Nope.

 

Tänker inte somna runt 3-4 på eftermiddagen igen som alla dagar förra veckan.

Ikväll ska jag ut så är det bara, har inte varit ute och träffat vänner, ingenting på hur längesomhelst haha.

Har mer eller mindre isolerat mig och nu spyr jag på att vara sängliggandes och inte göra något.

Skulle ha gått ut igår men jag orkade såklart inte.

 

Ska höra av mig och kolla av lite med folk iallafall, det lär nog bli mina planer för dagen. 

Hoppas mensvärken lägger sig lite bara tills dess för jag har haft en heelvetes natt. 

 

Ska nog ta mig en lååång dusch straxt, fixa om naglarna, lägga på ansiktsmask och bara ha en

(ta hand om mig själv dag). Kan behövas om inte annat.

 

Kan btw på tal om ingenting rekomendera att alla ska kolla på tv4 ikväll och se min fina vän Sandra med i körslaget! You go girl! 

 

Annars?

Livet känns BRA iallafall i den här minuten, VAD som händer i nästa bryr jag mig inte om.

Ska iväg från Stockholm snart också, bara ett konstanterande. 

Göteborg.

Örebro.

Var som helst bara bort härifrån! 

 

Aja.

Bloggar väl mer sen när mitt liv håller på och rasar samman igen! 

 

(kanske utmanar ödet och har på mig dessa ikväll) At least I gotta try? - ta med sig extraskor. yesplease.

 

 

 

The life Of borderline. Då. Nu.

Ångest.

Jag vill inte dö men jag orkar inte leva.

Livet och kärlek.

Jag kan varken sova eller lyckas hitta på något som sysselsätter mig. 

Lyssnar för en gångskull på Suicide Silence i brist på annan musik och dricker en starköl. Struntar i och svara på folk, är lite halv isolerad.

 

Låter förvörigt tankarna flyga runt om livet och kärlek. 

 

Jag har bara kommit till en punkt, varför känslan just idag är så stark vet jag inte.

Är hårt inställd på att sluta ta ut allt på mig själv. Sluta skada mig själv trots det hårda livet jag lever. Försöker tänka annourlunda, exempelvis på att det finns folk som har det värre än jag själv.

 

Fast ja, det är inte kul att må så dåligt att man känner sig tvungen att göra en sådan handling mot sig själv för att man ska kunna slappna av.

Men jag vet att jag kan hantera mig själv bättre än såhär och jag blir mer ivrig när folk säger att dem tror på mig.

 

Livet var nog kanske ett snett bättre när jag var i ett förhållande, just på fronten att inte känna sig ensam iallafall. 

För till största del är det lätt för mig att känna mig ensam när jag är singel. Jag firar typ 3 och en halv månad som foreveralone och vad kan jag säga om det? 

-Bisarrt, tråkigt.

- Det är så förbannat segt.

 

Jag är ju så¨van att bli kallad flickvän.

Jo jag saknar att vara i ett förhållande. Men jag är glad att jag lämnade mitt ex. För det gick bara inte.

 

Men vad jag mest saknar..

Dom där kvällarna när man är med den man älskar mest, någon du kan prata med om allt, någon du kan vara ledsen och glad med. Att du kan känna trygghet och tilit. Sova tillsammans, snacka skit. Bara ha det bäst liksom.

 

Jag har iallafall haft tid för mig själv och jag är helt klart redo för något nytt. Men vart är han/hon?

Det har jag ingen susning om. Men jag vet iallafall att jag har slutat ha förhoppningar. Jag bara tar allt dag för dag utan förhoppningar.

Folk kommer och folk går, folk kommer ljuga och svika dig. Folk kommer stampa på dig, men vad gör det?

Det finns fina människor därute som bryr sig och dem slår er andra med hästlängder.

 

Jaja. Fett med snack igen.

Ska ta min ångest i handen och dansa så jag spyr. Ensam i mitt rum.

Så jävla mongo är jag. Haha.

 

 

Jag är rädd för döden.

Menningen var att mormor skulle komma hem imorgon efter snart två månader på sjukhus med massa nedgångar. 

Men helt plötsligt idag så blev allt värre. 

Nu förflyttades hon tillbaka till södersjukhuset från nacka. Blir akut operation ikväll eller imorgon igen. Stackars människa har genomgått 5 operationer om inte fler.

Känns som att hon börjar tappa hoppet till och från. 

 

Sen fick jag veta att pappa hade en infarkt igår och det är inte första gången.

jag är livrädd för att förlora folk i min närhet. 

Visst det kanske inte är så stor grej för er, men inom mig så blir allt som en bergochdalbana.

Jag blir tom inom mig. 

 

Jag vill inte förlora fler människor!

Det är nog med att min bror och morfar är borta.

Och jag kan inte fatta att det var 6 månader sen han gick bort. Älskade människa.

 

Ska till graven snart, får sån ökenångest för att jag inte varit där.

 

blä. fyfan vad jag hatade den här tiden av mitt liv. värsta på länge.

 

 

 

Psyk, borderline, mindfullness.

Har varit vaken hela natten som vanligt, inte en minuts sömn och jag blir tokig.

Måste tvinga mig själv att börja med sömnmedicinen igen så jag bryter den här onda cirkeln och sover ordentligt om nätterna trots att jag hatar att ta dem av anledning att jag är som en zombie halva dagen sen.

Men nu är jag tvungen att hålla mig vaken, en sjukhus säng är påväg hem på leverans och jag är ensam hemma.

 

Saker jag själv kan göra som egenvård:

 

1. Hygien är en viktig punkt i det hela. Jag mår dåligt över att vara smutsig. Men när man kan må så dåligt som jag kan gör ibland så är det lätt hänt att jag blir sängliggandes i flera dagar utan att duscha/byta kläder vilket förvärrar allt mer än nödvändigt.

 

2. Sömn.

Som jag sa tidigare så är sömnen bland det viktigaste för att må bra. Tappar humöret väldigt lätt när jag inte sover ordentligt.

 

3. Undervika alkohl/droger. 

Självklart blir detta intressant för nyfikna människor som ständigt undrar om jag går på droger. Svaret blir NEJ.

Har dock testat och ångrar mig idag. Alkoholen är dock en helt annan sak, jag dricker väldigt mycket svar ja. 

Inte något jag heller underviker. Men jag borde egentligen tagga ner på spriten eftersom jag klickar och kan bli aggresiv/våldsam. Men allt beror självklart på vilka människor jag umgås med och hur jag mår.

 

4. Mindfullness.

Ska ta fram hela min pärm med mina behandlingspapper och använda mig utav mina färdigheter. 

Jag har inga möten förrän den 20 september,

 

Visst finns AKUT PSYK om det skulle "krisa" men vad hjälper det mig?

Fick smällen i ansiktet en gång när jag var i akut att få prata med någon, ringde upp dem mitt i natten och förklarade hur grova ångestattacker jag fick, hade överdoserat och hade självmordstankar.

Svaret jag fick var att jag kunde gå ut på promenad och "rensa tankarna".

Jag kände mig djupt kränkt. Där satt jag som en idiot i telefon med gråten i halsen och hade precis berättat att jag inte ville leva längre när dem bara var allmänt "k bry".

Det slutade med en uppskuren arm och massa piller helt inställd på att jag skulle dö.

 

Jag är en svag person, men ändå inte. 

Jag hoppas människor lär sig att ta mig för den jag är, trots mina svårigheter. 

Längtar så mycket tills den dagen jag inte uppfyller kriterierna för borderlinepersonlighetsstörning.

Den dagen jag anses vara "frisk".

Jag har aldrig längtat så mycket.

Jag hatar verkligen livet som högkänslig. 

Jag vill ha känslor som normala människor. 

Inte vara den jag är. Jag har så svårt att acceptera det. 

Men jag har inget val, jag måste acceptera det, men jag behöver inte gilla det.

 

 

Har varit skadefri över 3 veckor nu.

Grattis. Sist var det ett halvår. Gången innan det några veckor. Innan det 8 månader. Förut var det varje dag.

Åh. Jag vill klara mig, vill aldrig röra ett rakblad igen.

 

Kevin <3

Ett av möjliga tio.