Ångest har många ansikten.

Igår blev det operation för mormors del igen. 

"varje dag tänker jag, ge inte upp hoppet. ge inte upp hoppet." 

För mycket snurrar i mitt huvud, jag har ingen kontroll över situationen whatsoever och det gör mig orolig, rastlös och förtvivlad. 

Tänk om mormor dör. 

 

Ja, vad fan tar jag mig till om hon dör? 

Jag vill inte ens tänka mig tanken, för det jag byggt upp under detta år kommer rasa samman på en sekund om det skulle hända.

Jag kan se mig själv. Det är illa nog.

 

Har inte haft orken att ta hand om mitt liv, jag har inte haft orken att höra av mig till folk, inte ens haft orken att träffa någon alls. Det är inte likt mig alls, men jag är ständigt trött. Sover knappt 5 timmar och då är det naps på dagarna.

 

Borde iallafall försöka släppa tankarna och pressa mig till det yttersta att få mig lite sömn. Kanske ska träffa farsan och fika senare idag.

 

Så mycket jag vill, så lite som blir av.

Nej usch, skärpning. 

På måndag är det iallafall en ny vecka, nya möjligheter.

Jag vet att jag kan klara av något.. Om jag tar det i småsteg.