Vinter.
Saker rullar på. Vet inte vart jag ska börja riktigt men har haft två extra frivilliga stödsamtal i veckan som jag tackat nej till.. har inte varit hemma alls dessa dagar utan varit mes världens finaste kille, är skapligt lugn med allt men ändå händer allt omkring mig.
Imorgon ska jag till beroende igen, ta blodprover, prata lite, ta antabus och sen är jag "free" veckan ut.
Måste dock fixa tvättid, flyttkartonger.. allt det där tråkiga.
På måndag ska jag till öppen psykiatrin och prata med min nya psykoterapuet igen, kommer ha honom i några veckor framöver tills läkaren bestämt hur min vårdplan ska se ut. Kommer eventuellt få påbörja DBT terapi eller fortsatt psykodynamisk terapi igen efter två års uppehåll & när det kommer till missbruksproblematiken så kommer jag fortsätta gå på mini maria för fortsatt antabus behandling och sedan ett lite större möte med en annan behandlare för att hitta en annan form av behandling för mig för att jag tillslut ska kunna sluta ta antabus och ändå kunna vara nykter, ska börja med något som kallas för återfallsprevektion.
Sen ska jag möta upp min social sekreterare inne i stan också och ha ett möte tillsammans med någon som hon pratat med angående mitt stödboende.
Har jag tur och allt känns bra så kommer jag få en egen lägenheten inom väldigt kort.. istället för ett rum i en korridor så att säga som det var planerat men hon tänkte om och tänkte helt rätt.. Alltså.. mitt egna space!!
Kommer få tillgång till hjälp gällande precis allt på plats.. två kontaktpersoner var av att en kommer varje dag, schema lägger mina dagar, fortsatt drog/nykterhet,
Hade jag fortsatt dricka och missbruka överlag så hade jag stått idag utan någon som helst hjälp, för ca en månad sedan och innan det så söp jag nästan varje dag och många månader innan det minns jag inte ett smack av.
Fucking benzo. Vidriga pills.
Känns främmande hela situationen fortfarande, försöker vara så positiv som möjligt. Kommer bli tufft att stå på två egna ben men jag har mer eller mindre gjort det hela tiden bara det att mitt liv faktiskt börjar nu.
Känns inte värt att förstöra hela min chans, hela mitt liv bara för att få uppleva ett jävla rus.
Det där är rena självmordet.
Vad hände med den rädda, sönder nedsupna nathalie som ständigt stoppade huvudet i sanden såfort hinder kom? Vart tog den osäkra tjejen vägen som knappt vågade sig ut? Var kommer självförtroendet ifrån? Vart kommer denna enorma stryka ifrån?
Är jag förändrad eller påväg att bli knäpp och manisk? haha.
Uh aja förlåt. orkar inte. Ville bara skriva ur mig.
Min dag och ord.
Har sovit dåligt inatt, trots det så gjorde jag det som krävdes av mig utan att klaga.
Har fladdrat från mini maria till banken och soc för att lämna in blanketter.
Jag var nära på att bryta ihop tidigare idag men känslan blev mer härdlig efter två timmar.
Gillar inte att prata med främmande människor om mina problem, speciellt inte om mina missbruk. Inte för läkare iallafall. Suget blir ju intensivt när man sitter i samtal om olika berusningsmedel.
Hursomhelst så var jag ärlig iallafall, för att ljuga för dessa personer kommer bara innebära problem för mig själv. Känner mig dock lite övervakad, nästintill paranoid fast jag inte gjort något fel när det kommer till soc och öppenvården..känslan är svår att beskriva i ord.
Kommer iallafall inte behöva lämna urinprov sa dem, i rent förtroende såklart.. men jag kommer få ta två blodprov denna månad och nästa vad jag vet än sålänge för att kolla hur mina lever värden ser ut efter allt krökande och pillerintag.
Så två gånger i veckan till beroende för vidare antabus behandling och snart eventuellt en behandlingsplan. Sjuksköterskan jag ska börja träffa verkar iallafall jordnära och duktig på det hon gör. Är ändå glad över dem små små steg jag tar..
Och det som faktiskt gjorde mig ännu gladare är att jag äntligen har fått en remiss till öppenpsyk, ska få träffa en helt ny behandlare som jag inte känner till sen tidigare redan på måndag!
Ska eventuellt få påbörja dialektisk betendee terapi igen också efter två års uppehåll, försöker tills dess hålla huvudet högt nu dessa dagar för jag är ganska ledsen idag utan att veta riktigt varför.
Det är iallafall många bollar i luften nu, kommer få flytta snart.. är lite panikslagen över det, är stressad också eftersom det är grejer överallt i hela lägenheten och jag inte har några flyttkartonger eller liknande så jag kan börja packa.
Mitt liv börjar snart.. hoppas jag.
Saker är lite blurriga och osäkra och när jag inte riktigt har kontroll över situationer sp kan jag lätt brista inombords men jag försöker hålla mig stark.
Nu ska jag dricka upp mina energi drickor och försöka ta mig till duschen, hygien prio ett mjaaa.
Shine.
Hej livet.
Hej känslor.
Igår och idag träffade jag min socialsekreterare, intervjun är klar. Jag valde att berätta sanningen om precis allt idag, om mitt liv från barndom fram till dagen idag.
Hon är så fruktansvärt bra, hon säger att hon ser en glöd inom mig.
På måndag ska jag dit igen och så får vi se vad hon tycker om mina nya ideer.
Jag bryr mig inte om vad som händer längre, jag tänker inte motarbeta. Den taktiken fungerar inte. Om det fortgår som det gjort det sista året så är jag redan halvvägs ned i graven (vilket jag redan fått höra x antal gånger).
Om en till två månader har jag ett eget boende till mig och min katt förhoppningsvis. Jag ska kämpa in i döden för det.
Förhoppningen angående att få hjälp är skyhöga nu. Allt jag har kvar är mig själv.
Jag, Nathalie. Den personen jag alltid vill lyckas fly ifrån.
Det är slut på det nu.
Jag tänker aldrig mer ta ett preparat i berusningssyfte någonsin igen. Jag är trött på att människor i min omgivning gråter av rädsla, jag är trött på att inte veta vad jag håller på med, jag är trött på att leka med döden.
Vad hände egentligen? Att jag alltid har druckit är väl illa nog men droger?
Jag har aldrig hållt på med sånt tidigare, det bara hände. Sen blev det tyngre grejer och nu är det game over.
Jag fick se, uppleva hur det kan sluta och det var mitt wake up call.
Vill ha mitt liv tillbaka, jag vill ha mina vänner tillbaka, jag ska sträva efter ett stabilt liv. Jag är vuxen med en skadad själ som måste heala.
Jag vill ha mitt eget space, börja sörja dem fina som lämnat denna plats, jag vill studera. Sluta rymma.
Jag skiner idag, för jag har fått tillbaka tron på att livet faktiskt kan bli bättre. Jag lyssnar endast till mitt inre och det är det som känns absolut rättast.
Ikväll ska jag vara med världens bästa Naru, jag skakar.. så mycket har jag saknat henne. Jag ska sova ute i Vaxholm, bara glömma "världens bekymmer" och bara njuta på riktigt.
Nog snackat, nu blir det dejt med duschen.
Levande.
Jag är utskriven sedan några dagar tillbaka som dem flesta vet.. Orkar inte blogga om vad som hänt under dessa dagar men sköter mina möten med soc, ska dit imorgon igen.
Passade på att shoppa lite efter jag käkade buffe så ikväll blir det ensamtid med att måla, spela lite spel och unnade mig även en flaska alkoholfritt.
Yeah.. Hoppas ni har en bra kväll för det ska jag försöka ha! ☺️
