Ångest har många ansikten.

Saker rullar på. Vet inte vart jag ska börja riktigt men har haft två extra frivilliga stödsamtal i veckan som jag tackat nej till.. har inte varit hemma alls dessa dagar utan varit mes världens finaste kille, är skapligt lugn med allt men ändå händer allt omkring mig. 

Imorgon ska jag till beroende igen, ta blodprover, prata lite, ta antabus och sen är jag "free" veckan ut. 

 

Måste dock fixa tvättid, flyttkartonger.. allt det där tråkiga.

På måndag ska jag till öppen psykiatrin och prata med min nya psykoterapuet igen, kommer ha honom i några veckor framöver tills läkaren bestämt hur min vårdplan ska se ut. Kommer eventuellt få påbörja DBT terapi eller fortsatt psykodynamisk terapi igen efter två års uppehåll & när det kommer till missbruksproblematiken så kommer jag fortsätta gå på mini maria för fortsatt antabus behandling och sedan ett lite större möte med en annan behandlare för att hitta en annan form av behandling för mig för att jag tillslut ska kunna sluta ta antabus och ändå kunna vara nykter, ska börja med något som kallas för återfallsprevektion. 

 

Sen ska jag möta upp min social sekreterare inne i stan också och ha ett möte tillsammans med någon som hon pratat med angående mitt stödboende. 

Har jag tur och allt känns bra så kommer jag få en egen lägenheten inom väldigt kort.. istället för ett rum i en korridor så att säga som det var planerat men hon tänkte om och tänkte helt rätt.. Alltså.. mitt egna space!! 

Kommer få tillgång till hjälp gällande precis allt på plats.. två kontaktpersoner var av att en kommer varje dag, schema lägger mina dagar, fortsatt drog/nykterhet, 

 

Hade jag fortsatt dricka och missbruka överlag så hade jag stått idag utan någon som helst hjälp, för ca en månad sedan och innan det så söp jag nästan varje dag och många månader innan det minns jag inte ett smack av. 

Fucking benzo. Vidriga pills.

Känns främmande hela situationen fortfarande, försöker vara så positiv som möjligt. Kommer bli tufft att stå på två egna ben men jag har mer eller mindre gjort det hela tiden bara det att mitt liv faktiskt börjar nu.

Känns inte värt att förstöra hela min chans, hela mitt liv bara för att få uppleva ett jävla rus. 

Det där är rena självmordet. 

 

Vad hände med den rädda, sönder nedsupna nathalie som ständigt stoppade huvudet i sanden såfort hinder kom? Vart tog den osäkra tjejen vägen som knappt vågade sig ut? Var kommer självförtroendet ifrån? Vart kommer denna enorma stryka ifrån? 

Är jag förändrad eller påväg att bli knäpp och manisk? haha. 

 

Uh aja förlåt. orkar inte. Ville bara skriva ur mig.