Ångest har många ansikten.

Gjorde dumma saker.

Blev hämtad av ambulans av några som tog hand om mig.

Satt på Maria i 3h innan jag gav upp utan hjälp.

Ska dit imorgon bitti.

Hatar mig själv mer än något annat för mina handlingar.

Min sorgningsprocess är i full gång, antagligen. Jag gråter mer än vad jag gjort under min livsstid. 

Jag är i en hemsk bland episod just nu, är både manisk och deppig och utan medicinering så jag försöker dämpa allt själv.

 

Jag dricker sjuka mängder alkohol & gör det oftast dagligen, tar titt som tätt tabletter om jag får tag i det och präglas av enorma ångestsvackor med elaka tankar som förstör allt inom mig och runt omkring, klarade inte av att vara skadefri. 

Allt började för tre veckor sedan och jag har bara gjort bort mig gång på gång på gång.

 

Vill liksom inte finnas till för att jag skämms så mycket över mina svägningar. Mår illa av att känna som jag gör och jag är fullt medveten om att ingen kommer ta mig i sina armar och lyfta mig ur denna tid för jag är vuxen.

 

Klarar inte av att vara ute i friheten, men klarar inte heller av att ligga inlagd. 

Ingen kan ta besluten åt mig heller.

 

Jag är förvirrad i detta tillstånd men har en läkartid om två dagar, första tiden sen i Juni. 

Vet seriöst ingenting längre, mår bara illa dygnets alla timmar.

Från det att jag slår upp ögonen till det att jag somnar mår jag konstant dåligt.

 

 

Egentligen vill jag bara bosätta mig någon annan stans än här, stoppa huvudet i sanden och slippa se och känna men det händer inte, är total fast i skiten och mitt psyke börjar ge upp.

Kan inte känna ro inom mig, bara spykänslor och plågor. 

 

Det var längesen jag var såhär dålig och jag vet inte vad jag ska göra längre.

Därför passar jag också på att be om ursäkt för att jag är så annourlunda just nu.