Ångest har många ansikten.

Utredningen går framåt. Var där idag och svarade bara på frågor.

 

Men jag mår inte bra idag, lite för att mycket hänt runt om kring mig, mycket för att jag drack igår.

 

Jag har ångest.

Vill bara krypa ur mitt egna skinn. 

 

Hade behövt min terapuet imorgon men hon är sjuk. Alltså måste jag vänta en hel vecka innan jag får prata med någon igen. 

Jag är ledsen men jag vet att det går över. 

Idag är bara en allmänt tuff dag.

Hoppas läkaren fixar lite mer sömn piller snart så jag inte behöver vara vaken hela tiden, skulle behöva sova ut. Riktigt ordentligt, börjar bli lite virrig av sömnbristen. 

 

 

Jag vet inte vad jag ska göra. Är bara lite vilsen.

Det där med känslor är helt jävla insane, menar verkligen allt nu i överlag.

Hatar att jag måste känna precis allt hundra gånger starkare än någon annan.

 

Hatar lika mycket att jag inte har några mediciner kvar, att jag mår som jag gör och att jag inte sovit något knappt.

Vet inte om jag ska göra allt eller ingenting idag.

 

Vill bara ha min tandläkartid och få min förbannade tand utdragen för jag har så jävla ont.

 

Lever på ciggaretter och musik.

 

Önskar att någon tog min hand och drog mig ur denna sörja.

Har önskat för många år, ingenting slår in.

 

Orkar inte med mig själv ibland. :))))

Gårdagen var hemsk, jag kunde inte sluta klandra mig själv.

 

Fick stöd av en vän tack och lov, han ringde medans han jobbade men tog ändå sin tid och lyssnade när ingen annan visste/kunde.

Det hjälpte för stunden men sen kom tårarna igen.

 

Grät nog sammanlagt i 7 timmar.. det gick verkligen inte att få stopp på det, men det kanske inte var menningen heller.

Tog lite lugnande i hopp om att bli bättre, gick ut en sväng, pratade med min mor osv.

Men jag somnade av utmattning tillslut, sov till hela halv två idag.

 

Nu mår jag mycket mycket bättre, imorgon bitti ska jag till polisen sen ut och sen ut och handla lite. Ska svänga förbi bolaget också man vet ju inte vad helgen har att erbjuda.. Tänkte mer utifall att liksom!

 

Wellwell..

Godnatt, ska snaaaart sova.

Det var jobbigt till att börja med, sen kände jag hur dåligt det gick på vissa delar. 

 

Hur i hela friden ska jag klara av skolan med min efterblivna hjärna? Jösses.

I övrigt så övergav jag hela mitt liv i pappersformat till henne och ska komma tillbaka på måndag och göra fler tester och jobbiga uppgifter. 

Kul för henne och läsa om mitt pissiga liv.

Pratas även om en egen lägenhet.. men jag vet inte.

 

Polisen ringde nyss också och jag får inte som jag vill verkar det som. 

 

Nej världen.

Saker går emot mig idag och jag har ångest från helvetet.

Jag orkar inte med mig själv idag och jag vill bara skriva negativa saker om precis allt.

 

Känner för första gången på LÄNGE att jag vill skada mig själv så det blir bara upp med gummisnoddarna, linda dem runt armen, dra och släppa tills det går över.

 

Fuck whatever, what to do..

Körde klart mitt första QBtest och har fått en dos av Ritalin för att nu om ca 40 minuter göra om samma test återigen. 

 

Blir super stressad när jag gör själva testet, kryper i hela kroppen på mig och jag är helt enkelt rädd för att göra fel. 

Men sitter ute i solen atm och blev nyss bjuden på några cigaretter en schyst snubbe utanför entrén.

 

Fick en kopp te av min psykoterapuet iallafall, liiiite värme med tanke på att det är svinkallt men orkar inte sitta inne i väntrummet en hel timme nästan. 

 

Aja jag lever men det är super trist atm.

Imorgon ska jag till psykologen och göra lite andra tester sen är det ur världen tror jag, nästa vecka får jag nog tid hos P-O också tillsammans med min behandlare så jag sköter mina kort rätt och får bra hjälp att klara mig hedanefter.

 

(Kan tillägga att nu efter jag gjort testet med Ritalin att jag automatiskt blev mer avslappnad och inte lika stressad som jag var innan utan) 

 

Vi får väl se vad hon säger om resultatet imorgon!

 

En dag innan arbetsförmedlingen.

Två dagar innan terapi.

Tre dagar innan ny utredning.. tror jag.

 

Jag är iallafall förbannad på mig själv.

 

Varför?

Jo för att jag var "uppe i det blå" och tog super impusliva beslut utan att vara riktigt medveten om vad det var jag gjorde.

Tänker inte straffa mig själv för det, jag gjorde ett misstag.. Ett misstag jag dock aldrig kommer glömma eller göra om.

 

Har varit skadefri i 5 månader nu.

Jag tänker kämpa emot det som är jobbigast. 

Men jag vill inte ensam.

Jag vill leva.

Och må bra.

Men jag har fuckat upp så mycket nu.

Inget jag ska grubbla i för det finns inget att göra men hade jag kanske fått rätt mediciner från första dagen så hade jag kanske inte hamnat i den situationen jag är i idag.

 

Kära liv.. du knullar mig återigen i röven, tack för det.