Men jag tänker inte ge upp.
En dag innan arbetsförmedlingen.
Två dagar innan terapi.
Tre dagar innan ny utredning.. tror jag.
Jag är iallafall förbannad på mig själv.
Har förstört mitt liv helt och hållet, känns det som.
Varför?
Jo för att jag var "uppe i det blå" och tog super impusliva beslut utan att vara riktigt medveten om vad det var jag gjorde.
Tänker inte straffa mig själv för det, jag gjorde ett misstag.. Ett misstag jag dock aldrig kommer glömma eller göra om.
Har dock pga av detta lyckats begränsa mina allra mina största och viktigaste möjligheter mer eller mindre.
Har varit skadefri i 5 månader nu.
Jag tänker kämpa emot det som är jobbigast.
Men jag vill inte ensam.
Jag vill leva.
Och må bra.
Men jag har fuckat upp så mycket nu.
Inget jag ska grubbla i för det finns inget att göra men hade jag kanske fått rätt mediciner från första dagen så hade jag kanske inte hamnat i den situationen jag är i idag.
Kära liv.. du knullar mig återigen i röven, tack för det.
Kommentarer
Trackback
