Ångest har många ansikten.

Fina ord får jag från gruppen, men jag är slut, försöker ta till mig det.

Ska försöka prata med någon därifrån, dem är så fina där men jag är förstörd.

 

Jag orkar egentligen inte kämpa mer.

Varför?

 

En vanlig depp dag i mitt liv, för mycket just nu.

 

Jag vill skära mig, slå på saker, skrika, hata på mig själv ännu mer.. till slut tyna bort.

Men jag klarar ingenting.

Hyperventilerade ett tag, några tårar kom men sen helt tömd.

 

Klarar inte ens av att stå upp, boktavligen.

Min fot är förstörd som en kaka på skiten, känner mig handikappad, dålig och förstörd.

 

Jag vill bort härifrån och det är på riktigt, gud jag måste ut och ta luft innan jag tuppar av helt.

Hoppas jag inte gör något dumt, impulsivt igen.

 

 

 

 

 

 

Vill ta livet av mig.

 

Frustrerad, slagit nävarna blodiga och bara skakar av ilska.

 

Ner och köpa cigg det blir.

Jag mår så jävla illa så det finns inte. ändå ska jag sitta på terapi snart.. Med alla dem där.

 

Får slänga i mig något att äta väldigt fort, borsta tänderna sen flaxa iväg.. hoppas jag inte spyr på bussen eller något, känns lite så..

Humöret svänger på minuter, sekunder,  jag vet att känslan och det jag har inom mig just nu kommer avta snart.

Att snart kommer jag le, skratta och vara uppåt "som vanligt" men det är stunden nu som slaktar mig.

 

Men är nervös inför imorgon, inför mötet, vad som sägs. 

Det känns som att någon som väger 500 kg sitter över mitt bröst, det är svårt och andas pågrund av all ångest som plötsligt uppstod från nowhere.

 

Allt jag försöker göra nu är att tänka "Det går över, det går över, det går över."  - För jag vet att det gör det.

Men kan inte hjälpa att det gör så ont inombords.  

 

 

 

 

 

 

 

Ska snart ner till bussen och sen iväg på terapi, har sovit typ två och en halvtimme inatt men känner mig oehört pigg ändå även förbannat glad. Kan nog vara skapligt produktiv idag och göra saker som behövs, åh vad jag älskar dagar som dessa!

 

Igår på dagen så var jag lagom nedstämd och humöret svängde minut för minut, det ända jag ville var att tiden skulle gå fortfare så denna dag skulle komma, med det syftar jag på att jag skulle iväg och prata, trodde seriöst bara att jag skulle få berätta om dem dåliga sakerna som nyligen hänt men kan nu även prata om det som glädjer mig.

 

Somnade verkligen med ett riktigt leende på läpparna imorse, det var helt galet och det kändes så.. riktigt, jag vet inte hur jag ska lägga fram orden riktigt för att ni ska förstå men ja.

Kändes både super bra och.. rätt.

 

 

Aja slut pratat för min del nu måste jag skynda mig på, ha det!

 

Alla hjärtans dag? 

Snarare skjut mig dag. - Jag får spendera denna dag ensam, eller jag kommer göra det iallafall.

 

 

Har outhärdlig ångest idag, spelar typ ingen roll vad jag gör eller vart jag är, den äter mig levande. Kind of.

 

Tänker fortfarande för mycket.. Ska ta te och min cigg, försöka gråta om det är det som behövs för att lätta på trycket.. I don't know men det börjar hugga som knivar inom mig. 

Den här paniken är allt förrutom rolig.

 

 

Nästa vecka ska jag träffa psykologen igen, då får jag veta om mer information behövs till utredningen eller om diagnoser ställs. 

Hon har fått veta precis allt om mig, sånt jag skäms över och inte vågar prata med människor om/skriva ut.

Hon ska prata ihop sig med min terapuet jag haft i 3 år som känner till mig ut och in också.

 

Har jag ADHD eller är det något annat, har jag ingenting kanske?

Är det isåfall svaren på varför jag är som jag är? 

Det känns lite som att vänta på en döds dom.

 

Kommer mitt liv alltid fortsätta vara såhär krångligt och ångestfyllt? 

Men dem drömmarna är långt ifrån mig. Jag måste hitta någon som.. förstår mig, som vet hur jag fungerar.

Jag är trött på jakten efter den rätte när jag ändå bara blivit utnyttjad/lämnad, snackar om mina korta romanser jag haft hit och dit under flera månaders tid eller kk:s rättare sagt. 

Jag fixar inte det en gång till, lika lite som jag fixar att ha ett äckligt destruktivt förhållande igen. 

Är rädd för att binda mig ihop med någon helt ärligt talat. Är rädd för jävligt mycket, försöker hela tiden skydda mig från yttliggare påfrestningar eftersom jag redan har det rätt stormigt kring mig. 

Jag är inte som vem som helst, jag är som ett barn när det kommer till kärlek, relationer osv. 

Jag vill älska, älska villkorslöst men bli älskad minst lika mycket tillbaka. 

Ingen har lyckats med det än så länge.

 

Beroendes på vad som sägs nästa vecka så ska vi se över mina mediciner, eventuellt byta helt.

Jag vet varken in eller ut och mycket känslor flyger inom mig. 

Mår sisådär idag. 

 

Jag vill må bra.. men idag är en ganska svart dag helt ärligt.

Mycket tankar, det är kaos i mitt huvud just nu. Ska färga min utväxt och duscha bort all ångest.

 

 

Ligger och min kropp vägrar slappna av, har konstiga känslor inom mig, typ som att min kropp svävar i luften. Jätte skum känsla som vägrar lämna mig.

Är visserligen första dagen jag är "ren" från alla tabletter och all skit jag nu tryckt i mig dessa dagar.

 

Försökte i samma hastiga veva avboka mitt möte men blir då tvungen att betala då jag tydligen måste ringa 24 h innan (nytt system ala psyk)

.. Och det känner jag inte för såklart, så jag kommer tydligen sitta med 3 tanter om några få timmar och prata.

Då kommer jag inte våga prata om mina känslor och vad som hänt dessa två veckor med min terpauet, jag känner ju inte dem andra två som ska medverka i mötet, vilket jag vill/behöver.. great.

 

Ska hoppa in i duschen och sen prata med en killkompis..

Allt för att inte bli trött.. vilket jag SÄKERT blir nu bara för att jag ska dit.

 

Pallar inte .

För mycket strunt i mitt huvud som cirkulerar.

Wooooahh.. jag har verkligen strulat till det mesta haha.

 

Psyk imorgon.

Drar till göteborg snart.

 

 

Nu?
Ska bli lite små konstig inatt.

Jag är dum, tjing. 

 

 

 

 

Vill bara bli inlagd igen, har just förstått att jag inte fixar livet på utsidan, lär aldrig göra.

 

Inte för att jag blev riktigt sedd där inne heller, men jag hade folk omkring mig hela tiden. Tiden stod still och jag bara existerade, hade ont men inte kunde skada mig själv.

 

Idag är dagen då frågan från en människa jag inte ens umgås/pratar med heller för den delen ställer mig den mest simpla fråga någonsin.

 

Från tomma intet

"Hur mår du egentligen och säg inte att allt är "bra".

 

Har jag ens ätiti idag?

 

Jag bara spyr ångest, gråter i hysteri, ångest, ilska, frustration.

Jag är krossad, stark, ledsen, galen, tappar humöret, vill BORT.

 

Ändå har jag inte gjort mig illa, jag vill.

 

Mitt svarta är över det vita. 

Allt är dåligt, ingenting är BRA. 

Jag ska efter en dag av allt sova.

Sova och bara sova.

Eller städa i timtal.

 

jag försöker lappa ihop allt som nu rasat, bygga upp mig själv, jag kan inte ensam.

Mitt inre dödar mig.

 

Här är jag. 

Men jag dör långsamt idag.

Vill ha ett bättre liv, sänd styrka, kraft, ljus vad som helst för jag går "kill myself mode" och jag orkar inte andas.

 

Jag har inget att komma med idag.