Ångest har många ansikten.

Visste ni att dålig självkänsla ofta leder till att man blir deprimerad vilket oftast gör att det leder till självskadebetende? 

Det finns olika sätt att beskriva Självskadebetende.. tillexempel att man inte tar hand om sig själv, man utsätter sig själv för risker, ätstörningar och missbruk hör också till.

Till den yttersta självskadehandlingen är att man tar sitt eget liv. Någonstans där emellan hamnar det man oftast menar med självskade betendeen, det vill säga att människor tillfogar sig själva fysiska skador.

Det finns över hundra tusentals av tonårsflickor/pojkar och vuxna som har problem med sin hälsa eller mår psykiskt dåligt. Och runt varje vecka lyckas en till två ungdomar ta sitt liv. Det är oroväckande och folk påstår att dom inte vet vad som ska göras för att det ska ta slut, men själv så tycker jag inte att det är så förvånande med tanke på alla nedskärningar som görs just nu. Ungdomsmottagningar och kliniker stängs, ungdomsgårdar stängs ner, skolklasserna blir större och man drar ner på skolsköterskor och kuratorer på skolorna.

Vissa som gör sig själva illa och inte bryr sig om ifall folk ser det blir kallade för att vara ute efter uppmärksamhet MEN tänk på folk som faktiskt mår riktigt dåligt.

Mobbning är också ett stort problem i dagens samhälle vilket är en dålig början på att komma med dåliga tankar. 

Jag har själv varit med i den situationen så jag vet vad jag pratar om. 

Eftersom jag blev utstött så blev det automatiskt så att jag drog mig till en annan utsatt tjej i skolan, då jag skulle slippa lida ensam. Vi orkade inte tillslut, vi hade möten med skolan och med eleverna som mobbade oss och ingenting blev bättre. Vi bestämde oss en dag för att skolka och när lärarna inte brydde sig så blev det från dagar till månader till ett helt år.

När vi väl återvände så var mobbarna helt förbluffade, men jag fick ett LVU (Lag vård om unga) på mig och blev hämtad av myndigheter, polisen och socialtjänsten bland annat. Blev bortplacerad på p12or och Behandligshem och där började mitt helvete med feta panikångstattacker, självskadebetende och jag förändrades negativt och blev elak.

När man blir isolerad från omvärlden, ständigt straffad och bo med regler tillsammans andra ungdomar som man inte kom överens med gjorde att man blev psykiskt knäckt.

Då fick man tillgång till en psykolog där dem trodde att anledningen att man mådde dåligt var pågrund utav tidigare händelser, men hur mycket man än försökte förklara så lyssnade ingen.

En person som tagit sitt liv visar långt i förväg att han/hon mår psykiskt dåligt.

Allt jag läst i andra tjejers bloggar som försökt ta självmord och om de som lyckats är att alla försökt söka hjälp, men på något sätt inte fått hjälp eller på något sätt lyckats lura psykologer och kuratorer som inte insätt hur allvarliga problemen varit. Men sanningen är att man inte får någon vidare hjälp utav dem. Utan man blir bara smutskastad, för vissa psykologer och kuratorer tar inte en på allvar. Det man berättar vänder dem om på och förvrider sanningen så man bara får skit tillbaka, vissa vet inte vad dem pratar om utan går bara en utbildning och tror att dem vet allt.

Då känner man att allt blir ens egna fel, man får känslan av att ingen förstår det man gått igenom, 

Jag tycker personligen att vuxna som själv har haft en dålig uppväxt eller varit med om saker som självskadebeteende eller liknande faktiskt borde rycka in som en hjälpande hand, jag tror att ungdomarna då skulle känna sig mer trygga då man vet hur den andra personen vet vad man pratar om. 

Jag som fick bo på ett skolhem och behandlingshem vet att saker aldrig var lätta. Livet blir komplicerat när man vet att ens föräldrar inte längre får bestämma över en, veta att socialtjänsten har all rätt på sin sida och det dom själva tror är bra för en är igentligen bara en motsatts för en själv. När jag satt i polisbilen påväg till p12an så grät jag likt ett spädbarn, jag var så rädd och kände hur ångesten tog över helt. Jag kände obehag och när jag väl var framme i Vagnhärad där det då ligger så ser jag bara en massa skog och ett litet hus mitt ute i ingenstans. När vi gick av så blev jag omhändertagen av personalen på hemmet och fick sitta i ett litet väntrum medanst polisen förklarat händelsen. När dem kom tillbaka så möter jag en tjock gubbe och två kvinnliga personalarbetare, dem välkomnar mig med ett leende och satte sig ner på en stol framför mig. Dem förklarade vad jag hade hamnat på för ställe och rabblade upp en massa regler.

Det var bland annat, att jag inte fick ta emot besök, fick inte åka hem på permission, det var en låst avledning vilket betydde att jag inte fick gå ut, man skulle upp klockan sju varje morgon och laga frukost åt alla ungdomar, man hade städdagar och vissa aktiviteter att göra. Man fick tio minuters telefontid varje dag att ringa, endast till behöriga i familjen.

Medanst jag försökte få in det dem sa så säger plötsligt den tjocka gubben att dem måste ta min väska och gå igenom den så jag inte hade några droger gömda. Jag fick inte ha min mobil. Sedan säger han till mig att ta av vart enda plagg, jag ville inte och förklarade att jag inte ville att han skulle stå och titta på, men då sa han åt mig att ifall jag inte gjorde det så var dom tvungna att göra det åt mig. Jag tyckte det var hemskt och kände att det blev obehagligt att han stod och kollade på.

Efteråt fick jag duscha och sedan blev jag tillkallad till mitt rum. Rummet var litet och det fanns knappt något utrymme alls, sängen var hård och väggarna var vita. Jag kände att jag inte skulle klara av det. Jag grät och somnade långsamt in i en mardröm.

Dagen efter fick jag träffa resten av ungdomarna, dom satt inne för värre saker än vad kunnat ana men jag kom rätt så bra överens med dem. Två veckor efter omhändertagandet har jag ett möte med socialtjänsten och mina föräldrar, dem förklarade för mig att jag bara skulle bo här i fyra veckor och sedan fick jag flytta hem igen. Jag litade på deras ord. Efter fyra veckor har vi ett sista möte, fast personalen på hemmet var med och deltog. Jag var så spänd på att komma hem, jag grät av lycka.. MEN ännu fler lögner hade kommit från min FD bästa vän för att hon själv skulle rädda sitt arsle. Nu ville socialtjänsten utreda min situation mer, saker som jag inte ens hade gjort. Dem förklarade att jag nu skulle förflyttas till Boden men jag vägrade och fick flyttas till Norrköping, ett behandlingshem för tjejer, där skulle jag utredas i tolv veckor.

Tolv veckor låter inte mycket, men i ett hem fullt med otrevliga tjejer och dålig personal så kändes det inte speciellt lockande. 

Jag kan inte säga att allt var dåligt där utan jag åtminstående åka hem två dagar under jul och jag fick ha min mobil under vissa tider och jag kom rätt bra överens med alla tjejer där. Man stöttade varandra när det var som jobbigast och kunde ta del av varandras liv. Men att se hur tolv olika tjejer med olika problem mådde psykiskt dåligt fick mig att förändra mig. Där såg jag hur vissa tjejer blev utstötta, slagna och försökte ta sitt liv. Många gånger när man kom tillbaka till hemmet från godisbutiken med en personal så låg det blod i korridoren. I hemmet fanns också orättvisa, bara för att en tjej grät och påstod sig säga att hon mådde dåligt så fick hon tillgång att åka hem på en veckas permission. Jag ville också åka hem men fick inte, så jag och tre tjejer var helt förstörda och slog sönder vart ända möbel i hela korridoren.

Flera veckor efteråt så är det tjaffs i huset, man fick välja att vara med dem mindre populära eller också med *ledarna*. Dem utstötta blev misshandlade dag in och och dag ut, man gick in på deras rum, snodde deras smink och kläder och brände upp det. Jag tyckte att dem gick för långt och den natten var en av tjejerna helt förstörda så jag gick in på hennes rum och tröstade henne, jag fick ångest och kände mig svag. Tydligen så hade någon sätt mig gå in i hennes rum och hade berättat det vidare till ledaren. Det fick jag äta upp, tjejen blev bortskickad till BUP och jag blev den utsatta. Dem sparkade på min dörr, skrek att jag var en jävla hora och att dem skulle döda mig ifall jag visade mig ute.

Där satt jag på mitt rum ensam, ledsen, deprimerad och hoppades på att dem skulle låta mig vara i fred.

Jag visade mig aldrig utanför rummet, jag satt där i tre dagar, jag åt ingenting och efter fjärde dagen så var jag psykiskt knäckt. Personalen försökte få ut mig men jag blev helt vansinnig och attackerade henne. Den natten skar jag mig för första gången, och det blev som en drog. Ett beroende. Jag satt och skar upp hela armen och grät. Jag var helt förstörd. Jag kände att jag inte hade någonting att leva för.

Efteråt så blev jag illa tvunget att gå ut, jag satte på mig en tjocktröja för att dölja mina skärsår och jag lyckades dölja det jag höll på med till slutet av mardrömmen. 

Innan den stora händelsen var jag en vanlig fjorton årig flicka som hade det bra hemma och hade en bra skolgång, men genom att bli utstött pågrund av skitsnack så var det en bra väg åt helvetet. 

Under skolkningstiden som pågick i ett år så var jag med min då såkallade bästa vän, det började bra. Vi gick på bio, badade, träffade nytt folk och fick tiden att gå så våra föräldrar inte skulle få veta hur illa situationen var. Men slutade med att vi umgicks med fel folk, var ute på stan hela nätterna och hittade på massa dumheter.  

För att dem inte skulle misstänka något så sprang vi in i skolan en gång i månaden och ryckte åt oss första bästa läxpappret och sprang ut. 

Ett år efter jag kommit ut så hade jag fortfarande problem med självskadebeteendet, jag skar mig såfort jag mådde dåligt men med tiden så lärde jag mig att göra andra saker när jag var deprimerad.

Exempel vis, gå ut och gå, ringa någon och prata, lyssna på musik, gråta ut.

Jag såg sedan positivt på livet och idag så kämpar jag det jag missat i skolan och försöker     glömma det förflutna fast det finns dagar då man påminns eller tänker tillbaka.