Puh.
Denna höst har varit så trög, har mått något så fruktansvärt dåligt sista månaden men om jag vågar lita på mitt egna mående för en gångskull så känns det en aning lättare.
Är rädd för att jag ska vara lite hypomanisk men det känns inte som det den här gången.
Har stått ut med mycket den här senaste tiden men jag har åtminstående vågat prata om saker som tynger ned mig, både inom vänskap och familj.
Rätt ut saker som jag bara innan struntat i mer eller mindre, vågat stå upp för mig själv och kriga in i det sista.
Jag vet att det har varit mycket alkohol med i bilden även denna sommar/höst men jag är en liten periodare gällande det där och lär alltid vara.
Men ska återgå till min terapi på tisdag, sätta upp några nya mål eftersom mina förra inte höll.
Något måste hända.
Och hur segt det än går så kommer jag inte ge upp och sen får folk tycka och tänka vad dem vill.
Wow. Fastnade någorlunda på bild btw.
Överleva.
Att få leva med det som jag själv kallar, "eviga kampen" har jag någonstans redan accepterat, men jag gillar det inte. Jag behöver inte gilla det.
Jag har levt sålänge med det här måendet att jag nästan tror att det är normalt att må så som jag gör fast jag vet att det inte är så.
Min blogg har varit min ända räddning som inte har varit destruktiv, folk kanske har vänt saker gentemot mig av det jag skrivit ut under åren men varför ska jag ens bli påverkad?
Mycket skriver jag inte ut fastän jag är så pass öppen som jag är, vissa saker vet inte ens mina nära om, jag har dock en dålig egenskap och det är att vara snabb med att berätta alltför personliga saker men oftast med folk jag vet jag aldrig kommer träffa igen, för då slipper jag stå till svars med "varför" frågor.
Blir lätt att spy upp allt, speciellt när jag är påverkad.
Vad som är värst är som ni redan vet mina impulser och mina upp/nedgångar.
Jag vet inte vad som är farligast.
Pendlar alltid mellan "livet är FANTASTISKT" till "livet är SKIT".
Mellanläget kanske stannar hos mig max några dagar, sen är jag tillbaka på mitt svart/vita tänkande.
Under min hypomani i somras hade jag tio olika stora saker på gång, var överdrivet glad i alkohol, skulle flytta hemifrån, minns knappt en nykter dag jag hade och det kändes som om jag var överallt och ingenstans. Sov inte hemma mycket, drogs gärna mer till folk som hellre drack än att göra något vettigt.
Dumpade mitt ex vilket var lika bra då det också blev destruktivt.
Sov inte många timmar alls under augusti, blev lättretlig och hamnade i konflikter oftare än vanligt.
Tyckte allt flöt på så bra och struntade även denna gång att mina nära började bli gravt oroliga.
Sen vaknar man upp en dag och har tappat livslusten helt, bara sådär. Som att någon trycker på en knapp.
Då är jag sängliggandes i flera dagar, slutar äta, isolerar mig och jag blir på gränsen till apatisk, pratar och tänker ofta på att jag inte vill leva.
Ingenting lockar mig till att vilja fortsätta, så jag är egentligen förvånad att jag fortfarande lever idag.
Får extrema svårigheter att avveckla mina självmordstankar, det är inte bara tankar.. Oftast leder det till att jag försöker ta livet av mig.
Jag är inte så "glad" i att skada mig med rakblad längre så jag hittar alltid nya självskadebeteenden att pendla mellan.
Just nu är jag ren från allt, jag försöker så gott jag kan.
Ända glädjen är väl att jag inte är lika aggressiv längre.
Jag kan ta hur mycket som helst egentligen utan att känna.. Men när gräsen väl brister så blir jag ett jävla monster.
Det är faktiskt rätt nice för folk blir så pass förvånade efter mina utbrott att dem faktiskt inte vet vilket ben dem ska stå på.
Pjufhfjfnf.
Vet inte ens varför jag skriver den här sörjan, ville nog bara säga att jag lever.
Att jag fortsätter kampen.
Min katt är den största anledningen till min ork och snart ska jag köpa mig en egen sköldpadda.. (Kom nyss på att det var det jag skulle skriva om) men men!
Är så glad i djur, ser en framtid.. Tack vare dessa filurer. Önskar verkligen att mormor inte vore allergisk. Annars hade den här lägenheten varit som ett zoo.
Och ja.
Den här bilden beskriver mina dagar ganska hårt.
Allt känns fel.
Allt är fel.
Hell.
Vet helt ärligt inte vad som hände igår, jag har minnesluckor och allt känns "blurrigt".
Bröt totalt ihop inatt efter jag hade varit ute, skrev längsta mejlet till pappa om hur jag verkligen mår så han är medveten.
Vi ska ta en fika snart och då kommer jag helhjärtat öppna upp mig, sen får han göra vad han vill med den informationen, skulle lätta för min del iallafall.
Men nattens händelse, kom hem runt halv tre tror jag..
Pratade med min gamla terapeut inatt eftersom det blev så destruktivt.
Känner väl att jag måste ringa lite samtal sen för att först och främst be om ursäkt för mitt uttalande igår.. Jag blev så onykter att jag inte var tillgänglig att svara på sms eftersom jag typ inte ens tänkte på min mobil.
Några av mina nära blev väldigt oroliga och nu sitter jag med världens ångest över det.
Mitt liv är en enda röra, en oändlig storm med massa jobbiga grubblerier. Hela jag är kaos mer eller mindre.
Mamma åker iallafall inte bort i helgen, tack gode gud. Alltid något positivt i det mörka..
Och nu ska jag duscha, städa och sysselsätta mig tills mor är hemma sen får kvällen bli som den blir.
Förlåt som sagt.
14 h sömn.
Helvete, sov som en stock idag.
Psyk har ringt två gånger idag men eftersom jag sovit så djupt har jag inte hört telefonen.
Helt plötsligt ringer det på dörren, trodde först det var min morbror eftersom det var hårda knackningar.
Kryper upp ur sängen och kollar vem det är.
Mormor tittar nyfiket på mig.
Det var ett oväntat besök från psykiatrin helt klart, en kvinna och en man.. hjärtat stod still.
Tusen tankar snurrade i huvudet medans ringklockan återigen gick igång, mormor tittande fundersamt på mig och viskar frågandes vem det är.
Skulle jag öppna dörren eller inte?
Där står jag med en filt om mig, ser ut som en döing och en lindad arm. Hade sett allt förutom bra ut.
Jag var ju hemma själv hemma med mormor, kunde ju inte bara släppa in dem sådär ifall dem hade bestämt för att ta med mig.
Så jag tassade bort från dörren och satt nervöst i soffan tills des jag såg dem gå mot bilen.
Jag hade ju sagt till att jag inte vill ha hit dem.
Ville inte att mormor ska få höra om mitt mående.
Men det har med att dem antagligen inte fått tag på mig varken igår eller idag, allt är ju rapporterat.
Såg nu att dem lämnat ett brev.
vet inte ens varför men det känns jobbigt, kan knappt inte ens ringa mina vänner och nu är pressen i högvarv.
Textbomb.
Såfort jag kom hem så somnade jag, till och med kläderna var på.
Hade högsta volymen på telefonen eftersom mobila teamet skulle ringa runt tolv men tror ni jag har vaknat?
Nope.
Som ni förstått har jag en period nu där jag åker mellan "jag vill inte leva" - "livet är underbart"
Därför uppskattar jag faktiskt samtalen därifrån eftersom jag fått turen att prata med en underbar person som verkligen lyssnar.
Varför dem ringer två gånger om dagen är ju pågrund av mina suicide tankar och jag har godkänt att det är okej att dem ringer varje kväll runt 22.. Då innan min ångest börjar slå in. Det kanske underlättar till natten.
Har iallafall fått en ny akut tid hos min läkare på tisdag och jag kan räkna ut mellan tårna vad det handlar om.
Det är då jag ställs till svar angående inläggningen igen, iofs fick jag veta idag att det inte blir en tvångsinläggning utan frivillig isåfall.
Om jag skulle skada mig igen innan tisdag så kommer jag gå med på att bli inlagd.
Dock får jag inte ligga inne förlänge eftersom det lätt kan bli en "ohälsosam trygghet".
Just det där med att man helt plötsligt har personal som finns där för en dygnet runt, att man får mediciner och att livet faktiskt blir stilla stående för ett tag. Allt som händer utanför dessa låsta dörrar har ingen betydelse.
Inte bra då jag inte har någon specifik här ute som kan "ta hand om mig" på samma sätt som där.
Sen blir ingen botad av att ligga på sjukhus, men att det kanske är bra om man vill slita sig ifrån ett destruktivt mående för stunden.
Trodde bara att dem på mobila teamet ville mig illa, men tvärtom..
Dem vill finnas så jag kan undervika en inläggning och fortsätta kämpa så jag klarar mig här ute.
Ska göra upp en plan med dem och min ssk så jag har ständig kontakt även med dem, dagligen.
Vaknade iallafall nu när dem ringde igen så satt ett bra tag i samtal och bara pratade om allt och ingenting.
Hann berätta om mina största problem, om mina upp och ner svängar, alkoholen, tankarna, stressen.
Han var förstående, dömde inte, var oerhört trevlig, allvarlig men ändå oerhört empatisk.
Helt sjukt vad ångesten släpptes från mina axlar för stunden.
Behöver dock mina nya mediciner så jag blir någorlunda stabil.. Ganska omgående. Men det är alldeles för dyrt.
30 piller kostar lite över 500kr.
Så jag får överleva utan dem några dagar till men det fixar jag.
Tills dess.. Andas, kämpa och fortsätta försöka leva.
Glad.
Psyk ringer om en timme och jag kommer säga stolt hur himla bra jag mår idag.
Tack vare honom.
Glömmer liksom bort det jobbiga när jag är i hans sällskap.
Och nu är jag påväg hem.
Med världens leende på läpparna.
Talar ut.
Jag var så nära på att bli inlagd idag så ni förstår inte.
Fick utskrivna starka lugnande som jag egentligen måste börja med idag men har ingen ork att springa till Apoteket.
Hann inte ens klampa ut ur mottagningen innan mobila teamet ringde.
Vågar inte ens släppa blicken från mobilen eftersom dem ringer med jämna mellanrum och frågar hur jag mår, minsta misstanke om att jag inte mår bra så gör dem hembesök.
Sa tydligt att jag inte vill ha massa sjuksköterskor och läkare springandes hos mig på varken dag/kvällstid då mormor inte vet så mycket om mitt mående men att jag kunde prata med dem där ute. Det var tydligen inte optimalt men att undantag kunde göras för min skull, litar dock inte på det till hundra procent.
Fick ljuga mig gul och blå på mötet med läkaren, dock vann jag även denna gång.
En väldig övertalningsförmåga.
Självklart såg hon journalerna som min terapeut hade skickat från vårat tidigare besök idag.
"Hon verkar väldigt bekymrad över ditt tillstånd, hur kommer detta sig?"
"Hur vet jag att du faktiskt inte bara går härifrån nu och tar livet av dig?"
Jag hade svar men gav henne inga.
Hade aldrig någonsin orkat som jag sagt tusentals gånger om det inte vore för mina få vänner jag har.
Men jag vet också hur förstörda dem hade blivit om jag hade tagit mitt liv.
Jag ringer aldrig någon och säger att jag mår dåligt utan det är dem som lägger märke till när saker börjar gå utför.
Att jag inte skriver, inte svarar i telefon, dricker kraftigt eller bara beter mig annorlunda än normalt. Då kommer stöttningarna i vågor ibland ens utan att jag hinner avsluta en mening.
Bara en sådan sak.
Sen har även jag fått sitta och lyssna på mina vänner där dem förklarar hur det hade känts om den dagen skulle komma då jag inte skulle finnas och DET gjorde fruktansvärt ont i mig av att höra det och därefter har jag kämpat vidare för deras skull, jag själv bara är. Jag existerar bara, men jag vet att jag är älskad av dem. Men jag älskar inte mig själv, därefter svårt att tro att någon annan kan skulle kunna det.
Aldrig skulle jag ge upp mitt liv.
Även om jag brottas med självmordstankar och grov ångest.
Aldrig någonsin skulle jag lämna dem.
Men mina impulser.. Mår så piss över det och jag har förstått att det inte bara skadar mig i längden.
Ändå anses jag som unik, bra, underbar, fin, älskvärd, en likt förebild.
Och här står jag och förstår ingenting.
Men känns ändå rätt tryggt att mobila teamet ringer.. Även fast jag kanske inte är ärlig. Bara att någon ringer mig och frågar hur läget är. Nästa vecka vet jag inte hur det kommer se ut, fick kämpa röven av mig för att inte bli inlagd i helgen för att jag ville träffa min bästavän. Men vet inte om jag kommer göra det för att det blev ändring i planerna.
Men jag är fri än sålänge.
Ska försöka se till att det förblir så.
Tack alla fina människor.
Jag har få jag älskar.
Men dem jag älskar får mig att stanna.
Jag kan inte tacka er nog för era insatser.
Och hur vissa av er kan se mig som en inspiration har jag svårt att ta in.
Men tack.
Tack tack tack snälla ni.
Ni är så guldvärda.
Ni vet själva vem ni är.
-
Är piggare och lite mer uppåt idag än dagarna innan.
Har snart terapi, hoppas jag inte sitter där och grinar igen. Är trött på att gråta. Men antar att det är det som är poängen med terapi överhuvudtaget, få ut allt.
Gråter inte så ofta i vanliga fall men är i en period då det inte finns en stoppknapp.
Sen har jag hamnat mycket i konflikter med människor också och det tog en massa onödig energi.
Har också bestämt för att ha en nykter fredag.
Behöver ha tid för mig själv idag, om jag nu inte ber någon komma över men det tar jag senare. Måste rusta upp mitt rum någongång, går trögt om inte annat.
Ha en bra fredag ni iallafall.
Drick lugnt!
Triggande inlägg.
Helvete.
Sov en fucking timme och drömde säkert fyra olika mardrömmar i samma dröm.
Vaknar med världens ångest.
Den vägrar försvinna.
Mår så sjukt dåligt nu om dagarna, vet inte hur mycket jag orkar.
Ångrar så mycket att jag gjorde illa mig igår samtidigt som jag inte gör det, konstigt jag vet.
Min arm ser ut som om den blivit påkörd av en lastbil kind of.
Är svullet och sårigt.
Men ingenting gör mer ont än det som trycker inom mig, fan vad jag önskar att jag bara kunde vara som alla andra.
Känner mig bara i vägen, jobbig och klängig på folk.
Imorgon kommer jag ha värre ångest, vrider i hela mig när jag tänker på det.
Jag ska träffa både läkare och terpueten.. Nu var det ett tag sedan hon kontrollerade mina armar så skulle inte alls förvåna mig om hon "vill se" hur mina ärr har läkt och sedan upptäcka min inlindade arm.
Som jag skulle skämmas, vilja slå, skrika och gråta.
Svenska folket.
Jag har tappat livslusten helt igen.
Och ser hon det så kommer hon bli så sjukt besviken och jag kommer framstår om en fet idiot. Igen.
Orkar inte vara såhär hela tiden.
Och sen då?
Hur förklarar jag mig för min läkare?
"Nej kära läkare, jag har inte tagit medicinerna du skrivit ut till mig för att jag fick biverkningar från helvetet och avbröt behandlingen för att inte min mormor och mamma skulle se mig gå runt som en zombie hemma dag in och ut."
Kryper i hela mig, vet seriöst ingenting längre.
Är typ nästan både lite hypoman och deprimerad samtidigt och jag bara förstöööööör allt hela tiden.
Hela min värld har rasat igen och jag dränker mina sorger i destruktiva saker.
Jävla fittäckel diagnos.
Fittäckel liv man lever.
Fyfan vad dålig du är Nathalie.
Så sjukt jävla dålig.
Hej och då.
Ops.
Råkade ramla på några rakblad igår.
Så jag skadade mig ganska rejält.
Försökte få hjälp men blev nekad.
Hade god lust att bara hänga mig.
Tack och lov att jag inte gjorde det.
Imorgon har jag terapi och läkarbesök.
Känner ingenting inför det, jag bara går på mina möten och lever dag för dag.
Casual.
Pannkaka.
Åt helvete med natten jag haft.
Dagen och kvällen har jag blivit tacklad av ångest.
Åker mot akutpsyk och hoppas på inläggning.
Ciao.
