Ångest har många ansikten.

Sov en fucking timme och drömde säkert fyra olika mardrömmar i samma dröm. 

Vaknar med världens ångest.

Den vägrar försvinna. 

Mår så sjukt dåligt nu om dagarna, vet inte hur mycket jag orkar. 

Ångrar så mycket att jag gjorde illa mig igår samtidigt som jag inte gör det, konstigt jag vet.

Min arm ser ut som om den blivit påkörd av en lastbil kind of. 

Är svullet och sårigt. 

Men ingenting gör mer ont än det som trycker inom mig, fan vad jag önskar att jag bara kunde vara som alla andra.

Känner mig bara i vägen, jobbig och klängig på folk.

Imorgon kommer jag ha värre ångest, vrider i hela mig när jag tänker på det.

Jag ska träffa både läkare och terpueten.. Nu var det ett tag sedan hon kontrollerade mina armar så skulle inte alls förvåna mig om hon "vill se" hur mina ärr har läkt och sedan upptäcka min inlindade arm.

Som jag skulle skämmas, vilja slå, skrika och gråta.

Svenska folket.

Jag har tappat livslusten helt igen.

Och ser hon det så kommer hon bli så sjukt besviken och jag kommer framstår om en fet idiot. Igen.

Orkar inte vara såhär hela tiden.

Och sen då?

Hur förklarar jag mig för min läkare?

"Nej kära läkare, jag har inte tagit medicinerna du skrivit ut till mig för att jag fick biverkningar från helvetet och avbröt behandlingen för att inte min mormor och mamma skulle se mig gå runt som en zombie hemma dag in och ut." 

Kryper i hela mig, vet seriöst ingenting längre. 

Är typ nästan både lite hypoman och deprimerad samtidigt och jag bara förstöööööör allt hela tiden.

Hela min värld har rasat igen och jag dränker mina sorger i destruktiva saker.

Jävla fittäckel diagnos.

Fittäckel liv man lever.

Fyfan vad dålig du är Nathalie. 

Så sjukt jävla dålig.

Hej och då.