Ångest har många ansikten.

Är påväg med läkaren till Maria ungdom för en akut i läggning för min ångest.
Jätte kul. Ingen mobil ingenting.

Hörs när vi hörs.

Jag slutar aldrig tänka. Jag kan inte göra som dem säger att jag ska göra i gruppen.. "låt tankarna komma och gå"
"Acceptera allt som det är"

NEJ.
Jag tänker inte acceptera att min närstående familjemedlem just dött.

Jag kan inte acceptera att jag känner mig uppäten innefrån pga av ångest.
Jag gillar inte livet jag lever och vill inte leva såhär.

Jag vill inte dö men jag vill inte leva heller, nånstans där emellan vill jag vara. Levande men ändå inte.

Så frustrerad på allt, vill bara gråta men ändå inte.
Det dunkar inombords.
Igår var ju allt så himla okej ändå.. Varför ska allt slå tillbaka på mig efteråt? Förtjänar man inte att kunna vara glad?

Vill dricka för att glömma men ändå inte. Dricker jag nu så lär mina borderline sidor stråla ut mer och jag blir otrevlig. orka.

JAGORKARINTEMER. Kuk helvetes hora.
Begår självmord snart. (Nej. Men jag säger ofta så.) för det känns som en lösning i sådana tillfällen.

Är så jävla ARG inombords. Fittångest, låt mig inte leva. Dra ner mig ännuuuuuu mer.
Känner för rakblad.

Vill inte vill inte vill inte vill inte!

Kortfattat.
Träffade Henrik och umgicks med honom ett bra tag, var skönt att få komma hemifrån och bara prata ut. Vi åkte och käkade ihop, var kul och träffa honom igen eftersom det var ett tag sen.

Var även på nacka sjukhus och fick ett akut möte med min terapuet.
Hon är en sån underbar människa, har aldrig stött på någon som henne.
Hon grinade när jag berättade om det jag fick gå igenom på sjukhuset, kan inte påstå att jag sätt en behandlare gråta någonsin. Vet att hon bryr sig och kämpar hårt för min skull.

Men soc däremot, heartless, elaka människor som inget kan. Ingen mer kommentar.

Nu ska jag snart mer och tjocka mig.
Behövs!
Hörs.

Tog två lugnande igår, fick lite samtal, grät lite mer. Men nu känns det bättre efter sömnen.

Nu ska vi iväg och rensa hans rum, sen till SÖS igen. Hörs senare.
Ciao.

Jag vet inte ens var jag ska börja.

Huddinge sjukhus hade ihjäl honom så är det bara. Dem sa att han var färdig behandlad, det var han absolut inte. Han hade "lunginflammation" men visade sig vara blodförgiftning som dem inte brytt sig om att tala om.
Han avled idag 10:45.

Vi fick som sagt ett samtal igår om att det handlade om minuter. Så vi åkte dit. Han kämpade så otroligt mycket, så jag stannade kvar över natten för mormors skull och höll hans hand fast jag tyckte det var otroligt jobbigt. Aldrig att jag skulle låta honom dö själv. Obehaget började när det kom upp galla.
Han dog tillslut utav blodförgiftningen, jag gick efter mormors önskan om att inte låta honom lida. Vi valde att dem skulle ta bort syrgasen och droppet eftersom hans kropp inte svarade på antibiotikan. Varför låta honom lida mer än nödvändigt?
Även om han var okontaktbar så sjöng jag för honom, pratade till honom och torkade honom med våta handdukar för att dämpa febern.

Han hade 40,5 i feber. Ingen färg på läpparna, ögonen gick från dessa bruna fina ögon han hade till gråa (död blick) Han fick andningsuppehåll ibland och ingen kan nog förstå hur smärtsamt det var eftersom man var så maktlös.
Det var många gånger jag viskade att han fick släppa taget.

Efter dem tog bort syrgasen så slutade han andas till och från, det gick på mindre än 15 sekunder. Men vad han kämpade.
Han öppnade dock upp ena ögat efter sista andetaget och tittade på mig.
Jag har aldrig sätt en död människa och jag fick en sån chock att jag kollapsa. Tårarna sprutade, upplevde en kraftig panikångest och trodde jag skulle få en hjärtinfarkt. Hyperventilerade så jag inte fick luft.
Trots detta så känns det ändå skönt att jag var med så han slapp dö ensam. Gjorde så ont över att se honom samtidigt.
Undrar fortfarade vad han menade med ögat, ett lättsamt tack eller farväl, chock? Ingen aning men bilden sitter i huvudet.

Strax efter döden så blev jag omhändertagen av sjuksköterskorna, sen fick jag gå ut och ta luft, dem skulle fixa honom fin.
När jag kommer in i salen igen så ser han så fridfull ut, det ser ut som att han sover, han såg yngre ut och jag drog min hand över hand panna och kysste den samtidigt som jag viskade farväl.
Han såg så obehaglig ut innan, munnen var öppen, det ena ögat var öppet, tungan hängde ut lite.. Men nu såg han fri ut.

Än är jag chockad, gråtit senast för ett tag sen, är läskigt att se att hans dörr till rummet är stängt.
Vet inte hur jag ska bearbeta sorgen, jag är så fylld med sorg. Har inte sovit på snart 40 h.
Kan inte bry mig mindre om det..
Men ja..

Eftersom han är muslim så blir det en muslimsk begravning. Han begravs på samma plats som min bror. Allt är på gång, det som behövs är en frisk mormor, begravningskläder och en sten.

Världens finaste människa, Gud vad jag älskar dig. Jag hoppas från djupet av mitt hjärta att du är frisk och har det bra.
<3 <3

Han dog 10:45 och jag var där till slutet.
Orkar inte skriva, gör ont och har det fruktansvärt.

Han är döende. Vi fick samtalet nyss, vi lämnar maten, möter upp min morbror, vi blir skjutsade och jag ska sitta där tills sista andetaget. Tårarna klämmer.

Nu är allt jobbigt.

Imorgon ska jag till Huddinge.
För att känna lugn måste jag få träffa honom igen om han går bort.
Just nu är det ingen idé att åka till akuten för då fastnar jag där i flera timmar igen.

Planer för idag är att åka till Södersjukhuset och lämna saker till mormor, prata med henne och visa stöd. Hur stark hon än visar sig att vara så behöver hon tröst.

Jag vet inte vad jag vill med mormors man, om jag önskar att han överlever eller inte. Det jag menar med det är att jag tycker så innerligt synd om honom för det liv han har nu är inte något jag kallar eller ens vill påstå mig vara ett liv.
Han kan inte göra något själv överhuvudtaget, och han kan inte ens tala om ifall han har ont.
Han är 60 år gammal, han skulle ha kunnat jobbat och leva ett normalt liv om han inte fått sjukdomen.
Jag blir så tårögd, jag vill inte att han dör, alla skulle bli så ledsna. Tänker positivt. 

För att lätta mitt hjärta eftersom man aldrig vet så tänker jag sitta med honom sålänge jag kan. Jag tror nog han kopplar på något sätt att jag är där. När han går bort så kommer han begravas där min bror ligger. Jag vet att özkan kommer att ta hand om honom när dagen är inne.

MEN nu är vi maktlösa, bara hoppas på att han inte somnar in, hans liv ligger i deras händer.

Dessutom på tal om det så suger Huddinge sjukhs. Dem har gjort så fel.
Han låg inne över 2 veckor sist, det ända dem gjort är att pumpa i han mediciner och sen skickat hem honom. Han var okej en dag och nu är han ännu sjukare än vad han var sist. När han kom från huddinge med transport så är han för det första inte duschad, han har lager med gammal mat i munnen, uttårkad och påverkad av alla möjliga mediciner, mager och fick fel kläder med sig, inte nog med det så stal någon av sköterskorna dyra bromsmediciner som mormor skickat med.

Jävla sjukt.
Så vitt jag vet så blir det en fet anmälan mot den avd.

Hur kan man behandla en människa så?

Mötet med terapueten.

Dem kämpar för mig, det vet jag. Både min behandlare från psykriatrin (hela avdelningen) och från mini Maria.

Det blir inte något behandlingshem eller jourhem. Jag fick inte ens nämna det till soc, lika bra.

Visste att det var något som inte stämde riktigt med min social sekreterare.

Hon hade ringt upp min terapuet och bråkat med henne över telefon, skrikit att jag ska bli sjukskriven, skrikit att hon tycker jag är "sjukare" än vad som sägs.
Varit hysterisk och otrevlig mer eller mindre.
Dem vill ju få som dem vill, men det kan dem glömma.

Jag har rätt till lägenhet. Och det är det som ska kämpas för, och min behandlare berättade det här för mig bara för att hon vill att jag ska vara medveten om att dem står på min sida.

Öh ah. Så nu är jag kvar i Stockholm ett tag så min utredning får lite fart.

Nu har jag även bokat in en tid till special läkaren för mediciner. ÄNTLIGEN!

Ah lite uppdatering.
Nu är det kaos här med mormor och hennes man. Han har blivit sjuk igen, så han blir hämtad med ambulans och mormor ska bli opererad snart, så hon är också inlagd.

Fjjskdlufhsbdöfofk.
Skriver sen.

Avlider.

Var på DBT:N och det hade kommit jätte många nya, blev väl "omhändertagen" och många glada ansikten.
Fick sällskap av två tjejer till bussen :)

Har planerat påsklovet lite med jawie också, ser rätt så gött ut.
Livet har varit äckligt bra idag, borde dock sova eftersom jag ska på inviduellt möte imorgon bitti.

Sen får vi se hur allt blir.
Ville bara uppdatera, jag lever och mår sjukt bra.

Bildbrist.

När jag hade utredningar på BUP så trodde dem att jag led utav adhd men det visade sig vara borderline men med inslag av adhd.

Typiska tecken man kan märka på mig är:

Koncentrations svårigheter till och från. Var värst i skolan.

Glömsk.
Glömmer bort att göra saker folk bett mig eller sagt åt mig att göra.

Sömnsvårigheter:
Kan vara riktigt hyper om nätterna.
Blir lätt rastlös.

Och det man märker mest är : Tendensen att jag upprepar eller "hakar upp mig på" ord eller meningar. Gör jag oftast utan att jag märker det själv.

Well. Är förstås glad över att någon diagnos inte fastställdes. Men ja!

Nu känns mitt liv lugnt faktiskt. Rätt så glad och lugn inombords. Njuter! Borde sova snart dock. Imorgon ska jag till DBT gruppen. Ska bli någorlunda kul ändå, var ett tag sen!

Puss och Godnatt!

Tog bort det senaste jag skrev.
Jag ligger iaf i sängen nu. Hoppas på bättre dag imorgon.

Hoppas ni mår bättre.

skakar

Har lugnat ner mig lite ifrån igår, pratade en stund med en nära vän till mig ca en timme igår sen glodde jag på tv och somnade.
Vaknade av en mardröm och har inte kunnat sova efter det.

Press på det mesta men idag känns det bättre. Ny dag nya tag.

Har inget vettigt att skriva om men jag har gått ner 3 kg på två veckor, hell "yeah".
Ska nog sova en stund, helt död.
Skriver sen.

Kram på er.

Dyster start.
Där är mina alternativ.
Jag kommer inte kunna få en lägenhet som det ser ut nu och ett bra tag framöver.
Jag får inte ha någon sorts "missbruk".
Därför vill dem ta steget längre och det är patetiskt.

Ni kanske känner till 12 stegs behandlingen från AA = anonyma alkoholister.
Vet inte riktigt vad det går ut på, är inte ett dugg jävla intresserad heller, har iallafall med "Gud" att göra.
Kommer eventuellt isåfall bli gruppterapi där plus antabus.
Hon ville nästan sätta en "diagnos" på mig för alkoholism, så löjligt.

Deras tips är behandlingshem eller jourfamilj.
Kul, kommer inte ha någon fritid alls.
Tar jag inga av dessa alternativ så kommer jag inte kunna gå kvar i behandlingen i Stockholm, då går allt under.
Jag kommer gå under.

Vet inte vad jag ska göra.
Imorgon måste jag ringa soc, inte ge dem något beslut men ändå prata om vad jag känner/tycker.

Jag vill inte och jag tänker inte.
Allt blev jobbigt igen.
Vill fly, försvinna. Krav.. Hatade krav.

Jag är för en gångs skull stolt över mig själv.
Igår när jag mådde riktigt dåligt så tog det 20 minuter innan jag bokstavligen pressade mig till att gå fram till Jesper och kramas.
Såfort han släppte mig så blev jag likadan, tillbakadragen, ville inte osv men jag klarade mig och känner mig stark.

Trodde gårdagen skulle sluta illa som alltid men jag fixade det.
Behöll kontrollen och det blev inte ens bråk.
Skööööönt!

Duktigt.
Hoppas att allt känns bra idag, vill gärna kunna njuta.

Jag har haft det bra i några dagar men nu bubblar allt upp, ångest och hat.

Vill isolera mig, sluta känna, dö.
Inte dö bokstavligen men jag vill inte leva.
Jag som haft ett helt okej humör så pass "länge".

Men som jag visste sen tidigare, jag ska inte vara lycklig.

Kommer bli en jobbig natt. En förjävliga jobbig natt.
Borde försöka ta emot tröst, men jag klarar inte av det.
Kommer faila som alltid.

Att bara bli vidrörd när jag känner såhär kommer få mig att uppleva jobbigare känslor.
Hjärtat slår äckligt snabbt och jag vill bara ge upp.

Orkar inte med mig själv.

Är vrål hungrig och orkar inte äta något "flottigt" så jag undrar om denna pulver soppa är mindre bra att äta nu när man vill ner lite i vikt?

Det blir bara tillfälligt idag med en knäcke macka och keso på.

Hmpfft?

Har iallafall bytt bakrundsbild på mobilen.. lite motivations bild.

Då är det äntligen fastställt. På måndag den 18 ska jag ha möte med soc och behandlarna från mini Maria och psykriatrin.

Får även ta med mig någon för att inte känna mig "obekväm" så det är skönt. :)

Är nyfiken på hur det kommer att gå, önska mig lycka till.. Typ?

Jag är ledsen igen.
Börjar innerligt fundera på om det är värt att bo på behandlingshem igen.

Jag har ju bott på behandlingshem förut men då hade jag inte någon diagnos och det var pågrund av andra anledningar.
Jag kan inte bo hos min pojkvän såhär, jag vill men kan inte, känns bara som att jag tränger på, orkar inte känna så hela tiden.

Tankar flyger runt i huvudet..
Finns det ens behandlingshem i närheten av Stockholm som är just inriktad på borderline patienter?
Är det isåfall ens värt?

1-2 års behandling med permissioner då och då, så jag kan fullfölja behandlingen och förhoppningsvis bli friskförklarad snabbare.

Känner mig totalt värdelös just nu.
Ingenstans att bo, förlorar allt.
Förlorar kontrollen.

Känner mig ensam, bortglömd, oälskad, ovärd.

Död åt allt.

imorgon lär jag väl ångra detta tänkandet. Men långsiktigt, vem orkar leva såhär?

Hej.
Vet inte vad jag ska blogga om riktigt, mitt mående är bättre idag och jag hoppas på en kväll utan ångest.

Ligger för tillfället i sängen och sparkar mig trött, typ.

Roligt.

Vi snackade mycket om vikt och ätstörningar.

Hon och jag är så lika till sättet, men det är en sak som skiljer oss åt.

1. Hon är underviktig och jag kryper upp mot ett högre BMI.

Anledningar?
Alkohol, festande, fyllekäk, för många myskvällar ofc.

Jag har haft problem till och från där jag spytt upp maten, självsvält och jojobantningar till och från.. för att jag inte vetat bättre.
Då har jag gått upp ännu mer.
Men nu när jag ska ha ett nyktert liv ett tag, så är chansen större att jag lyckas gå ner i vikt på ett normalt sätt. Eller?
Nu ska vi tillsammans på en hälsokoll när jag är hemma.
Shoppade även lite nytt hem.

Mitt nya liv vill säga!

Ska bli jätte skönt att få komma "hem" till hemmastaden. Har hela mitt liv där.
Kompisar, familj, mina behandlingar allt!

Socialtjänsten har beslutat att betala min tågbiljett hem så mina sekreterare och min behandlare från beroende mottagningen kan ha ett gemensamt möte med mig.

Ska även försöka komma iväg på DBT:N nästa vecka, saknar gruppen otroligt mycket, att sitta där två timmar i ringen, prata om saker, saknar då alla är på bra humör och även dem gånger det blir känsligt. Det är alltid så befriande att komma ut därifrån efter en tuff vecka.

Inte nog med det så pratade jag med min psykoterapuet i telefon tidigare idag, var det bästa på hela dagen.
Vi pratade igenom saker, gjorde "andningstrappan" ihop och allt var bara så avkopplat.

Usch. Jag behöver mina behandlingar för att kunna leva vidare, min vardag står still utan hjälp. Socialtjänsten är så jävla medveten om det också, har jag en lägenhet så klarar jag av allt som behövs göras men självklart inte.
Vi får väl se vad som sägs på mötet, kan tänka mig prat om behandlingshem och det är inget första hands val precis.

Det är psykiskt påfrestande att inte ha ett boende.
För er som inte vet så blev jag utkastad därifrån jag bodde, sen dess har jag bott hos kompisar osv.

Jag har hamnat långt inne i min egna bubbla, mycket självskador, utbrott och även hamnar jag oftare i gränspsykoser.
En gränspykos är ett tillstånd mellan mani och psykos och det är vanligt hos patienter med borderline personlighetsstörning.

Jag kan bara prata utifrån mig själv.
Risken för att hamna där ökar självklart vid stress/ångest och eftersom jag har mycket ångest så uppkommer det oftare och oftare, speciellt när min situation är som den är.

Det jag upplever är att jag får för mig att golven/väggarna smälter ihop. Att golvet kan skaka osv.
Detta har dock bara hänt vid svåra ångest attacker.
Blev rädd första gången och ringde upp min terapuet och frågade vad som pågick och hon förklarade att jag var psykotisk.

Obehagligt.
Det mest ironiska är att jag inte får några anti depressiva utskrivna för att jag går en missbruksbehandling.

Tiden då jag var självmordsbenägen och fick träffa en läkare för att diskutera mediciner blev helt fel. Pratet blev istället om mitt "alkohol missbruk" som inte längre är ett missbruk.
Jag kände mig kränkt och förnedrad när han tillslut kommenterar :
"Men du tror väl inte att jag ska skriva ut anti depressiv till dig? - du går en missbruks behandling och då är jag väl inte dum och skriver ut beroende framkallande mediciner till dig?" Han flinade lite lätt också.

Jag är väl förfanime inte dum?
Jag vill ha mediciner vid svåra ångest attacker för att undervika att hamna i "den onda cirkeln" alltså med andra ord undervika att skära mig eller att få självmordstankar. Men nej nej.

här sitter jag som inte kan gå på mina egna behandlingar och ruttnar bort, inga mediciner ingenting. Det ända jag kan göra är att träna mindfullness, vore ju kul om det funkade också. Löjligt.

Suck..
Allt jag skrev försvann tydligen.

Kortfattat:
Bara jag som upplever att desto äldre man blir så får man stördare sömn utav att dricka alkohol?

Aja.
Var ute igår, drack en del. Bjöd osv.
Nu har jag inte mycket pengar kvar må jag säga.

Lär väl vara lagom jävla grinig idag. Ingen ordentlig sömn heller. 

Ska nog ut och röka igen "bara för att". 

Tänkte snabbt köra igenom en typisk "blogglista."

Har du någonsin sportat: Ja, gick på teakewondo, har även spelat fotboll och innebandy i yngre åldrar.

Vad finns alltid i din handväska: Smink, plattång plånbok osv.
Har du varit utomlands någon gång? Ja
Vilken plats var finast: Zakynthos.
Största stad/städer du varit i: No idea haha.

Lite mer personliga frågor:
Har du någonsin tagit eller provat droger: Ja
Rökt: Ja
Snusat: Ja
Druckit: Ja
Har du piercing eller tatuering: Har hål i öronen, tog navelpiering men den blev infekterad, har labret, tungpiercing och två tatueringar. En vänskaps tatto i nacken och en på armen.
Hur ska en kille vara/se ut för att du ska falla pladask: Om en kille får mig att skratta tidigt så fångar man mitt intresse ganska snabbt.

Finaste komplimang du fått: Att jag har fina ben och ögon.
Har du sårat en kille riktigt ordentligt någon gång: yeah..
Har du blivit sårad av en kille riktigt ordentligt någon gång: Yesbox

Antingen-eller-frågor:
Storstad eller landet: Both.
Hamburgare eller pizza: Hamburgare.
Kött eller fisk: Fisk.
Hund eller katt: Katt
Aftonbladet eller expressen: Aftonbladet
McDonalds eller MAX: McDonalds
Charter- eller skidsemester: Charter.
Sverige eller Utlandet: Utomlands
Sport eller nyheter: Nyheter
Hockey eller fotboll: Fotboll
Ljushåriga eller mörkhåriga killar: Ljushåriga.
Sommar eller vinter: Sommar
Vår eller höst: Vår
Flyg eller tåg: Flyg
Bil eller buss: Bil

Why?

-
Jag tycker det är dags för människor att "face the reality" helt enkelt.

För ett halvår sen fastställdes det att jag hade diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning (fd borderline).

Jag ska på ett kortfattat sätt i punkter förklara vad diagnosen innebär då jag är förbannat trött på fördomar av människor som inget vet.

Skräck för att bli övergiven.

1. Jag är tillsammans med min pojkvän sen ett bra tag tillbaka, han och jag har det bra men inte alltid.
Det tog slut ett tag tidigare då han upplevde och inte orkade att jag drack så mycket.
När det kom till skott så tappade jag greppet om mig själv helt och hållet.
Jag låg på golvet och skrek, skakade och skar mig rejält.
Jag har riktig separationsångest och klarar inte av att förlora folk jag älskar i min omgivning. Pojkvän som vän.

2. Stormiga förhållanden, ah jo.
Där kan man också ta mina föräldrar som exempel.
Från att vara sams och älska personen så kan humöret svänga okontrollerat till att jag hatar personen och är nedvärderande flera gånger på mindre än minuter.

Självförtroende.
3. Jag har en rätt så instabil självbild ja.
Har rätt dåligt självförtroende men det var värre förut och har blivit bättre. Ner några kilo så är jag mer eller mindre nöjd.

4. Missbruk here we go.
Jag har ett alkohol missbruk och kommer tvingas gå på antabus för att få vidare hjälp, då "missbrukare" är mindre värda än alla andra tydligen. Har även testat att röka och använt mig utan olika preparat i tidigare år.
Sen drar jag även in rakblad och självskadandet i missbruk.
Blir alltid lika arg när folk påstår att man gör det för uppmärksamhet eller att jag är ett "emo". Det är ett problematik. Att skära sig själv när man mår dåligt är ett rent helvete. Du är körd när du väl börjar. Du gillar smärtan och har svårt att sluta.
Låt mig förklara på ett bra sätt.
Man har outhärdlig ångest, du skär dig för att fokusera på smärtan utanpå eftersom du inte kan bättre. Du vet inte hur du ska hantera alla starka känslor och tar till rakbladen.
Sen gällande självskador överhuvudtaget så finns det människor som bränner sig själva med ciggaretter, slår huvudet i stenväggar osv. Sen kan man skada sig själv genom Sex. exempelvis ligga med ett fler antal utan skydd, för att man vill ha bekräftelse. För att "smutsa ner sig", man är ju inte värd att vara "fin/ren". Finns alla möjliga sätt att såra/göra illa sig själv..

Självmordstankar/Självmord.
5. Jag försökte ta livet av mig år 2009 straxt efter jag fick flytta hem från behandlingshem genom att ta överdrivet många distalgesic och morfin piller.
Tog inte tillräckligt många men sov säkert i över 24 h utan att vakna.
Är också specialist på att hota med att ta livet av mig i pressande situationer då jag har svårt att hantera när för mycket händer på en och samma gång.
MEN detta har blivit bättre. Förr hade jag kroniska självmordstankar vilket jag har besegrat. Inga upprepade självmordsförsök efter detta då jag vill leva och kämpa mig igenom detta.

6. Ångest och humörsvägningar.
Jag vet verkligen inte hur jag ska förklara hur det känns att uppleva ångest.
Det är inte ångest som exempelvis "jag ångrade att jag kysste den där killen på krogen igår"
Det är som en tom smärta som ligger och trycker mot bröstet. Desto större den "tomma" smärtan blir desto mer outhärdlig blir den.
Man blir desperat för att få bort känslan, det är ju inget man kan hantera.
Då kan jag uppleva att jag tappar humöret, jag kan gråta i mängder, slå i saker, göra illa mig själv eller liknande. Dessutom så har jag problem att ta emot tröst, blir liksom bara fel alltihop.
Det är något jag måste träna på.

7. Tomhetskänsla.
Det påminner lite om förklaringen på ångesten. Det är som ett tomt hål som finns därinne inom mig. Det känns beroendes på hur jag mår ( antingen så känns den liten men ibland känns det som om hålet liksom öppnar upp sig och blir större.)
Den är där hela tiden precis som ångesten. Dygnets alla timmar.
Man känner sig ensam och oduglig.

Okontrollerade vredes utbrott.
8. Jag kan bli galen utav absolut ingenting, jag kan få extrema vredes utbrott från ingenstans. Helt plötsligt känner jag ilskan bubbla upp utan någon som helst anledning. Kan gapa och skrika, förnedra, slåss. Whatever. Allt möjligt.
Men varje gång detta går över så ber jag alltid om ursäkt.
 

Kortvarig Paranoida.
9. Jag kan exempelvis dra några exempel som..
Jag kan inte lita på människor ordentligt. Jag kan få för mig att någon försöker skjuta mig på stan. Eller också kan jag få för mig att jag blir förföljd fastän jag inte är det. Känsla bara.
Om jag åker buss/tåg och någon beter sig märkligt så får jag för mig att det kan vara en självmordsbombare, jag börjar må dåligt och är tvungen att gå av.

Verklighet.
10. Jag upplever verkligheten på ett annat sätt än dem flesta gör. Det är svart eller vitt.
Bra eller dåligt. Det finns ingenting mittemellan.
Det är antingen riktigt jävla dåligt eller så är det fruktansvärt bra. End.

11.Panikångest/socialFobi
Socialfobi menas med att jag har svårt att umgås med för många personer samtidigt, drar mig undan och mår dåligt. Man är mer eller mindre rädd för att skapa kontakter.
Speciellt med folk jag inte känner. Jag kan inte inleda en konversation med någon jag inte vet vem det är.
Oftast går det lättare på fyllan eftersom jag blir mer öppen och galen då.
Panikångest kan jag uppleva exempelvis på tunnelbanan när det är rusningstrafik och mycket folk.
Jag mår dåligt utav att bli uppklämd mot dörrarna, dessutom blir luften dålig och mina ben kan börja darra, jag får panik och måste bort därifrån. Får en känsla av att jag kommer att dö och då måste jag ut därifrån.

Impulsiv.
12. Jag kan slösa mängder med pengar såfort jag har det. Jag kan vara impulsiv exempelvis "jag sitter på krogen och ser en ölkanna för 150" då måste jag ha den, köper den utan att ha någonsomhelst aning om jag har råd eller hur mycket jag har kvar.

PJUH.

Så fungerar jag i jobbiga stunder. Såhär lever jag.

Trotts allt detta så är jag fortfarande Nathalie.
Och jag har mina fina sidor också, jag fungerar bara på ett annorlunda sätt än alla andra men jag är fortfarande människa med lika mycket rättigheter som DU.

Dessutom är jag inte min diagnos och borderline är ingen sjukdom utan ett tillstånd.
Och nej, ingen uppmärksamhet och jag söker ingenting av någon. Jag vill bara vara öppen.

Ändå så funkar jag som vem som helst, jag kan göra saker med vänner utan att dem ens skulle kunna misstänka något överhuvudtaget. 

Man fungerar i skola/umgänge oftast. Jag skulle aldrig ställa till med problem bland mina vänner någonsin. Mår jag dåligt så åker jag hem. Punkt.

Hursom..

Jag går på DBT behandling för att lära mig att reglera mina känslor. Jag vill också tillägga att jag inte går på någon medicinering. Jag har blivit lite bättre nu än för ett år sedan.

Den där glada Nathalie är den tjejen jag vill vara.
Det är den tjejen jag ska bli igen.

Och TACK ni som finns där för mig, jag skulle aldrig klara mig utan erat stöd.
Hoppas ni har förstående för allt, förlåt för att jag inte funnits där alla gånger. Jag ska skärpa mig ochbli bättre. Ni är det bästa jag vet.

Här är jag.

tjejen som kämpar. Hon som lever i psykisk ohälsa men som aldrig ger upp.

Hoppas ni förstår bättre nu.