Ångest har många ansikten.

Har aldrig varit så glad över att få min mens någonsin tidigare.

Jag har genomgått en abort tidigare och det är något jag hemskt gärna underviker framöver.

 

Känner ändå mig så rutten just nu, är mer emotionell när jag har mens. 

Ledsen, hat, ångest, tankar om att inte leva.

 

- 

Ångesten är inget jag orkar bry mig om jämfört med mina tankar om självmord.

Förr hade jag kroniska tankar om att ta mitt liv, det förstörde mig, förstörde mitt "det jag kallade liv".

 

Sjukt. 

Men så är det när man inte är stabil. 

 

Vill bara dö ibland, så jävla äckligt är allt.

Förstår inte att jag fortfarande lever, eller ah.. "lever".

jag existerar men ändå inte.

 

Jag ler men det är ofta tillgjort. Jag njuter när jag mår bra, jag suger åt mig lyckan jag får tag i.

Men nu suger allt.

 

Förstår mig inte på mig själv.

Säger tack och Godnatt för mig.