Ångest har många ansikten.

Obs. Bilden nedan kan vara en trigger.

Att man skadar sig själv för att slippa känna ångesten.
Att skada sig för att man tror man förtjänar det.
Att skada sig för att inte ta sitt liv.

Jag skulle kunna slänga mig från balkongen när jag har grov ångest. Speciellt när jag hamnar i psykoser.
Dricker jag när jag har ångest så har jag lättare för att skada mig.
Min socialfobi har kostat mig vänner.

När jag mår bra (som jag gör nu) så gråter jag nästan. För jag är egentligen tjejen som älskar livet, som älskar att göra saker, träffa mina vänner och bara njuta.
Men min psykiska ohälsa har förstört det mesta.

Och jag hatar mitt självskadebetendee.
Men man bryr sig helt enkelt inte i lägena när man mår dåligt. Då vill man bara försvinna och helst dö.
För att undervika att begå självmord så skär man sig.

Och folk fattar fortfarande inte varför vissa gör illa sig själva..
Ta reda på fakta..
Men folk blundar för människor med diagnoser eller psykisk ohälsa.
Vi är mindre värda. Det är det folk säger.

Why?

-
Jag tycker det är dags för människor att "face the reality" helt enkelt.

För ett halvår sen fastställdes det att jag hade diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning (fd borderline).

Jag ska på ett kortfattat sätt i punkter förklara vad diagnosen innebär då jag är förbannat trött på fördomar av människor som inget vet.

Skräck för att bli övergiven.

1. Jag är tillsammans med min pojkvän sen ett bra tag tillbaka, han och jag har det bra men inte alltid.
Det tog slut ett tag tidigare då han upplevde och inte orkade att jag drack så mycket.
När det kom till skott så tappade jag greppet om mig själv helt och hållet.
Jag låg på golvet och skrek, skakade och skar mig rejält.
Jag har riktig separationsångest och klarar inte av att förlora folk jag älskar i min omgivning. Pojkvän som vän.

2. Stormiga förhållanden, ah jo.
Där kan man också ta mina föräldrar som exempel.
Från att vara sams och älska personen så kan humöret svänga okontrollerat till att jag hatar personen och är nedvärderande flera gånger på mindre än minuter.

Självförtroende.
3. Jag har en rätt så instabil självbild ja.
Har rätt dåligt självförtroende men det var värre förut och har blivit bättre. Ner några kilo så är jag mer eller mindre nöjd.

4. Missbruk here we go.
Jag har ett alkohol missbruk och kommer tvingas gå på antabus för att få vidare hjälp, då "missbrukare" är mindre värda än alla andra tydligen. Har även testat att röka och använt mig utan olika preparat i tidigare år.
Sen drar jag även in rakblad och självskadandet i missbruk.
Blir alltid lika arg när folk påstår att man gör det för uppmärksamhet eller att jag är ett "emo". Det är ett problematik. Att skära sig själv när man mår dåligt är ett rent helvete. Du är körd när du väl börjar. Du gillar smärtan och har svårt att sluta.
Låt mig förklara på ett bra sätt.
Man har outhärdlig ångest, du skär dig för att fokusera på smärtan utanpå eftersom du inte kan bättre. Du vet inte hur du ska hantera alla starka känslor och tar till rakbladen.
Sen gällande självskador överhuvudtaget så finns det människor som bränner sig själva med ciggaretter, slår huvudet i stenväggar osv. Sen kan man skada sig själv genom Sex. exempelvis ligga med ett fler antal utan skydd, för att man vill ha bekräftelse. För att "smutsa ner sig", man är ju inte värd att vara "fin/ren". Finns alla möjliga sätt att såra/göra illa sig själv..

Självmordstankar/Självmord.
5. Jag försökte ta livet av mig år 2009 straxt efter jag fick flytta hem från behandlingshem genom att ta överdrivet många distalgesic och morfin piller.
Tog inte tillräckligt många men sov säkert i över 24 h utan att vakna.
Är också specialist på att hota med att ta livet av mig i pressande situationer då jag har svårt att hantera när för mycket händer på en och samma gång.
MEN detta har blivit bättre. Förr hade jag kroniska självmordstankar vilket jag har besegrat. Inga upprepade självmordsförsök efter detta då jag vill leva och kämpa mig igenom detta.

6. Ångest och humörsvägningar.
Jag vet verkligen inte hur jag ska förklara hur det känns att uppleva ångest.
Det är inte ångest som exempelvis "jag ångrade att jag kysste den där killen på krogen igår"
Det är som en tom smärta som ligger och trycker mot bröstet. Desto större den "tomma" smärtan blir desto mer outhärdlig blir den.
Man blir desperat för att få bort känslan, det är ju inget man kan hantera.
Då kan jag uppleva att jag tappar humöret, jag kan gråta i mängder, slå i saker, göra illa mig själv eller liknande. Dessutom så har jag problem att ta emot tröst, blir liksom bara fel alltihop.
Det är något jag måste träna på.

7. Tomhetskänsla.
Det påminner lite om förklaringen på ångesten. Det är som ett tomt hål som finns därinne inom mig. Det känns beroendes på hur jag mår ( antingen så känns den liten men ibland känns det som om hålet liksom öppnar upp sig och blir större.)
Den är där hela tiden precis som ångesten. Dygnets alla timmar.
Man känner sig ensam och oduglig.

Okontrollerade vredes utbrott.
8. Jag kan bli galen utav absolut ingenting, jag kan få extrema vredes utbrott från ingenstans. Helt plötsligt känner jag ilskan bubbla upp utan någon som helst anledning. Kan gapa och skrika, förnedra, slåss. Whatever. Allt möjligt.
Men varje gång detta går över så ber jag alltid om ursäkt.
 

Kortvarig Paranoida.
9. Jag kan exempelvis dra några exempel som..
Jag kan inte lita på människor ordentligt. Jag kan få för mig att någon försöker skjuta mig på stan. Eller också kan jag få för mig att jag blir förföljd fastän jag inte är det. Känsla bara.
Om jag åker buss/tåg och någon beter sig märkligt så får jag för mig att det kan vara en självmordsbombare, jag börjar må dåligt och är tvungen att gå av.

Verklighet.
10. Jag upplever verkligheten på ett annat sätt än dem flesta gör. Det är svart eller vitt.
Bra eller dåligt. Det finns ingenting mittemellan.
Det är antingen riktigt jävla dåligt eller så är det fruktansvärt bra. End.

11.Panikångest/socialFobi
Socialfobi menas med att jag har svårt att umgås med för många personer samtidigt, drar mig undan och mår dåligt. Man är mer eller mindre rädd för att skapa kontakter.
Speciellt med folk jag inte känner. Jag kan inte inleda en konversation med någon jag inte vet vem det är.
Oftast går det lättare på fyllan eftersom jag blir mer öppen och galen då.
Panikångest kan jag uppleva exempelvis på tunnelbanan när det är rusningstrafik och mycket folk.
Jag mår dåligt utav att bli uppklämd mot dörrarna, dessutom blir luften dålig och mina ben kan börja darra, jag får panik och måste bort därifrån. Får en känsla av att jag kommer att dö och då måste jag ut därifrån.

Impulsiv.
12. Jag kan slösa mängder med pengar såfort jag har det. Jag kan vara impulsiv exempelvis "jag sitter på krogen och ser en ölkanna för 150" då måste jag ha den, köper den utan att ha någonsomhelst aning om jag har råd eller hur mycket jag har kvar.

PJUH.

Så fungerar jag i jobbiga stunder. Såhär lever jag.

Trotts allt detta så är jag fortfarande Nathalie.
Och jag har mina fina sidor också, jag fungerar bara på ett annorlunda sätt än alla andra men jag är fortfarande människa med lika mycket rättigheter som DU.

Dessutom är jag inte min diagnos och borderline är ingen sjukdom utan ett tillstånd.
Och nej, ingen uppmärksamhet och jag söker ingenting av någon. Jag vill bara vara öppen.

Ändå så funkar jag som vem som helst, jag kan göra saker med vänner utan att dem ens skulle kunna misstänka något överhuvudtaget. 

Man fungerar i skola/umgänge oftast. Jag skulle aldrig ställa till med problem bland mina vänner någonsin. Mår jag dåligt så åker jag hem. Punkt.

Hursom..

Jag går på DBT behandling för att lära mig att reglera mina känslor. Jag vill också tillägga att jag inte går på någon medicinering. Jag har blivit lite bättre nu än för ett år sedan.

Den där glada Nathalie är den tjejen jag vill vara.
Det är den tjejen jag ska bli igen.

Och TACK ni som finns där för mig, jag skulle aldrig klara mig utan erat stöd.
Hoppas ni har förstående för allt, förlåt för att jag inte funnits där alla gånger. Jag ska skärpa mig ochbli bättre. Ni är det bästa jag vet.

Här är jag.

tjejen som kämpar. Hon som lever i psykisk ohälsa men som aldrig ger upp.

Hoppas ni förstår bättre nu.

http://m.youtube.com/watch?v=967Ckat7f98

En bra dokumentär om borderline personlighetsstörning.
För den som är intresserad.

Nu lär det väl bli ett tråkigt inlägg, mycket tankar snurrar.. Och jag som borde sova vid det här laget?

- Jag blev utslängd och hade ingenstans att bo. Fick pendla mellan Stockholm och Örebro.
Mådde otroligt dåligt vid detta laget, tankar om att vilja ta sitt liv. Nära på att hamna på psyk.

- Soc var ju inte mycket till hjälp, jag klarar mig nästan bättre själv..

Hur som helst så kan jag ändå inte fatta att jag fått jobb och verkligen har min första jobbdag imorgon?
Helt totalt galet.
Är glad men ändå så jävla orolig för att fucka upp allt, så jävla rädd för att misslyckas med allt som med alla andra saker.

Har fått tillbaka en person Iaf. 
-
Jag är trött på att få höra att JAG är min borderline.
Såfort jag blir så lite som små sur precis som alla andra kan bli så är jag dryg, otrevlig eller elak. Ett "borderline Monster"?
Ord fastnar.
Yeah, jag har en förbannad diagnos? So fucking what?

Skillnaden är:
Jag kan inte hantera mina känslor lika lätt som andra kan.

Jag tycker att en viss person som står mig nära borde tänka två gånger extra innan h"n öppnar munnen nästa gång. Jag blir faktiskt jävligt sårad och det drar ner mig
Det här är ett nytt år. 2013 - jag vill ha det bästa, inte det värsta. Ge mig det.

Ta hand om mig, älska mig. Men jo jag vet. Det är svårt att älska mig. Ibland undrar jag ens om det är möjligt..

END.

Att leva nära någon som har borderline är sällan enkelt.

Borderlinepatienter är extremt känsliga och sårbara känslomässigt. Det krävs inte mycket för att få dem ur balans och det kan vara svårt för omgivningen att förstå vad som utlöser deras känslomässiga reaktioner. Just på grund av deras emotionella sårbarhet i kombination med den starka impulsiviteten leder ofta till självskadebeteende eller till och med självmordsförsök. Separationer är ofta smärtsamma för människor med borderline. De upplevs ofta som en avgrundsdjup förtvivlan och en känsla av total övergivenhet och tomhet.

De svänger ofta i humöret. Deras känslor är väldigt intensiva, de triggas lätt av omgivningen. De är ofta impulsiva, intensiva och emotionellt instabila. De tenderar att se allting som svart eller vitt och har ofta en negativ inre bild av sig själva. Omgivningen kan påverkas starkt av patienten eftersom deras svårighet ofta ligger i att de är väldigt impulsiva och emotionellt instabila. Deras inre självbild handlar ofta om att de känner sig värdelösa eller omöjliga att älska. Detta gör att relationer med andra människor ofta är stormiga, intensiva och kaotiska.

Patienter med borderline har en mycket hög samsjuklighet av andra psykiatriska sjukdomar. Till de vanligaste hör depression, ångestsjukdomar, ätstörningar och missbruk. Samsjuklighet och självmordsförsök är de vanligaste anledningarna till att människor med borderline söker sig till den slutna psykiatriska vården. Förekomsten av en samtidig personlighetsstörning med en psykiatrisk syndromdiagnos, t.ex. depression, innebär speciella komplikationer i behandlingen av depressionen. Symtomen kommuniceras ofta på ett annorlunda sätt, och patienter med personlighetsstörningar svarar ofta sämre på insatt behandling. Specifika personlighetsdrag kan ”skymma” att patienten också har ett annat psykiatriskt syndrom. Borderlinepatientens irritabilitet, instabilitet och humörsvängningar kan ibland förstärkas vid depressions- och ångesttillstånd och bedömaren kan lätt förbise depressionen, medan personlighetsstörningen framträder desto tydligare.

Borderlinepatienter beskriver ofta att de har svårt att uttrycka hur de känner och att få andra att förstå. De kan vara djupt deprimerade och ha självmordstankar, men ändå påvisa ett neutralt yttre. Svårigheten att kommunicera med omvärlden kan ibland utlösa självskadebeteende och självmordstankar hos patienten.
Få din vän att söka ordentlig hjälp, en person som lider av borderline behöver
Bra terapi De terapiformer som anses mest framgångsrika är DBT vid tyngre problematik också bör en psykolog kopplas in med erfarenhet av borderline.

Att leva nära någon med bordeline handlar om att lära sig acceptera motsägelser: Att försöka landa i att en egentligen rationell person kan bete sig ytterst irrationellt, åtminstone i vissa avseenden. Personen som lider av borderline är som alla andra utrustad med fri vilja, men saknar förmåga att i alla situationer ta ansvar för sitt beteende. Det innebär att vi ibland kan vara svårt att fälla moraliska omdömen, där det normalt vore lämpligt. Det innebär inte att jag tycker att man inte skall säga till personer med BPS.

När de uppslukas av sina negativa känslor är det möjligt att man inte ens vill må bra utan de straffar sig själv genom att bete sig som om de inte förtjänar att må bra.

Det är svårt för personer som lider av borderline men det är också svårt att som anhörig bära rollen som närstående.

Det första du behöver göra är att lära dig mer om sjukdomen.