Ångest har många ansikten.

 

Jag höll på att kräkas av ångest, jag ville göra allt negativt.

Skrev deppsaker till min terapuet över sms, hon bad mig ringa. Jag ville inte. Skrev att jag inte ville, hon gav sig inte. Jag stängde av telefonen istället.. Men Men vet ni vad?

Hon hade blivit panikslagen, trott att jag skulle ha gjort något jag inte borde. Hon RINGDE upp min mormor, som hon trodde först var Jespers mobil. Hon frågade efter mig direkt, mormor gick runt och letade efter mig (fattade inte att jag var i badrummet) - Hon sa tillslut att jag var i badrummet och duschade, min terapuet blev så orolig att hon nästan hade lust att säga åt min mormor att få upp dörren och verkligen kolla att jag duschade och inget annat.  Mormor bankade på dörren, sa att jag hade telefon. Jag kopplade efter ett tag att det var Anneli, jag var fortfarande nere. Sa att jag skulle ringa upp senare. Så när jag kom ut gick jag och la mig, var så trött. Men hon gav sig inte, hon ringde upp till min mormor igen efter en halvtimme.

Sen dess har jag pratat med henne om allt, jag mår bra igen. Mer än bra. Perfekt. Är mer än tacksam för att hon finns i mitt liv.

Vi har lite på G. Hon bryr sig verkligen! Vem annars gör som hon?!

Hon har sagt så mycket rörande saker, känner mig älskad. Verkligen!

 

Jag har iallafall hållt tillbaka. INTE skurit mig. Jag har inte gjort något alls.

Och herregud, jag är så jävla STOLT!

 

Här är en bild sen sist.

Det är snart 3 månader sist.

Jag tar bilder på mina sår ja, jag gör det av olika anledningar.

 

1. För att kolla tillbaka på det själv, hur illa det faktiskt är. Att jag inte borde göra så. Att gå runt med en sån här arm/fot.

2. Att uppmana andra som mår dåligt att söka hjälp och INTE skära sig. Inte fint med massa sår och ärr som aldrig försvinner. Vem vill ha det så?

Varje gång jag ser detta säger jag till mig själv. Ledsen som glad.

Never again. trotts att det är den värsta kampen i mitt liv just nu.