Ångest har många ansikten.

Sitter i en psykotisk period just nu.

Ett rent jävla helvete, kul att man inte är hemma heller.

 

Jag hatar borderline.

Jag hatar ordet.

Jag hatar diagnosen mer än något annat.

Jag hatar psykiatrin och skämms över att leva med psykisk ohälsa. 

Jag har funderat och undrar om den kommer bli min död.

Psykoser. 

Jag hatar att det flyter mellan friskt och sjukt.

Jag hatar min emotionella sida.

Blir så jävla ledsen för små saker. Krossad på någon sekund.

För saker som kanske andra inte ens skulle ta illa vid. 

Folk tittar på mig, pratar med mig, men ingen förstår hur mycket tankar i mitt huvud som snurrar ständigt. 

 

Jag är så trött på att skriva ut hur jävla dåligt jag mår hela tiden. Men nu är jag utan medicin, utan  pojk/flickvän, utan folk som förstår. 

Jag har mig själv, som jag inte ens själv står ut med.

Tunga tankar som jag inte kan dela med mig av.

Sårbar. 

Kaotiskt liv.

Men snäll.

Men omtänksam. 

 

Det jag måste hålla mig ifrån är rakblad. 

To be honest så är det första jag gör när jag är hemma att slänga alla rakhyvlar. Ta bort mediciner och slänga mina öl. 

I know myself too damn well. 

 

Never felt like this before. 

Det hugger så otroligt inom mig.

Men jag är van.

 

Jag vill bara.. Framkomma med något.

Det kommer inte hända.

 

Vill bara skrika rakt ut, slå tills mina knogar blöder, gråta. 

Men istället sitter jag tyst.. Som vanligt.

Vill inte göra bort mig mer. 

 

Kommer inte kunna sova inatt, men det gör inget. 

 

Idag ska jag till mormor på sjukhuset. 

Sen ska jag träffa Rebecka.

I sådana lägen som nu.. Så är det bara bra att komma bort och slippa övertänka. Men jag kommer vara så jävla trött bara.. 

 

Orkar inte med propavan.

Orkar inte med att soc kommer tillbaka den 14.

Orkar inte med att allt håller på att rasar samman inom mig.

 

Fyfan.

självhat. 

 

just nu går ingenting att lösa eller hantera. 

Vet inte vilken ände jag ska börja i. 

Låt mig somna in och vakna när allt är över.