Ångest har många ansikten.

Jag är en väldigt komplicerad person. Knappt så jag förstår mig på mig själv. Jag har många dåliga sidor och är svår att leva med. Det kan många i min närhet intyga.

Jag överreagerar lätt. Oftast när det gäller små saker. Tex, om min pojkvän. Skulle han skriva till en annan tjej - då blir jag knäpp i huvudet och får för mig att han inte längre vill ha mig. Eller om jag frågar en vän ifall vi kan hitta på något och vännen inte har ork - då känner jag mig som en dålig vän som man inte orkar vara med. Kan dra massor med exempel men jag tror ni förstår var jag vill komma. Det kan räcka med några ord, en gest, och genast drar det igång tusen olika dumma tankar i mitt huvud. Och så här är det alltid. Jag har dock lärt mig att vara tyst om det och inte visa det utåt. Fast det har i och för sig lett till andra utvägar, som piller eller flaskors bottnar.

Jag får ofta för mig saker (som inte alls stämmer) och letar efter fel. Detta leder ju såklart till att jag får ångest och mår dåligt. Men jag är boven i dramat eftersom jag sätter mig själv i den situationen. Har aldrig riktigt förstått varför jag har detta beteendet. Kanske har det blivit en trygghet? Jag har levt i ett deprimerat tillstånd så länge att jag inte vet hur det är att leva i ett annat tillstånd. Är nog därför jag söker efter saker att må dåligt över.

Men jag vill inte vara sån. Jag vill kunna njuta av att må bra! Jag vill sluta upp med att leta fel. Jag vill ju inte leva nere i mörkret. Nu när jag äntligen börjar klättra uppåt, ja då blir jag livrädd och kan inte hantera det. Att må dåligt är enklare att hantera än att må bra. För mår man bra så kan man alltid falla ner igen. Är du redan nere på botten så har du redan nått det miserabla stadiet.

Varför ska det vara så jävla svårt att acceptera att jag faktiskt mår bättre? Hur i helvete ska jag få mig själv att förstå att jag är värd att må bra? Jag förtjänar inte att må dåligt. Inte mer. Det räcker nu!

Finns det fler som är lika "dumma" som jag?