Sjukhus sjukhus.
Imorgon ska jag till Huddinge.
För att känna lugn måste jag få träffa honom igen om han går bort.
Just nu är det ingen idé att åka till akuten för då fastnar jag där i flera timmar igen.
Planer för idag är att åka till Södersjukhuset och lämna saker till mormor, prata med henne och visa stöd. Hur stark hon än visar sig att vara så behöver hon tröst.
Jag vet inte vad jag vill med mormors man, om jag önskar att han överlever eller inte. Det jag menar med det är att jag tycker så innerligt synd om honom för det liv han har nu är inte något jag kallar eller ens vill påstå mig vara ett liv.
Han kan inte göra något själv överhuvudtaget, och han kan inte ens tala om ifall han har ont.
Han är 60 år gammal, han skulle ha kunnat jobbat och leva ett normalt liv om han inte fått sjukdomen.
Jag blir så tårögd, jag vill inte att han dör, alla skulle bli så ledsna. Tänker positivt.
För att lätta mitt hjärta eftersom man aldrig vet så tänker jag sitta med honom sålänge jag kan. Jag tror nog han kopplar på något sätt att jag är där. När han går bort så kommer han begravas där min bror ligger. Jag vet att özkan kommer att ta hand om honom när dagen är inne.
MEN nu är vi maktlösa, bara hoppas på att han inte somnar in, hans liv ligger i deras händer.
Dessutom på tal om det så suger Huddinge sjukhs. Dem har gjort så fel.
Han låg inne över 2 veckor sist, det ända dem gjort är att pumpa i han mediciner och sen skickat hem honom. Han var okej en dag och nu är han ännu sjukare än vad han var sist. När han kom från huddinge med transport så är han för det första inte duschad, han har lager med gammal mat i munnen, uttårkad och påverkad av alla möjliga mediciner, mager och fick fel kläder med sig, inte nog med det så stal någon av sköterskorna dyra bromsmediciner som mormor skickat med.
Jävla sjukt.
Så vitt jag vet så blir det en fet anmälan mot den avd.
Hur kan man behandla en människa så?
