Stockholm nästa vecka.
Ska bli jätte skönt att få komma "hem" till hemmastaden. Har hela mitt liv där.
Kompisar, familj, mina behandlingar allt!
Socialtjänsten har beslutat att betala min tågbiljett hem så mina sekreterare och min behandlare från beroende mottagningen kan ha ett gemensamt möte med mig.
Ska även försöka komma iväg på DBT:N nästa vecka, saknar gruppen otroligt mycket, att sitta där två timmar i ringen, prata om saker, saknar då alla är på bra humör och även dem gånger det blir känsligt. Det är alltid så befriande att komma ut därifrån efter en tuff vecka.
Inte nog med det så pratade jag med min psykoterapuet i telefon tidigare idag, var det bästa på hela dagen.
Vi pratade igenom saker, gjorde "andningstrappan" ihop och allt var bara så avkopplat.
Usch. Jag behöver mina behandlingar för att kunna leva vidare, min vardag står still utan hjälp. Socialtjänsten är så jävla medveten om det också, har jag en lägenhet så klarar jag av allt som behövs göras men självklart inte.
Vi får väl se vad som sägs på mötet, kan tänka mig prat om behandlingshem och det är inget första hands val precis.
Det är psykiskt påfrestande att inte ha ett boende.
För er som inte vet så blev jag utkastad därifrån jag bodde, sen dess har jag bott hos kompisar osv.
Jag har hamnat långt inne i min egna bubbla, mycket självskador, utbrott och även hamnar jag oftare i gränspsykoser.
En gränspykos är ett tillstånd mellan mani och psykos och det är vanligt hos patienter med borderline personlighetsstörning.
Jag kan bara prata utifrån mig själv.
Risken för att hamna där ökar självklart vid stress/ångest och eftersom jag har mycket ångest så uppkommer det oftare och oftare, speciellt när min situation är som den är.
Det jag upplever är att jag får för mig att golven/väggarna smälter ihop. Att golvet kan skaka osv.
Detta har dock bara hänt vid svåra ångest attacker.
Blev rädd första gången och ringde upp min terapuet och frågade vad som pågick och hon förklarade att jag var psykotisk.
Obehagligt.
Det mest ironiska är att jag inte får några anti depressiva utskrivna för att jag går en missbruksbehandling.
Tiden då jag var självmordsbenägen och fick träffa en läkare för att diskutera mediciner blev helt fel. Pratet blev istället om mitt "alkohol missbruk" som inte längre är ett missbruk.
Jag kände mig kränkt och förnedrad när han tillslut kommenterar :
"Men du tror väl inte att jag ska skriva ut anti depressiv till dig? - du går en missbruks behandling och då är jag väl inte dum och skriver ut beroende framkallande mediciner till dig?" Han flinade lite lätt också.
Jag är väl förfanime inte dum?
Jag vill ha mediciner vid svåra ångest attacker för att undervika att hamna i "den onda cirkeln" alltså med andra ord undervika att skära mig eller att få självmordstankar. Men nej nej.
här sitter jag som inte kan gå på mina egna behandlingar och ruttnar bort, inga mediciner ingenting. Det ända jag kan göra är att träna mindfullness, vore ju kul om det funkade också. Löjligt.
