Vila i frid.
Jag vet inte ens var jag ska börja.
Huddinge sjukhus hade ihjäl honom så är det bara. Dem sa att han var färdig behandlad, det var han absolut inte. Han hade "lunginflammation" men visade sig vara blodförgiftning som dem inte brytt sig om att tala om.
Han avled idag 10:45.
Vi fick som sagt ett samtal igår om att det handlade om minuter. Så vi åkte dit. Han kämpade så otroligt mycket, så jag stannade kvar över natten för mormors skull och höll hans hand fast jag tyckte det var otroligt jobbigt. Aldrig att jag skulle låta honom dö själv. Obehaget började när det kom upp galla.
Han dog tillslut utav blodförgiftningen, jag gick efter mormors önskan om att inte låta honom lida. Vi valde att dem skulle ta bort syrgasen och droppet eftersom hans kropp inte svarade på antibiotikan. Varför låta honom lida mer än nödvändigt?
Även om han var okontaktbar så sjöng jag för honom, pratade till honom och torkade honom med våta handdukar för att dämpa febern.
Han hade 40,5 i feber. Ingen färg på läpparna, ögonen gick från dessa bruna fina ögon han hade till gråa (död blick) Han fick andningsuppehåll ibland och ingen kan nog förstå hur smärtsamt det var eftersom man var så maktlös.
Det var många gånger jag viskade att han fick släppa taget.
Efter dem tog bort syrgasen så slutade han andas till och från, det gick på mindre än 15 sekunder. Men vad han kämpade.
Han öppnade dock upp ena ögat efter sista andetaget och tittade på mig.
Jag har aldrig sätt en död människa och jag fick en sån chock att jag kollapsa. Tårarna sprutade, upplevde en kraftig panikångest och trodde jag skulle få en hjärtinfarkt. Hyperventilerade så jag inte fick luft.
Trots detta så känns det ändå skönt att jag var med så han slapp dö ensam. Gjorde så ont över att se honom samtidigt.
Undrar fortfarade vad han menade med ögat, ett lättsamt tack eller farväl, chock? Ingen aning men bilden sitter i huvudet.
Strax efter döden så blev jag omhändertagen av sjuksköterskorna, sen fick jag gå ut och ta luft, dem skulle fixa honom fin.
När jag kommer in i salen igen så ser han så fridfull ut, det ser ut som att han sover, han såg yngre ut och jag drog min hand över hand panna och kysste den samtidigt som jag viskade farväl.
Han såg så obehaglig ut innan, munnen var öppen, det ena ögat var öppet, tungan hängde ut lite.. Men nu såg han fri ut.
Än är jag chockad, gråtit senast för ett tag sen, är läskigt att se att hans dörr till rummet är stängt.
Vet inte hur jag ska bearbeta sorgen, jag är så fylld med sorg. Har inte sovit på snart 40 h.
Kan inte bry mig mindre om det..
Men ja..
Eftersom han är muslim så blir det en muslimsk begravning. Han begravs på samma plats som min bror. Allt är på gång, det som behövs är en frisk mormor, begravningskläder och en sten.
Världens finaste människa, Gud vad jag älskar dig. Jag hoppas från djupet av mitt hjärta att du är frisk och har det bra.
<3 <3
