ÅNGDEP.
Jag slutar aldrig tänka. Jag kan inte göra som dem säger att jag ska göra i gruppen.. "låt tankarna komma och gå"
"Acceptera allt som det är"
NEJ.
Jag tänker inte acceptera att min närstående familjemedlem just dött.
Jag kan inte acceptera att jag känner mig uppäten innefrån pga av ångest.
Jag gillar inte livet jag lever och vill inte leva såhär.
Jag vill inte dö men jag vill inte leva heller, nånstans där emellan vill jag vara. Levande men ändå inte.
Så frustrerad på allt, vill bara gråta men ändå inte.
Det dunkar inombords.
Igår var ju allt så himla okej ändå.. Varför ska allt slå tillbaka på mig efteråt? Förtjänar man inte att kunna vara glad?
Vill dricka för att glömma men ändå inte. Dricker jag nu så lär mina borderline sidor stråla ut mer och jag blir otrevlig. orka.
JAGORKARINTEMER. Kuk helvetes hora.
Begår självmord snart. (Nej. Men jag säger ofta så.) för det känns som en lösning i sådana tillfällen.
Är så jävla ARG inombords. Fittångest, låt mig inte leva. Dra ner mig ännuuuuuu mer.
Känner för rakblad.
Vill inte vill inte vill inte vill inte!
