Överleva.
Att få leva med det som jag själv kallar, "eviga kampen" har jag någonstans redan accepterat, men jag gillar det inte. Jag behöver inte gilla det.
Jag har levt sålänge med det här måendet att jag nästan tror att det är normalt att må så som jag gör fast jag vet att det inte är så.
Min blogg har varit min ända räddning som inte har varit destruktiv, folk kanske har vänt saker gentemot mig av det jag skrivit ut under åren men varför ska jag ens bli påverkad?
Mycket skriver jag inte ut fastän jag är så pass öppen som jag är, vissa saker vet inte ens mina nära om, jag har dock en dålig egenskap och det är att vara snabb med att berätta alltför personliga saker men oftast med folk jag vet jag aldrig kommer träffa igen, för då slipper jag stå till svars med "varför" frågor.
Blir lätt att spy upp allt, speciellt när jag är påverkad.
Vad som är värst är som ni redan vet mina impulser och mina upp/nedgångar.
Jag vet inte vad som är farligast.
Pendlar alltid mellan "livet är FANTASTISKT" till "livet är SKIT".
Mellanläget kanske stannar hos mig max några dagar, sen är jag tillbaka på mitt svart/vita tänkande.
Under min hypomani i somras hade jag tio olika stora saker på gång, var överdrivet glad i alkohol, skulle flytta hemifrån, minns knappt en nykter dag jag hade och det kändes som om jag var överallt och ingenstans. Sov inte hemma mycket, drogs gärna mer till folk som hellre drack än att göra något vettigt.
Dumpade mitt ex vilket var lika bra då det också blev destruktivt.
Sov inte många timmar alls under augusti, blev lättretlig och hamnade i konflikter oftare än vanligt.
Tyckte allt flöt på så bra och struntade även denna gång att mina nära började bli gravt oroliga.
Sen vaknar man upp en dag och har tappat livslusten helt, bara sådär. Som att någon trycker på en knapp.
Då är jag sängliggandes i flera dagar, slutar äta, isolerar mig och jag blir på gränsen till apatisk, pratar och tänker ofta på att jag inte vill leva.
Ingenting lockar mig till att vilja fortsätta, så jag är egentligen förvånad att jag fortfarande lever idag.
Får extrema svårigheter att avveckla mina självmordstankar, det är inte bara tankar.. Oftast leder det till att jag försöker ta livet av mig.
Jag är inte så "glad" i att skada mig med rakblad längre så jag hittar alltid nya självskadebeteenden att pendla mellan.
Just nu är jag ren från allt, jag försöker så gott jag kan.
Ända glädjen är väl att jag inte är lika aggressiv längre.
Jag kan ta hur mycket som helst egentligen utan att känna.. Men när gräsen väl brister så blir jag ett jävla monster.
Det är faktiskt rätt nice för folk blir så pass förvånade efter mina utbrott att dem faktiskt inte vet vilket ben dem ska stå på.
Pjufhfjfnf.
Vet inte ens varför jag skriver den här sörjan, ville nog bara säga att jag lever.
Att jag fortsätter kampen.
Min katt är den största anledningen till min ork och snart ska jag köpa mig en egen sköldpadda.. (Kom nyss på att det var det jag skulle skriva om) men men!
Är så glad i djur, ser en framtid.. Tack vare dessa filurer. Önskar verkligen att mormor inte vore allergisk. Annars hade den här lägenheten varit som ett zoo.
Och ja.
Den här bilden beskriver mina dagar ganska hårt.
Kommentarer
Trackback
