Ångest har många ansikten.

Psyk har ringt två gånger idag men eftersom jag sovit så djupt har jag inte hört telefonen.

Helt plötsligt ringer det på dörren, trodde först det var min morbror eftersom det var hårda knackningar. 

Kryper upp ur sängen och kollar vem det är.

Mormor tittar nyfiket på mig.

Det var ett oväntat besök från psykiatrin helt klart, en kvinna och en man.. hjärtat stod still.

Tusen tankar snurrade i huvudet medans ringklockan återigen gick igång, mormor tittande fundersamt på mig och viskar frågandes vem det är.

Skulle jag öppna dörren eller inte? 

Där står jag med en filt om mig, ser ut som en döing och en lindad arm. Hade sett allt förutom bra ut. 

Jag var ju hemma själv hemma med mormor, kunde ju inte bara släppa in dem sådär ifall dem hade bestämt för att ta med mig.

Så jag tassade bort från dörren och satt nervöst i soffan tills des jag såg dem gå mot bilen. 

Jag hade ju sagt till att jag inte vill ha hit dem.

Ville inte att mormor ska få höra om mitt mående.

Men det har med att dem antagligen inte fått tag på mig varken igår eller idag, allt är ju rapporterat. 

Såg nu att dem lämnat ett brev.