Ångest har många ansikten.

Nästa vecka ska jag träffa psykologen igen, då får jag veta om mer information behövs till utredningen eller om diagnoser ställs. 

Hon har fått veta precis allt om mig, sånt jag skäms över och inte vågar prata med människor om/skriva ut.

Hon ska prata ihop sig med min terapuet jag haft i 3 år som känner till mig ut och in också.

 

Har jag ADHD eller är det något annat, har jag ingenting kanske?

Är det isåfall svaren på varför jag är som jag är? 

Det känns lite som att vänta på en döds dom.

 

Kommer mitt liv alltid fortsätta vara såhär krångligt och ångestfyllt? 

Men dem drömmarna är långt ifrån mig. Jag måste hitta någon som.. förstår mig, som vet hur jag fungerar.

Jag är trött på jakten efter den rätte när jag ändå bara blivit utnyttjad/lämnad, snackar om mina korta romanser jag haft hit och dit under flera månaders tid eller kk:s rättare sagt. 

Jag fixar inte det en gång till, lika lite som jag fixar att ha ett äckligt destruktivt förhållande igen. 

Är rädd för att binda mig ihop med någon helt ärligt talat. Är rädd för jävligt mycket, försöker hela tiden skydda mig från yttliggare påfrestningar eftersom jag redan har det rätt stormigt kring mig. 

Jag är inte som vem som helst, jag är som ett barn när det kommer till kärlek, relationer osv. 

Jag vill älska, älska villkorslöst men bli älskad minst lika mycket tillbaka. 

Ingen har lyckats med det än så länge.

 

Beroendes på vad som sägs nästa vecka så ska vi se över mina mediciner, eventuellt byta helt.

Jag vet varken in eller ut och mycket känslor flyger inom mig. 

Mår sisådär idag. 

 

Jag vill må bra.. men idag är en ganska svart dag helt ärligt.

Mycket tankar, det är kaos i mitt huvud just nu. Ska färga min utväxt och duscha bort all ångest.